Stängt mellan hägg och äppelkart

I maj har jag jobbat med min vårliga nedstämdhet och med manuset. Hittills har lektören läst sammanlagt 155 omskrivna sidor som hon tycker har blivit riktigt bra. I lördags skickade jag 50 sidor till och bifogade en ängslig känsla av att ”avslöjandet av hemligheten” är ju ett enda Jaha. Vem orkar läsa, liksom, och känns Berit trovärdig?

Dagen efter började jag onlinekursen ”21 dagar med ren och läkande mat” och släppte totalt taget om manuset. Då kände jag hur trött jag var och hur jag byggt upp en prestationsångest fast jag ju skulle styras av lusten.

Jag har gått kursen om läkande mat tidigare och undviker oftast gluten, socker och mjölkprodukter. Recepten har jag. Numera är det peppen och samhörigheten i FB-gruppen som ger mig mest. Varje morgon väntar ett nytt mejl som sätter igång tankar. Jag promenerar, yogar och funderar på syftet med olika saker jag vill åstadkomma och för vem jag måste prestera etc.

Ärligt, så gör det ingenting om responsen på mitt senaste inskick till lektören skulle dröja ett par veckor.

Jag vill ta ett steg bakåt och känna hur bra jag har det. Vi har en stor grönskande tomt, vi har nära till en sjö, vi har råd att köpa bra mat, jag har många olästa böcker … och många oskrivna böcker. Dessutom kommer jag att ha hur mycket tid som helst att skriva senare i sommar och i höst för vår planerade resa till vännerna i Australien blev förstås inställd.

Med det här steget bakåt – som jag hoppas kommer att kännas som några steg framåt – tänker jag vila från bloggen och lite annat. Jag återkommer i höst när något nytt har hänt på skrivarfronten. Må så gott därute.

Publicerat i mitt skrivande | 4 kommentarer

En bit i taget

Det går trögt med omskrivningen av sidorna 100 – 200. Dokumentet är döpt till 10 mars. Så det var väl då jag började slita med mittendelen. Det är svårt att nå upp till den nivå som bokförlaget efterlyser. Svårt att nå upp till den nivå jag kräver. Ja, jag är inte rätt person till att fixa det.

Ändå försöker jag. Varje dag en liten bit.

Bilden är tagen för någon vecka sedan. Växten såg död ut i höstas, precis som mitt manus, men min man som inte gillar att kasta växter satte in den i friggeboden. Nu har den, precis som mitt manus, visat att den inte alls tänker dö. Den tänker blomma.

Nu får vi göra det bästa av maj.

Publicerat i mitt skrivande | 22 kommentarer

Timmarna med Berit

Det sägs att om man vill ha en förändring måste man göra annorlunda. Sedan kan ju yttre saker sätta stopp för förändringen, som att ett virus sveper över världen och ställer allt på ända. Men det låter väl ändå för orealistiskt? Jag håller mig till Berit och denna femtioelfte omgörning.

Den här gången

… struntar jag i deadlines. Jag skriver bättre och tänker bättre om jag låter mig drivas av lusten. Varför ska jag annars skriva egentligen.

… har jag också bara en plan (=antagen). Om jag lägger tid på en plan B är det lätt att jag lägger uppmärksamheten där i stället för på plan A.

… ber jag universum hjälpa mig. Eller nej, det vet jag inte (men U får gärna visa mig att jag har fel). Min upptejpade A4 på väggen är i varje fall mental träning – och tankens kraft tror jag på.

På papperet har jag en bild på förlaget som vill läsa mitt omskrivna manus. Under finns ett meddelande till mig själv, där jag bland annat skriver att jag känner glädje och har tålamod när jag höjer Berit och mig själv till nya nivåer … Varje dag läser jag den här texten, ibland tyst, ibland högt.

Sedan om förlaget säger nej så ska det inte bero på att jag inte gjorde mitt bästa.

Just i dag, den sista mars, ska jag börja med sidan 130. Lektören har läst de första 100. Nu har jag lyckats ”otroligt väl” säger hon och jag blir så glad. Nu måste resten bli lika bra. Det är svårt. Det blir liksom svårare hela tiden.

Timmarna med Berit är min bästa tid under dagen.

Sedan kommer verkligheten tillbaka med en smäll. Så märkligt tillstånd vi lever i. När jag skrev förra inlägget (27 februari) visste jag ingenting om hur världen skulle se ut en månad senare. Det är knappt jag vågar skriva ”hej, svejs, vi hörs i slutet av april.” Men nu gör jag det ändå.

