Svara aldrig på varför-frågor och annat jag minns av september

Ny månad och så här var min förra: Den 1 september badade vi och det blev sista gången för i år. Om jag inte börjar med vinterbad förstås. Troligen inte.

Jag har njutit av många teveserier (just nu Succession som är svidande bra), jag har skrivit en del på Gabriel-manuset men måste nu ta det lugnt med datorn (har fått värk), jag har vandrat en hel del och har börjat på yoga igen. Periodvis yogar jag hemma varje dag men just nu gör jag det inte. Kalla det lättja eller kontraproduktiv senareläggning men av någon anledning lyssnar jag inte på mig själv.

Jag städade några lådor och hittade en anteckning jag gjort under en föreläsning. Där stod: Svara aldrig på varför-frågor. Säg: Hur menar du nu?

Varför har du hållit på i så många år och skrivit?
Hur menar du nu?
Det blir ju ingenting. Varför?
Hur menar du nu?

Under första veckan i september var jag också på en skrivarträff (som jag skrev om i förra inlägget) och en bokrelease för Margareta Börjesson som kom ut med Free Spin som hon skriver om så här: ”Free Spin är min berättelse om att förlora allt. Om skam, skuld och tystnad. Om medberoende. Och om konsekvenserna av mitt spelmissbruk.” Så starkt och modigt att komma ut.

På boksläppet lovade jag en person att skicka Berit till flera förlag. Det gjorde jag också: till ett. Vilket betyder att jag utan vidare kan låta hela hösten gå innan jag måste ta ställning till vad jag – efter att alla refuseringar har kommit – ska göra med henne.

Varför vill du dra ut på det?
Hur menar du nu?

Om jag ska vara ärlig så beror det i det här fallet varken på lättja eller kontraproduktiv senareläggning utan på rädsla för att komma ut ur min bubbla av drömmar. Att gå från fantasier till … något nytt och hemskt och kanske alldeles underbart.

Veckan därpå fick jag ytterligare en refusering. Nu återstår tre förlag.

Jag har också saknat att jag inte var på bokmässan.

Min septemberhjärna hakade också upp sig på allehanda saker som pågår i mitt liv just nu. Bland annat har jag grubblat alldeles för mycket och utan resultat på bokomslaget till Berit. Titeln – LJUDET AV REGN – ställer till det. Jag vill inte att det ska regna på bilden – det blir redundant information – men det kan ju heller INTE regna på bilden, typ att omslaget visar en solig dag …

Kanske en förstorad del av ett paraply? I stil med det här fantastiska omslaget? Allt jag har fått lära mig av Tara Westover slukade jag i slutet av september och är bland det bästa jag läst i år.

Kanske betyder allt grubblande på att jag undermedvetet prövar tanken på att ge ut själv?

Ja, det var ungefär allt för september. Önskar alla en topp-oktober, själv startar jag månaden med att träffa ett gäng skrivarvänner i kväll.

Publicerat i bra läsning, mitt skrivande | 10 kommentarer

Skrivarträffen gav ny energi

Läget på refuseringsfronten är sig likt. Det vill säga tre nix och tre som inte har svarat. Vissa dagar går jag och väntar otåligt – det går ju f-n inte att planera något förrän jag vet! Men oftast vill jag faktiskt att det ska ta tid. Jag vill komma längre på Gabriel innan jag behöver ta ställning till vad jag ska göra med Berit om ingen vill ha henne (mer än jag).

Så det var riktigt roligt att träffa andra skrivande människor i torsdags. Susan Casserfelt (författaren till Högakusten-serien) bjöd hem ett gäng för att skriva tillsammans och vi var sju som kunde komma.

På Instagram har det redan visats bilder på oss så jag tar mig friheten att låna några (tagna av Susan Casserfelt, Jenny Jacobsson, Tinna Lindberg men i sämre kvalitet efter att jag kopierat och klistrat in) och presentera var och en.

Lisa Bjerre och Susan Casserfelt skriver på en kriminalserie som de kallar Linje17. När vi träffades kunde de berätta att de fått en agent men att avtalet inte var underskrivet. Men det var det dagen efter: Hedlunds Agency ska företräda dem.

