Timmarna med Berit

Det sägs att om man vill ha en förändring måste man göra annorlunda. Sedan kan ju yttre saker sätta stopp för förändringen, som att ett virus sveper över världen och ställer allt på ända. Men det låter väl ändå för orealistiskt? Jag håller mig till Berit och denna femtioelfte omgörning.

Den här gången

… struntar jag i deadlines. Jag skriver bättre och tänker bättre om jag låter mig drivas av lusten. Varför ska jag annars skriva egentligen.

… har jag också bara en plan (=antagen). Om jag lägger tid på en plan B är det lätt att jag lägger uppmärksamheten där i stället för på plan A.

… ber jag universum hjälpa mig. Eller nej, det vet jag inte (men U får gärna visa mig att jag har fel). Min upptejpade A4 på väggen är i varje fall mental träning – och tankens kraft tror jag på.

På papperet har jag en bild på förlaget som vill läsa mitt omskrivna manus. Under finns ett meddelande till mig själv, där jag bland annat skriver att jag känner glädje och har tålamod när jag höjer Berit och mig själv till nya nivåer … Varje dag läser jag den här texten, ibland tyst, ibland högt.

Sedan om förlaget säger nej så ska det inte bero på att jag inte gjorde mitt bästa.

Just i dag, den sista mars, ska jag börja med sidan 130. Lektören har läst de första 100. Nu har jag lyckats ”otroligt väl” säger hon och jag blir så glad. Nu måste resten bli lika bra. Det är svårt. Det blir liksom svårare hela tiden.

Timmarna med Berit är min bästa tid under dagen.

Sedan kommer verkligheten tillbaka med en smäll. Så märkligt tillstånd vi lever i. När jag skrev förra inlägget (27 februari) visste jag ingenting om hur världen skulle se ut en månad senare. Det är knappt jag vågar skriva ”hej, svejs, vi hörs i slutet av april.” Men nu gör jag det ändå.

Hej, svejs, vi hörs i slutet av april. Njut av våren.

Publicerat i mitt skrivande | 6 kommentarer

Rapport från skrivbubblan

Mitt manus om Berit var i längsta laget tycker jag – 103 379 ord eller 418 sidor med dubbelt radavstånd. Det har också haft två perspektiv, där Berit haft större utrymme än George. Förlaget tyckte att jag antingen skulle balansera upp dem så att de fick ta lika stor plats, eller så skulle Berit få vara det enda perspektivet. Jag tror jag gick i tre veckor och funderade. Tog jag bort George skulle jag förlora hans syn på Berit. Men eftersom det också fanns andra knepigheter med George valde jag till slut att bara ha Berits perspektiv.

Jag skrev om de första 134 sidorna, så att de till slut blev 66 sidor, och bad lektören läsa igen (alltså inte förlagets lektör utan den lektören jag själv anlitat). Hon tyckte att det hela blev mer intensivt berättat och hon tänkte inte på att det ”fattades” kapitel. Men hon hade också några viktiga synpunkter som jag måste fixa, bland annat är jag för subtil när det handlar om en händelse som kommer att påverka Berit i hela hennes liv.

Nu har jag jobbat om början igen och har kommit en bit till. Den här gången ska jag visa henne de första 100 sidorna. Jag tänker inte ge mig förrän början är riktigt bra. För det är först då jag har lärt mig det jag behöver veta för att göra resten.

Det känns fortfarande kul att redigera. Jag jobbar vid datorn några timmar varje förmiddag, då är hjärnan som mest samarbetsvillig. Ibland blir det ett pass på eftermiddagen eller kvällen också. Men då gnäller kroppen (och knoppen) att jag måste ge mig.

I mitten av februari var jag på en jättetrevlig middag med skrivarvänner. Bland annat så firade vi Lisa Bjerre och Susan Casserfelt som har skrivit avtal med Piratförlaget. Första delen i deras kriminalserie Linje 17 kommer ut 2021. (Här är deras gemensamma Instagramkonto.) Jag får en sådan härlig kick när personer som jag läst texter av och som jag vet har kämpat och skrivit och skrivit om … en dag blir antagna. Fantastiskt.