Hej, svejs, vi hörs i slutet av april. Njut av våren.

Publicerat i mitt skrivande | 10 kommentarer

Rapport från skrivbubblan

Mitt manus om Berit var i längsta laget tycker jag – 103 379 ord eller 418 sidor med dubbelt radavstånd. Det har också haft två perspektiv, där Berit haft större utrymme än George. Förlaget tyckte att jag antingen skulle balansera upp dem så att de fick ta lika stor plats, eller så skulle Berit få vara det enda perspektivet. Jag tror jag gick i tre veckor och funderade. Tog jag bort George skulle jag förlora hans syn på Berit. Men eftersom det också fanns andra knepigheter med George valde jag till slut att bara ha Berits perspektiv.

Jag skrev om de första 134 sidorna, så att de till slut blev 66 sidor, och bad lektören läsa igen (alltså inte förlagets lektör utan den lektören jag själv anlitat). Hon tyckte att det hela blev mer intensivt berättat och hon tänkte inte på att det ”fattades” kapitel. Men hon hade också några viktiga synpunkter som jag måste fixa, bland annat är jag för subtil när det handlar om en händelse som kommer att påverka Berit i hela hennes liv.

Nu har jag jobbat om början igen och har kommit en bit till. Den här gången ska jag visa henne de första 100 sidorna. Jag tänker inte ge mig förrän början är riktigt bra. För det är först då jag har lärt mig det jag behöver veta för att göra resten.

Det känns fortfarande kul att redigera. Jag jobbar vid datorn några timmar varje förmiddag, då är hjärnan som mest samarbetsvillig. Ibland blir det ett pass på eftermiddagen eller kvällen också. Men då gnäller kroppen (och knoppen) att jag måste ge mig.

I mitten av februari var jag på en jättetrevlig middag med skrivarvänner. Bland annat så firade vi Lisa Bjerre och Susan Casserfelt som har skrivit avtal med Piratförlaget. Första delen i deras kriminalserie Linje 17 kommer ut 2021. (Här är deras gemensamma Instagramkonto.) Jag får en sådan härlig kick när personer som jag läst texter av och som jag vet har kämpat och skrivit och skrivit om … en dag blir antagna. Fantastiskt.

Vi kan alla komma dit om vi inte ger upp.

Publicerat i mitt skrivande | 19 kommentarer

Redigering pågår (äntligen)

Oboy, är januari redan slut? Jag vill hinna så mycket innan våren kommer. Jag har flera projekt på gång, och än så länge känns allt bra, och när det kommer till skrivandet så har jag äntligen börjat redigera.

Lektören som tittade på både mitt manus och utlåtandet från bokförlaget har hjälpt mig en hel del. Hon sa många fina saker om texten, som gör mig både stärkt och glad, men jag har ju mycket att jobba på också.

Nu försöker jag få samma ”starka undertryck” som jag har i bokens början. Det är så himla kul att se hur texten direkt blir bättre. Men obs det går långsamt framåt. Jag tänker att det är märkligt hur jag – med hjälp av andra – varje år lyckas höja texten ännu en nivå. Oklart bara hur många fler nivåer som behövs …

I onsdags var jag på en trevlig releasefest för Jenny Jacobssons tredje bok: Väninna sökes. Den har fått massor av fin kritik och det är så himla kul när det går bra. På releasen såg jag en kvinna som jag tyckte jag kände igen. Men varifrån? Kanske från Poppius journalistskola? Jo, det visade sig att vi hade gått en reportagekurs tillsammans. Det är en av de bästa kurser jag gått. Vi gick varannan lördag i en termin och läraren lyckades få oss att skriva med våra sinnen och tänka oss in i andra människor genom att skriva om dem i jag-form. Hon till och med mindes när vi gick kursen: 1993. Ja, redan då drömde jag om att skriva en bok. I stället blev det många roliga reportage.

Nu dyker jag in i min värld igen. Hörs om en månad – hoppas jag är lika nöjd då som nu och att jag har kommit framåt i texten. Ja, vi får se.

Önskar alla som läser en fantastisk februari.

Publicerat i mitt skrivande | 8 kommentarer

Den stora omskrivningen

God fortsättning! För mig kommer 2020 att handla om den stora omskrivningen. Jaså, kanske du undrar. Vad är nytt? Att skriva om har du väl hållit på med i alla år. Kanske det. Men.