Tinna Lindberg har skrivit Förnedringen, en spänningsroman som utspelar sig i semesterparadiset Thailand och i korridorerna på Utrikesdepartementet.

Annette Haaland redigerar den fjärde mysdeckaren om pastor Viveka, som utspelar sig i Enskede.

Jenny Jacobsson

Jenny Jacobsson har skrivit Närmare än du tror och I ditt kvarter. Hon är också en av författarna i podden och youtube-kanalen Vad vi pratar om när vi pratar om böcker.

Och slutligen Heli Björkman (till vänster) som skriver på en samtida relationsroman (som jag delvis har läst på skrivarkursen och gillar jättemycket) och mittemot sitter jag och skriver på Gabriel.

Nå, hann vi göra någon nytta? Jo, minst ett par timmar blev det. Men det var ändå våra samtal på fikarasterna och på lunchen som gav mig den stora lusten att nästa morgon direkt sätta mig att skriva.

Min slutsats av att skriva tillsammans är att det ger ny energi och att jag gärna gör om det. Fast det är ändå i tystnaden hemma som jag får mest gjort med manuset.

MEN: Jag är så tacksam för att jag startade bloggen (2014) och att jag började gå på skrivarkurs hos Sören. Utan det hade jag känt noll skrivande människor. Hur tråkigt hade inte det varit?

Publicerat i mitt skrivande | Märkt , , , , , | 12 kommentarer

Monica Rehn om framgångar och om självtvivel som drivkraft

INTERVJU. Författaren och juristen Monica Rehn debuterade på bokförlaget Modernista med sin thriller Moratorium i mitten av april, och då intervjuade jag henne här på bloggen. Nu är jag spänd på att få höra hur tiden efter släppet har varit.

Hej Monica, välkommen. Nå hur känns det, så här drygt fyra månader efteråt?

– Hej Eva, tack! Det känns fortfarande overkligt att mitt manus blev antaget. Ännu mer overkligt är att vem som helst kan läsa det jag har skrivit. Just den känslan är speciell. Bara att visa sin text för en skrivargrupp kan vara ett stort steg för en aspirerande författare. Inför releasen var jag enormt nervös. Med ett allt högre tonfall sa tvivlet: I bästa fall kommer folk att le överseende och säga att de inte läser deckare. Bokens avtryck kommer att motsvara en fläck som borstas bort och sedan följs av tystnad. Men än så länge har Moratorium tagits emot på ett sätt som långt överträffar vad jag någonsin kunnat föreställa mig.

– En av höjdpunkterna var när jag blev intervjuad i radio av Titti Schultz på P4 Extra, vilket ledde till en placering på Akademibokhandelns topplista över mest sålda böcker. Även tidningarna har recenserat boken och skrivit om mig.  Bokbloggaren Helen Lindholm med bloggen Läsa & Lyssna intervjuade mig om mitt skrivande. Bokhandlaren Johan Zillén som driver dels Akademibokhandeln Center Syd, dels bloggen Bokboxen, fixade en signeringsrunda i Skåne och bjöd in mig för att gästblogga om min livsresa. I november är jag inbjuden till Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall. Jag hoppas att Leif GW Persson kommer dit så vi får hänga i baren. Med andra ord har det varit en händelserik tid.

Många bokbloggare har öst beröm över Moratorium, finns det någon särskild formulering som har värmt extra mycket?

– Jag är enormt glad och tacksam för alla fina omdömen som jag har fått. Det har sagts att det är ”sträckläsningsvarning” och att ”boken är vansinnigt spännande”. De recensioner som har betytt extra mycket för mig kom strax efter releasen och slog bort de värsta farhågorna om att boken skulle mötas med tystnad eller dåliga recensioner.

Bengt Eriksson skrev följande i sin recension av Moratorium på Deckarlogg och till exempel i Borås tidning: ”En av Sveriges bästa nya deckarförfattare heter Monica Rehn …”. Agneta Norrgård, med bloggen Agnetas ABC, skrev ”En makalös debut som tar andan ur en gång på gång.”

Roligt att det går så bra. Och nu är du dessutom – tillsammans Karin Valtersson, Malin Thunberg Schunke, Tina Frennstedt och Mikael Fuchs – nominerad till priset Crimetime Award Årets deckardebut*. Hur känns det?

