Ska jag hänga med Gabriel eller med Berith?

manusbyteI går hade jag min andra skoldag och precis som första gången fick jag väl genomtänkt respons.  Mitt språk fungerar, även ramberättelsen, men texten har bland annat brister i trovärdighet på olika nivåer.

Vissa saker är lätta att åtgärda. Men det finns några större problem som jag än så länge inte har en aning om hur jag ska lösa. Och det känns verkligen osäkert att jag till nästa kurstillfälle om två veckor ska hinna a) hitta en lösning b) fundera på hur jag vill ha de första sextio sidorna och c) skriva de följande tjugo sidorna.

Som jag ser det har jag tre alternativ:

  1. Skriva på som jag redan har tänkt och ändra allt så småningom.
  2. Försöka hitta en lösning och lämna in de fåtal sidor som jag hinner med.
  3. Byta manus.

Alternativ ett lockar mig minst. Jag har svårt för att fabricera och bearbeta text som jag inte tror på. Ofta brukar det inte bli bra.

Förslag nummer två skulle fungera om jag nu hittar en bra lösning, vilket jag i skrivande stund tvivlar på. Det skulle inte vara hela världen att bara lämna in till exempel fem sidor. Fast å andra sidan bär det mig emot att slösa bort möjligheten att få respons på en längre text.

Det sista alternativet att byta manus känns väldigt frestande. Jag får då respit från Gabriel och får respons på Berith alias Annih-texten som jag också behöver få ventilera med någon. Men väljer jag att göra det måste jag snabbt skicka ut en annan text och be alla kasta tredje delen om Gabriel innan de börjar läsa den – för det känns onödigt att fortsätta få samma påpekanden, jag har redan insett poängen.

Jag har en vag känsla av att jag smiter undan om jag byter manus. Att jag aldrig blir klar om jag hela tiden hoppar till något nytt. Eller så är bytet det bästa, att jag på det sättet får båda manusen att växa?

Tips och råd emotses tacksamt. Jag hör av mig på lördag om hur det blev.

Publicerat i mitt skrivande | 18 kommentarer

Om rädslan för skrivarkurser

Lite då och då läser jag på olika forum att vissa författare, eller aspirerande författare, är rädda för att skrivarkurser riskerar att skapa en likriktning i människors skrivande.

Kanske finns det kursledare som slänger fram en formel, jag vet inte, jag vet bara att kursen jag går på inte gör det. Vi är nio deltagare och vi skriver fantasy för barn, fantasy för vuxna, spänningsroman, historisk roman, relationsroman och så vidare och alla har sin stil, sitt språk. Och ingen försöker ändra på det.

Låter det som om jag längtar till nästa kurstillfälle? Jajamänsan det gör jag🙂

Publicerat i mitt skrivande | 36 kommentarer

Den största skillnaden

ww

Efter intervjun med mig själv förra veckan fick jag en jättebra fråga från bloggaren Bara hittepå.

Vad tycker du är den största skillnaden mellan hur/vad du skriver nu jämfört med för några år sedan?

En avgörande skillnad är att jag inte längre skriver i stil med budskapet på bilden här ovan, att man ska sluta tänka och låta saker hända. Visst, det kan vara härligt att låta saker bara komma till en, både i livet och i skrivandet, men om det ska bli en sammanhållen, driven roman måste man också tänka bra många varv.

Jag vet ju inte om manuset om Gabriel kommer att bli antaget och utgivet men jag vet att jag har kommit så mycket längre än förr.

I somras – medan manuset om Tuva höll på att dö kvävningsdöden i bokförlagens papperskorgar och manuset om Berith slash Annih hade börjat krångla (igen) – satt jag med mitt nedstrippade manus om Gabriel och funderade på hur jag skulle gå vidare.

Detta olydiga manus är det mest beresta jag har: Det har varit två veckor på stipendieresa i Aten och en egenutformad skrivarvecka på Fuerteventura. Men det har inte hjälpt ett dugg.

Jag har tidigare berättat att när jag som ett experiment tog bort huvudintrigen – den som jag var mest fäst vid och som samtidigt hade gäckat mig mest – kunde jag se resten tydligare och forma det till en historia med en början, en mitt och ett slut.

Förr skulle jag i det stadiet ha känt mig nöjd och börjat skriva, men nu ställde jag mig frågan om vad som saknades. Inte om något saknades. Utan vad. Jag har ju bevisligen inte fått någon bok antagen än, så något i mina manus saknas.