I början av november kom en refusering som innehöll ett lektörsutlåtande och som började: Vi har läst med stor behållning och läser gärna en ny version.

Bokförlagets synpunkter känns vettiga. Vissa saker är ganska lätta att åtgärda. Medan andra är riktigt knepiga och tidskrävande. Först gick jag och funderade själv. För jag ville inte förhasta mig som jag gjorde förra gången när jag var i samma situation (har skrivit om det här och här). Sedan bad jag ett proffs på struktur, story och dramaturgi att läsa samt kommentera förlagets utlåtande och mina egna tankar kring det. Jag kommer att få hennes svar i mitten av nästa vecka.

Jag är verkligen sugen på att sätta igång. I flera månader nu har jag inte sett åt datorn, och det har varit väldigt bra för kroppen. I stället har jag tränat och läst många bra böcker. För en gång skull skrev jag en lista i min kalender:

  • Skuggjägaren av Camilla Grebe
  • Snöstorm av Augustin Erba
  • Hit men inte längre av Maria Maunsback
  • Klubben av Matilda Gustavsson
  • Jag säger det ni tänker av Curtis Sittenfeld
  • Vänta på vind av Oskar Kroon
  • En fri agent av John le Carré
  • Skendöda och Verkanseld av Louise Boije av Gennäs
  • Oskuld av Kicki Sehlstedt
  • Allt jag fått lära mig av Tara Westover
  • Hemma hos andra av Gabriella Ahlström
  • Normala människor av Sally Rooney
  • Sex meters djup av Denise Rudberg
  • Väninna sökes av Jenny Jacobsson

I skrivväg har jag varit på ett frukostmöte på Bonniers då Camille Grebe presenterade sin nya bok, en middag med skrivarvänner och en fika med Helena på bloggen Skriva läsa leva. Jag blir alltid så peppad.

Än har jag ingen aning om hur jag ska lägga upp omskrivningen. Men jag tänker mig ett delmål i slutet av varje månad då jag bloggar om hur det går för Berit. Så med det sagt hoppas jag att ni som inte har tröttnat helt på den här glesa bloggen vill komma tillbaka varje månadsslut tills jag är klar (i vår, i höst eller om två år).

Publicerat i bra läsning, mitt skrivande | 20 kommentarer

Planerat driftstopp & en positiv refusering

Efter träffen med Sören och skrivarvännerna i början av oktober skickade jag – ivrigt påhejade av dem – in Berit till ännu fler förlag. Det är förlag som jag inte vågar tro på men som jag väldigt gärna vill bli utgiven på förstås.

Veckan därpå fick jag den här refuseringen från ett av förlagen från juni-utskicket:

”Här finns en hel del att tycka om. Du skriver tillbakahållet, rakt och ärligt, en fin och bitvis sjungande prosa. Fina miljöbeskrivningar som är föredömligt korta och en dialog som känns trovärdig och relevant. Men det är ganska traditionella ingredienser i intrigen, (här ger de exempel). Det ställer högra krav på originalitet i berättandet. (Sedan kommer ett exempel på hur en förbättring skulle se ut.) Tyvärr har vi den här gången kommit fram till att vi tackar nej till utgivning och önskar dig lycka till på annat håll.

Jag är glad att jag fick mer än en standardrefusering. Men synpunkterna är ändå för kortfattade och dunkla för att jag ska se hur jag ska göra annorlunda för att öka mina chanser. För beredd att jobba mer med den här texten är jag. På något sätt känns det som om jag är skyldig Berit att fortsätta 🙂 Så – ja, suck – det är väl bara att vackert vänta på övriga svar. Som kommer i januari? Eller februari?

Vi kom hem från Nice i går, efter en försening som ledde till en natt i Frankfurt. Därnere i värmen och solen firade vi att vi varit gifta i tjugofem år. Vi tog långpromenader, badade och åt ute. Ett beslut tog också form. Eftersom jag har ägnat mig för mycket åt datorn och surfplattan och mobilen … och har ont i händerna behöver jag dra ner på alltihop.

Till att börja med blir det rehab med liten gul boll och laserbehandlingar och bara en timmes skrivande på Gabriel om dagen – och kanske en och annan titt på bloggar och instakonton. Om inget oförmodat händer (som ett JA) låter jag bloggen vila till åtminstone januari.

Med hopp om en härlig skrivhöst.

Publicerat i mitt skrivande | 18 kommentarer