– Oj, det finns knappt ord för att beskriva känslan. Det är en stor ära och jag är ofattbart glad över nomineringen, särskilt med tanke på hur begåvade de andra fyra är. Jag fick beskedet på dagen ett år efter att förlaget ringde och ville anta mitt manus. Som då rann glädjetårarna och jag dansade runt i köket. De två veckor som följde till dess att nomineringarna offentliggjordes var njutningsfullt plågsamma. Jag ville ju så gärna berätta för mina vänner och familjen, men ingen mer än min man fick veta.

– Självklart är jag nyfiken på vem som får priset och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är nervös.

På Instagram såg jag en konversation mellan dig och en annan författare och du skrev: ”Självtvivlet och ångesten är min ständiga följeslagare. Kanske är det detta tillstånd som krävs för att man ska göra sitt bästa.”

– På något sätt har självtvivlet alltid drivit mig att försöka göra mitt bästa. Samtidigt är nyfikenheten och längtan efter att utveckla mina kreativa sidor lika viktiga element. I lärande processer antar jag att självtvivlet gör att man anstränger sig extra mycket. Kanske är det en rädsla för att misslyckas, att inte få tillhöra. Samma slags ångest som många upplever när de har skickat in sitt manus till förlag. Manuset har gått iväg och du kan inte göra annat än vänta. En hel del energi rinner bort på att slitas mellan himmel och helvete och man lever i ett slags vacuum utan att kunna påverka. Det som man kan kalla för att vara i sitt moratorium. Det var den känslan som en av mina karaktärer i boken bar på och som gav boken dess titel.

– Lusten kommer när pressen inte är för stor. Pressen visar sig i många skepnader. Förutom det jag nyss nämnt om självtvivlet, handlar det ofta om tidsbrist i kombination med distraktioner. Jag behöver få gå in i min bubbla och fokusera på texten under en längre tid. Då kommer lusten och kreativiteten får näring. Jag skriver mer och det blir bättre.

– Många tror säkert att de riktigt framgångsrika automatiskt är lyckliga. Det tror inte jag. Jag har sett så många exempel på att det i själva verket är tvärtom. Att kampen med ångesten i stället kan skapa ett behov av att upprätthålla en mask. Just det har jag försökt gestalta i min bok.

Du har precis som jag valt att inte gå kurs för Sören Bondeson i höst. Det verkar klokt, du har ju ett krävande jobb, en utgiven bok att marknadsföra samt en ny bok som ska skrivas. Får du hjälp av förlaget i romanbygget eller är det först när du har skrivit klart som du kommer att visa den?

– Jag skriver på min kammare till dess att jag har ett hyggligt färdigt manus att visa upp. När jag är beredd att låta förlaget läsa kommer jag att vara ödmjuk och lyssna på deras synpunkter. De är riktiga proffs och har ett eget intresse att berättelsen blir så bra som möjligt. Som jag nämnt tidigare vill jag hellre låta det ta tid än att pressa fram texten. Under bearbetningsfasen har jag inga problem att ta emot kritik, tvärtom vill jag få uppriktig feedback. Motstånd leder till utveckling. Även om det är hårt i stunden, för det är det, är jag tacksam för vissa smällar. Som då mitt första manus refuserades av förlagen och jag efter lite depp bestämde mig för att jag ville försöka åstadkomma något bättre.

– Nu ser jag fram emot att för första gången besöka Bokmässan. Oavsett om jag vinner priset som Årets debutant eller inte känner jag mig som en vinnare.

Tack Monica och lycka till med allt spännande som händer framöver.

Fotograf: Gustav Karlsson Frost

*) Vinnaren utses av en jury, men läsarna kan också påverka genom att rösta här på sin favorit fram till den 13 september. Läsarnas röster motsvarar en juryröst. Priset delas ut på Bokmässan i Göteborg den 28 september.

Publicerat i författarintervju | Märkt , , , , , | 6 kommentarer

Skriva i grupp

Har du skrivit på ditt manus och haft andra omkring dig som samtidigt har jobbat med sina texter? Hur var det? I slutet av nästa vecka ska jag träffa fem eller sex skrivarkompisar för att göra det en dag.