Vi kan alla komma dit om vi inte ger upp.

Publicerat i mitt skrivande | 19 kommentarer

Redigering pågår (äntligen)

Oboy, är januari redan slut? Jag vill hinna så mycket innan våren kommer. Jag har flera projekt på gång, och än så länge känns allt bra, och när det kommer till skrivandet så har jag äntligen börjat redigera.

Lektören som tittade på både mitt manus och utlåtandet från bokförlaget har hjälpt mig en hel del. Hon sa många fina saker om texten, som gör mig både stärkt och glad, men jag har ju mycket att jobba på också.

Nu försöker jag få samma ”starka undertryck” som jag har i bokens början. Det är så himla kul att se hur texten direkt blir bättre. Men obs det går långsamt framåt. Jag tänker att det är märkligt hur jag – med hjälp av andra – varje år lyckas höja texten ännu en nivå. Oklart bara hur många fler nivåer som behövs …

I onsdags var jag på en trevlig releasefest för Jenny Jacobssons tredje bok: Väninna sökes. Den har fått massor av fin kritik och det är så himla kul när det går bra. På releasen såg jag en kvinna som jag tyckte jag kände igen. Men varifrån? Kanske från Poppius journalistskola? Jo, det visade sig att vi hade gått en reportagekurs tillsammans. Det är en av de bästa kurser jag gått. Vi gick varannan lördag i en termin och läraren lyckades få oss att skriva med våra sinnen och tänka oss in i andra människor genom att skriva om dem i jag-form. Hon till och med mindes när vi gick kursen: 1993. Ja, redan då drömde jag om att skriva en bok. I stället blev det många roliga reportage.

Nu dyker jag in i min värld igen. Hörs om en månad – hoppas jag är lika nöjd då som nu och att jag har kommit framåt i texten. Ja, vi får se.

Önskar alla som läser en fantastisk februari.

Publicerat i mitt skrivande | 8 kommentarer

Den stora omskrivningen

God fortsättning! För mig kommer 2020 att handla om den stora omskrivningen. Jaså, kanske du undrar. Vad är nytt? Att skriva om har du väl hållit på med i alla år. Kanske det. Men.

I början av november kom en refusering som innehöll ett lektörsutlåtande och som började: Vi har läst med stor behållning och läser gärna en ny version.

Bokförlagets synpunkter känns vettiga. Vissa saker är ganska lätta att åtgärda. Medan andra är riktigt knepiga och tidskrävande. Först gick jag och funderade själv. För jag ville inte förhasta mig som jag gjorde förra gången när jag var i samma situation (har skrivit om det här och här). Sedan bad jag ett proffs på struktur, story och dramaturgi att läsa samt kommentera förlagets utlåtande och mina egna tankar kring det. Jag kommer att få hennes svar i mitten av nästa vecka.

Jag är verkligen sugen på att sätta igång. I flera månader nu har jag inte sett åt datorn, och det har varit väldigt bra för kroppen. I stället har jag tränat och läst många bra böcker. För en gång skull skrev jag en lista i min kalender:

  • Skuggjägaren av Camilla Grebe
  • Snöstorm av Augustin Erba
  • Hit men inte längre av Maria Maunsback
  • Klubben av Matilda Gustavsson
  • Jag säger det ni tänker av Curtis Sittenfeld
  • Vänta på vind av Oskar Kroon
  • En fri agent av John le Carré
  • Skendöda och Verkanseld av Louise Boije av Gennäs
  • Oskuld av Kicki Sehlstedt
  • Allt jag fått lära mig av Tara Westover
  • Hemma hos andra av Gabriella Ahlström
  • Normala människor av Sally Rooney
  • Sex meters djup av Denise Rudberg
  • Väninna sökes av Jenny Jacobsson

I skrivväg har jag varit på ett frukostmöte på Bonniers då Camille Grebe presenterade sin nya bok, en middag med skrivarvänner och en fika med Helena på bloggen Skriva läsa leva. Jag blir alltid så peppad.