Jag har knappt gjort det tidigare så det ska bli intressant. Om jag får energi av andras knatter eller om jag blir ovanligt trög.

Nu har jag fått en till refusering. Besvikelse men också lite stilla glädje.

”Stort tack för att du skickade ditt manus till oss. Tyvärr tackar xxxx nej till att gå vidare med texten. Då vi har ett begränsat titelutrymme tvingas vi refusera många intressanta manus, så även i detta fall, och vi önskar i stället varmt lycka till på annat förlag.”

Att Berit får tillhöra gruppen intressanta manus får duga så här en onsdag eftermiddag.

På fredag intervjuar jag Monica Rehn. Det har gått drygt fyra månader sedan hon släppte sin debutbok Moratorium. Vad har hänt och hur känns det nu?

Tack för att du tittade in.

Publicerat i mitt skrivande, okategoriserat | 6 kommentarer

Din tid kommer (sen)

Tack vare Marita Brännvalls tävling om att vinna lektörsläsning och coachning i sex månader kom jag så äntligen i gång med synopsis till romanen om Gabriel. För att vara med ska du prenumerera på hennes nyhetsbrev samt skicka in synopsis på 1-2 sidor samt 10 sidor text senast den 31 augusti.

Nu vet jag inte om jag skickar in till tävlingen – jag vill nog skriva i min egen takt i höst – men jag fick en rejäl kick, och har renodlat den tänkta romanen till att bli kort och med endast ett perspektiv. Jämför med lång och två perspektiv som Berit har.

Hur går det för henne?

Jo. Samma dag som jag skickade in Berit till förlagen kunde jag höra Håkan Hellström sjunga i mitt öra: Din tid kommer, din tid kommer … Jag var tillitsfull, den här gången skulle det gå vägen. Nästan varje dag under sommaren fanns soundtracket där.

I början av augusti kom första svaret. Det var en standardrefusering från det förlag som jag minst hade hoppats på och jag tog det inte särskilt hårt. Håkan fortsatte sjunga.

Men. Härom veckan var vi på Öland och jag tänkte att nu passar det bra att ”de” ringer. Då skulle jag kunna ta en selfie vid Neptunis åkrar och se så där glad ut som folk gör i sådana lägen. I stället kom ett nix från ett av mina tre favoritförlag – och just det förlaget som hade läst mitt förra manus och ville läsa mer av mig.

Håkan slutade tvärt. Han hade sjungit i fel öra hela j-a sommaren. Jag kände mig så korkad och snopen, en selfie med dumstruten på var det enda rätta.

Men nu känns det rätt bra igen. Ingen Håkan förvisso. Men augustivärmen och det milda, kravlösa solskenet fortplantar sig i mig. Det kommer att bli en bok av Berit. Fast kanske inte just nu.

(Två favoritförlag och två lite nyfiken på-förlag kvar)

Publicerat i mitt skrivande | 17 kommentarer

Inget i inkorgen

Hallå! Vill bara säga att här händer ingenting. Inget på förlagsfronten: det har gått fem veckor och fyra dagar sedan jag skickade iväg Berit. Vilket jag vissa dagar tolkar som positivt och då jag tror att flera av förlagen har lagt ut det för lektörsläsning. Andra dagar tänker jag att de aldrig hann titta på manuset över huvud taget innan de gick på semester.

Det blir ingen skrivarkurs i höst. Det var lite svårt att säga nej, vet redan nu att jag kommer att sakna skrivarvännerna och våra diskussioner. Men det tar tid att läsa varje text grundligt inför varje tillfälle (som mest sju texter x tjugo sidor), och jag har inte kommit så långt i berättelsen om Gabriel för att hinna lämna ifrån mig något vettigt.

I stället tänker jag göra research och fundera på historien och skriva mig fram till den känsla jag vill ha. Så det blir nog en spännande höst (i huvudet) ändå.

På bilden badar jag ensam i en sjö efter en långpromenad. Vi fattade inte riktigt varför ingen var där. Förrän nästa gång vi promenerade förbi, lika tomt då, men då glittrade vattnet i giftgrönt. Som tur är har vi ännu en sjö i området och som än så länge är fri från alger.

Det är bland det bästa med sommaren: att för en stund befinna sig i ett annat element och känna lättheten i kroppen och i sinnet.

Publicerat i mitt skrivande | 14 kommentarer

Långläsning: Mina skrivarvänner berättar om sin sommar

Snart har första halvåret 2019 gått och jag kan tänka tillbaka på ett intensivt jobb med Berit, ännu en berikande termin med Sören och skrivarvännerna och två grymma bokreleaser (för Monica Rehn och Anna Bågstam). I sommar vill jag läsa och börja skriva/tänka på manuset om Gabriel. Och så kommer jag förstås att gå och vänta på svar från förlagen. Har de börjat läsa än? Vad tycker de? När kommer refuseringarna? Eller när kommer det där ja:et? Men nu (innan refuseringsångesten sätter in) berättar några av mina Siljan- och Gangsterkällar-vänner om vad de gör i sommar.

SUSAN CASSERFELT: Jag har precis avslutat två manus. Det ena med arbetsnamnet Dit orden inte når, som består av en självbiografisk del och en fackdel. Jag har bland annat intervjuat flera intressanta forskare och lagt ut dem på Youtube. Som namnet kanske antyder så handlar det om autism och till viss del om utbrändhet. Det andra är ett kriminalmanus med arbetsnamn Linje 17: gängkriget, som jag skriver i samarbete med Lisa Bjerre. Tanken är att det ska bli en ny serie som utspelar sig i Bagarmossen/Söderförort. Så jag går mer i väntans tider (fast man är ju rätt så luttrad för att vara ärlig).
Så egentligen är min plan att INTE skriva. Under de här sista åren har jag mest läst facklitteratur om hälsa och liknande. Därför har jag nu valt ut en rejäl bokhög bestående av romaner (säkert skrivna av några av de som svarar på denna enkät) för att läsa i sommar och dessutom planerar jag att logga ut helt från sociala medier. Ett tag lekte jag med tanken att inte ens ta med datorn till sommarstugan, MEN jag känner mig själv allt för väl. Så jag misstänker att jag kanske planerar ett nytt synopsis, trots allt. Om jag skriver så sker det på morgonen, när jag är pigg i huvudet och barnen sitter och spelar. Jag anser mig inte särskilt hård mot mig själv, däremot har jag insett att jag är en obotlig arbetsnarkoman, om tillfälle och ork ges.
Jag har tidigare skrivit tre publicerade böcker i Högakustenserien (Prästens lilla flicka, Den tatuerade cirkeln och I betraktarens öga) som just nu översätts till både finska och spanska för utgivning som ljud och e-böcker på dessa marknader. Ska bli spännande att se om de går lika bra som i Sverige, då jag förra året var den 12:de mest lyssnade författaren (vilket är lite lustigt med tanke på att jag fortfarande inte ser mig själv som en författare)!

LISA BJERRE: Jag har aldrig skrivit särskilt mycket på somrarna, med två små barn har semestern istället inneburit en paus från skrivandet. Barnen börjar bli större, men under våren har jag spurtat hårt med ett manus – den första delen i en ny spänningsserie som jag skriver tillsammans med Susan Casserfelt. Så jag ska försöka ta lite skrivledigt. För både min och familjens skull, det är svårt att vara särskilt närvarande i vardagen när huvudet befinner sig i en helt annan berättelse.
Men idéerna dyker ju upp när de behagar och jag kommer säkert att sitta och anteckna i mobilen på stranden. Jag och Susan har börjat skissa på uppföljare i vår spänningsserie och jag drömmer om att skriva en feelgood. Och jag längtar mycket efter att läsa! Både i researchsyfte och det rent luststyrda. Det ligger en lång rad med böcker och väntar i min Storytel Reader, bland annat Sebbe Staxx självbiografi och Flickorna som sprang av Simon Häggström. Dessutom vill jag hinna med att läsa böcker som vänner har gett ut under våren: Skuggan av Helen Ekeroth, Magiska sagor av Katharina Vittenlind, Moratorium av Monica Rehn och Skuggspelet av Anna Bågstam. Och i juli kommer Karin Janson ut med Kalla fötter, en feelgood med historiska rötter – den tänker jag inte missa!