Än har jag ingen aning om hur jag ska lägga upp omskrivningen. Men jag tänker mig ett delmål i slutet av varje månad då jag bloggar om hur det går för Berit. Så med det sagt hoppas jag att ni som inte har tröttnat helt på den här glesa bloggen vill komma tillbaka varje månadsslut tills jag är klar (i vår, i höst eller om två år).

Publicerat i bra läsning, mitt skrivande | 20 kommentarer

Planerat driftstopp & en positiv refusering

Efter träffen med Sören och skrivarvännerna i början av oktober skickade jag – ivrigt påhejade av dem – in Berit till ännu fler förlag. Det är förlag som jag inte vågar tro på men som jag väldigt gärna vill bli utgiven på förstås.

Veckan därpå fick jag den här refuseringen från ett av förlagen från juni-utskicket:

”Här finns en hel del att tycka om. Du skriver tillbakahållet, rakt och ärligt, en fin och bitvis sjungande prosa. Fina miljöbeskrivningar som är föredömligt korta och en dialog som känns trovärdig och relevant. Men det är ganska traditionella ingredienser i intrigen, (här ger de exempel). Det ställer högra krav på originalitet i berättandet. (Sedan kommer ett exempel på hur en förbättring skulle se ut.) Tyvärr har vi den här gången kommit fram till att vi tackar nej till utgivning och önskar dig lycka till på annat håll.

Jag är glad att jag fick mer än en standardrefusering. Men synpunkterna är ändå för kortfattade och dunkla för att jag ska se hur jag ska göra annorlunda för att öka mina chanser. För beredd att jobba mer med den här texten är jag. På något sätt känns det som om jag är skyldig Berit att fortsätta 🙂 Så – ja, suck – det är väl bara att vackert vänta på övriga svar. Som kommer i januari? Eller februari?

Vi kom hem från Nice i går, efter en försening som ledde till en natt i Frankfurt. Därnere i värmen och solen firade vi att vi varit gifta i tjugofem år. Vi tog långpromenader, badade och åt ute. Ett beslut tog också form. Eftersom jag har ägnat mig för mycket åt datorn och surfplattan och mobilen … och har ont i händerna behöver jag dra ner på alltihop.

Till att börja med blir det rehab med liten gul boll och laserbehandlingar och bara en timmes skrivande på Gabriel om dagen – och kanske en och annan titt på bloggar och instakonton. Om inget oförmodat händer (som ett JA) låter jag bloggen vila till åtminstone januari.

Med hopp om en härlig skrivhöst.

Publicerat i mitt skrivande | 18 kommentarer

Svara aldrig på varför-frågor och annat jag minns av september

Ny månad och så här var min förra: Den 1 september badade vi och det blev sista gången för i år. Om jag inte börjar med vinterbad förstås. Troligen inte.

Jag har njutit av många teveserier (just nu Succession som är svidande bra), jag har skrivit en del på Gabriel-manuset men måste nu ta det lugnt med datorn (har fått värk), jag har vandrat en hel del och har börjat på yoga igen. Periodvis yogar jag hemma varje dag men just nu gör jag det inte. Kalla det lättja eller kontraproduktiv senareläggning men av någon anledning lyssnar jag inte på mig själv.

Jag städade några lådor och hittade en anteckning jag gjort under en föreläsning. Där stod: Svara aldrig på varför-frågor. Säg: Hur menar du nu?

Varför har du hållit på i så många år och skrivit?
Hur menar du nu?
Det blir ju ingenting. Varför?
Hur menar du nu?

Under första veckan i september var jag också på en skrivarträff (som jag skrev om i förra inlägget) och en bokrelease för Margareta Börjesson som kom ut med Free Spin som hon skriver om så här: ”Free Spin är min berättelse om att förlora allt. Om skam, skuld och tystnad. Om medberoende. Och om konsekvenserna av mitt spelmissbruk.” Så starkt och modigt att komma ut.

På boksläppet lovade jag en person att skicka Berit till flera förlag. Det gjorde jag också: till ett. Vilket betyder att jag utan vidare kan låta hela hösten gå innan jag måste ta ställning till vad jag – efter att alla refuseringar har kommit – ska göra med henne.