EVA JACOBSON: Under min skrivarsommar kommer det inte att bli mycket nyskrivet. Men däremot omskrivet, omskrivet, omskrivet. Jag har buntar med kommentarer på mitt manus som jag har fått av mina skickliga skrivarkurskamrater på Sörens Bondesons kurs i den så kallade gangsterkällaren på Tegnérgatan.
Buntarna ska jag lägga ut på det stora bordet i vardagsrummet på sommarstället utanför Gnesta. Och jag ska metodiskt gå igenom från början och förbättra, förbättra, förbättra. Sedan bär det av till Mölle och till den pyttelilla hyreslägenheten med magnifik utsikt mot Kullaberg. Där ska jag bre ut buntarna över soffan och det minimala soffbordet och undvika att låta blickarna försvinna ut över havet.
Manuset är en fortsättning på min första bok Genom Glaset som kom ut för ett par år sedan. Den boken handlar om hur Emanuel Swedenborg, vårt 1700-talssnille och mystiker, tar kontakt med den nyblivna änkan Viveca via glasverandan i hennes sekelskifteshus i Stockholms innerskärgård. Allt utspelar sig i nutid men med inslag av Swedenborgs berättelser från 1700-talet. Den har ett så kallat öppet slut och nu ville läsarna veta: hur gick det sedan? Så då blev det bara att sätta sig ner och skriva en fortsättning, som även blir begriplig för nya läsare.
Så hur göra? Hur beskriva återblickarna? Hur långa får de vara utan att trötta ut läsaren? Dessutom, vad ska boken heta? Genom Glaset 2? Nej tråkigt. Vivecas hämnd? Nej, för övertydligt. Det där får jag kämpa med under min skrivarsommar.

MONICA REHN: Midsommarhelgen har just passerat och jag sitter vid datorn och ser ut på en molnig himmel. På skrivbordet ligger 150 sidor av utkastet till nästa bok. Sidorna är nerklottrade med handskrivna anteckningar. Huvudet är fullt av idéer och min berättelse har kommit till det stadiet att karaktärerna har fått liv. Jag kan höra deras tankar och se hur de ser ut. Vi har kommit varandra nära, dock inte alla för Beate är fortfarande bångstyrig och håller mig på avstånd.
Målet för min skrivsommar är att skriva klart hela första utkastet. Den här sommaren kan jag inte jobba lika ostört som tidigare. Min debutbok Moratorium som släpptes i april har fått fina lovord från läsare, bokbloggare och recensenter. Så just nu har jag nöjet att få göra saker som jag aldrig har gjort förut. Signeringar, intervjuer i tidningar, i radio och på bloggar. På lördag den 29 juni är jag i Skåne för att signera i Akademibokhandelns butiker i Helsingborg, Löddeköpinge och Malmö. Det är roligt med uppmärksamheten samtidigt som min ovana vid det stjäl en del av min koncentration.
För att skapa optimalt med skrivtid har jag kommit överens med min arbetsgivare om att flexa mellan arbetet som jurist och författandet. Det innebär att jag kommer jobba de antal timmar som behövs och resten av dagen ta ut semester för att skriva. Några veckors ledighet där jag enbart fokuserar på nya manuset blir det också, men framför allt kommer jag att skriva på kvällarna. För att snabbladda batterierna blir det riktig semester första veckan i augusti då min man och jag besöker min yngsta son som just har flyttat till Gotland. Då ska jag bara umgås, sola och bada.
(foto: Gustav Karlsson Frost)

JEANETTE BERGENSTAV: Jag börjar sommaren med att dra in lite pengar till hushållskassan genom att göra reportage, vara redaktör för en bok och lektörsläsa barnboksmanus.
I slutet av juni kommer jag att gå igenom kommentarerna jag fått på mina senast inlämnade kapitel på det deckarmanus jag själv skriver. Responsen jag får av mina eminenta författarvänner i Sörens gangsterkällare är guld värd!
Under de första tre veckorna i juli är planen att skriva på mitt manus ungefär mellan tio och två, varje vardag. Då kommer jag att sitta ute så mycket som möjligt eftersom det är det bästa jag vet. Jag investerade en del av min senaste royalty i en helt fantastisk solsäng – stor och rund med en skuggande sufflett – som står placerad mitt i grönskan. Jag älskar att skriva till fågelkvitter! Mellan skrivpassen ska jag bada mycket och gå skogspromenader med mina hundar. Det brukar vara ett perfekt sätt att få nya idéer eller komma på lösningar till knutar om kan uppstå i skrivandet.
Efter det väntar ett par veckors båtsemester. Jag blir ofta väldigt inspirerad när jag är vid havet men jag överväger ändå att lämna datorn hemma för att verkligen vara helt ledig.  Då brukar jag vara rejält taggad när jag kommer hem igen. Och runt den 20:e augusti är det ju redan dags för första manusinlämningen igen.  Målet är att bli klar med min deckare under höstterminen.
Tidigare har jag skrivit fyra böcker för barn och ungdom. En rimsaga för de yngsta, Busens hunderbara äventyr, hundträningsboken Hundkul! Trickträning för bästa vänner samt de två hunddeckarna med Flingan & flocken; Vargskräck och Kod 513.  Jag upplever att det är svårare att skriva vuxendeckare och framförallt att det tar betydligt mer tid. Men nu skymtar jag ljuset i tunneln!
(foto: Patrik Bergenstav)

ERIKA SVERNSTRÖM: Min skrivsommar sätter jag stora förhoppningar till. Jag är tjänstledig från mitt jobb detta året vilket innebär att jag plötsligt har sommarlov för första gången på 35 år. Förvisso helt utan lön, men vad gör man inte för konsten …
Sedan flera år är just semestern min bästa skrivtid. Det blir inte så många kapitel skrivna i vardagen när man jobbar heltid, har tre barn, hund, sommarstuga och kolonilott. Men under just semestern brukar både jag och maken använda tiden mellan frukost och lunch till manus. Barnen såsar runt i pyjamas och ingen gör något vettigt i alla fall.
Jag försöker skriva varje dag oavsett var vi befinner oss. Ibland åker vi bil långt, då skriver jag i bilen. Och under sommaren besöker vi alltid vår sommarstuga i Sörmland, Lysekil, Halmstad och släktens strandstuga i Blekinge. Jag skriver oavsett var vi är. Men om vi har besök eller besöker folk försöker jag istället gå upp tidigare eller skriva innan jag somnar. För det är bara när man har kontinuerlig tid som man får upp tempo och lyckas få ihop alla trådar i ett manus. Redigera kan man göra resten av året.
Just nu jobbar jag på två manus. En spänningsroman för vuxna och en spökhistoria för åldern 9-13. Det blir det tredje i min serie om tre syskon som får vara med om det ena värre än det andra när de är på sommarlov. (Evas anm: De utgivna böckerna heter Surtanten Birgitta och rymdraketskuppen, Surtanten Birgitta och Lennart von Spetsnäsa och Surtanten Birgitta och mc-knuttsjakten, Det sjunde rummet och Det övergivna barnhemmet.)
Och visst har jag hårda krav på mig. Jag har jobbat på ett manus hela våren och plöjer nu faktaböcker i ämnet. Till den 1 juli ska jag ha skrivit in alla ändringar hittills, satt ploten, persongalleri, karaktärernas driv/problem samt skrivit ett utökat synopsis. Sedan får jag äntligen släppa sargen och bara flöda på. Det är det absolut roligaste jag vet. Då löser jag manusproblem på joggingturen, vaknar mitt i natten och skriver ner idéer och diskuterar sannolika eller osannolika skeenden med familjen. I höst blir det ny kurs i manusbearbetning. Det är då man inser att det är förbaskat mycket som ska kortas, klaras ut och knixas till. Men det är då, och nu är nu! Glad skrivsommar!
(foto: Theresia Köhlin)

Tack Susan, Lisa, Eva, Monica, Jeanette och Erika för att ni tog er tid att svara. Lycka till med skrivandet eller inte-skrivandet i sommar.

Publicerat i författarintervju, mitt skrivande, skrivarkursen | 4 kommentarer