Varför vill du dra ut på det?
Hur menar du nu?

Om jag ska vara ärlig så beror det i det här fallet varken på lättja eller kontraproduktiv senareläggning utan på rädsla för att komma ut ur min bubbla av drömmar. Att gå från fantasier till … något nytt och hemskt och kanske alldeles underbart.

Veckan därpå fick jag ytterligare en refusering. Nu återstår tre förlag.

Jag har också saknat att jag inte var på bokmässan.

Min septemberhjärna hakade också upp sig på allehanda saker som pågår i mitt liv just nu. Bland annat har jag grubblat alldeles för mycket och utan resultat på bokomslaget till Berit. Titeln – LJUDET AV REGN – ställer till det. Jag vill inte att det ska regna på bilden – det blir redundant information – men det kan ju heller INTE regna på bilden, typ att omslaget visar en solig dag …

Kanske en förstorad del av ett paraply? I stil med det här fantastiska omslaget? Allt jag har fått lära mig av Tara Westover slukade jag i slutet av september och är bland det bästa jag läst i år.

Kanske betyder allt grubblande på att jag undermedvetet prövar tanken på att ge ut själv?

Ja, det var ungefär allt för september. Önskar alla en topp-oktober, själv startar jag månaden med att träffa ett gäng skrivarvänner i kväll.

Publicerat i bra läsning, mitt skrivande | 10 kommentarer

Skrivarträffen gav ny energi

Läget på refuseringsfronten är sig likt. Det vill säga tre nix och tre som inte har svarat. Vissa dagar går jag och väntar otåligt – det går ju f-n inte att planera något förrän jag vet! Men oftast vill jag faktiskt att det ska ta tid. Jag vill komma längre på Gabriel innan jag behöver ta ställning till vad jag ska göra med Berit om ingen vill ha henne (mer än jag).

Så det var riktigt roligt att träffa andra skrivande människor i torsdags. Susan Casserfelt (författaren till Högakusten-serien) bjöd hem ett gäng för att skriva tillsammans och vi var sju som kunde komma.

På Instagram har det redan visats bilder på oss så jag tar mig friheten att låna några (tagna av Susan Casserfelt, Jenny Jacobsson, Tinna Lindberg men i sämre kvalitet efter att jag kopierat och klistrat in) och presentera var och en.

Lisa Bjerre och Susan Casserfelt skriver på en kriminalserie som de kallar Linje17. När vi träffades kunde de berätta att de fått en agent men att avtalet inte var underskrivet. Men det var det dagen efter: Hedlunds Agency ska företräda dem.

Tinna Lindberg har skrivit Förnedringen, en spänningsroman som utspelar sig i semesterparadiset Thailand och i korridorerna på Utrikesdepartementet.

Annette Haaland redigerar den fjärde mysdeckaren om pastor Viveka, som utspelar sig i Enskede.

Jenny Jacobsson

Jenny Jacobsson har skrivit Närmare än du tror och I ditt kvarter. Hon är också en av författarna i podden och youtube-kanalen Vad vi pratar om när vi pratar om böcker.

Och slutligen Heli Björkman (till vänster) som skriver på en samtida relationsroman (som jag delvis har läst på skrivarkursen och gillar jättemycket) och mittemot sitter jag och skriver på Gabriel.

Nå, hann vi göra någon nytta? Jo, minst ett par timmar blev det. Men det var ändå våra samtal på fikarasterna och på lunchen som gav mig den stora lusten att nästa morgon direkt sätta mig att skriva.

Min slutsats av att skriva tillsammans är att det ger ny energi och att jag gärna gör om det. Fast det är ändå i tystnaden hemma som jag får mest gjort med manuset.

MEN: Jag är så tacksam för att jag startade bloggen (2014) och att jag började gå på skrivarkurs hos Sören. Utan det hade jag känt noll skrivande människor. Hur tråkigt hade inte det varit?

Publicerat i mitt skrivande | Märkt , , , , , | 12 kommentarer