Jag kom fram till att det var en underliggande gåta, en krok, som skulle vara ett extra drivmedel framåt, förutom de problem som karaktärerna redan hade och måste lösa. Min nästa fråga till mig själv var ”Vad handlar gåtan om?” Och när jag svarade ställde jag nästa fråga utifrån det svaret, och sedan nästa fråga och nästa och nästa tills jag hade nått slutet.

Nu när jag skriver om gåtan låter det så löjligt enkelt. Jag skäms nästan. Visste jag verkligen inte det här tidigare? Det låter så självklart när alla bitar har fallit på plats.

Publicerat i mitt skrivande | 20 kommentarer

Tillbakablickar – eller inte

blommaFör ett par år sedan fick jag höra av en lektör att jag hade för många tillbakablickar. Jag höll med. Att som läsare befinna sig i en bok precis när det händer är mycket roligare än att läsa om vad som redan har hänt.

Man kan naturligtvis välja att ha vartannat kapitel i NU och DÅ men nu tänker jag på tillbakablickar i löpande text så där som vissa författare är experter på att smyga in.

Nu med manuset som jag skriver på till varje kurstillfälle har jag som ett experiment slängt in en del igen. Jag tänker att jag lär ganska omgående få höra om det är för många. Eller vilka som fungerar och vilka som inte gör det.

Efter en vecka i ett härligt skrivflow tog det i går stopp. Jag hade kommit fram till en ganska lång tillbakablick som bara behövde redigeras lite. Men det gick inte.

Var jag för trött? Var jag för lat? Var jag på fel väg?

Skriv det bara, sa jag till mig själv, du får ju kvitto på om det fungerar sedan. Men det gick inte och jag ägnade mig i stället åt att läsa några av de andra kursdeltagarnas texter.

Sedan på natten kunde jag inte sova. Började tänka tankar som att jag inte skulle orka gå kursen, att jag nog bäst passar att skriva lite för mig själv i köket. Men innan väckarklockan ringde satt jag redan vid datorn och skrev in en ny passage som händer just nu. Tillbakablicken har jag kastat. Jag hade varit för lat. Jag ville ta färdigskriven text och stoppa in för att komma framåt snabbare. Men inser nu att det räcker bra om jag skriver två rader om vad som hände.

Hur ser ni på tillbakablickar? I böcker ni läser och i böcker ni skriver själva?

Publicerat i mitt skrivande | 24 kommentarer

Intervju med mig själv

img_0186

I dag blir det navelskådning. Jag har samlat frågor som jag fått och som jag har tänkt ut själv🙂. Här kommer svaren.

Är det ditt golv vi ser på bilden?

–  Nej. Skon är min men golvet är från en utställning på Moderna museet som golvade mig totalt förra veckan. Sedan dess har jag skrivit i ett flow. Konstnären heter Yayoi Kusama.

Ska du på bokmässan i år?

­­– Nej. Men jag har varit där två gånger, då i egenskap av reporter, och har upplevt både hur roligt det kan vara och hur tröttsamt det samtidigt är. Om jag får en bok utgiven vill jag givetvis åka dit. Men kanske inte förrän då.

Funderar du på att skaffa en taxvalp? Med tanke på att du skriver om en i din roman och sedan blev överförtjust över den du såg i Vasaparken?

– Ibland längtar jag efter en tax. När jag var liten lekte jag med mormors och morfars tax. Kärleken till just taxar hänger väl i från den tiden. Men samtidigt har jag en frihet nu som jag inte är beredd att offra. Vi har i alla fall skjutit fram beslutet ytterligare i tre år. Före dess planerar vi en långresa.

Du har pratat om att skriva en bok i så många år. Men det blir ingen, Eva. 

– Om du inte ger mig ett försmädligt leende samtidigt som du frågar så har jag inget emot att berätta om hur kul det är att skriva och hur kul det är att utvecklas.

– Men ja, jag har hållit på länge. Det är femton år sedan jag tog tjänstledigt första gången för att skriva men det är inte så att jag har skrivit hela tiden. Ibland kunde det gå år emellan. När jag jobbade med ord hela dagen hade jag inte ork att skriva på kvällen. Orden var liksom slut.

Har du instagram?

– Ja. Jag heter eva.riktigare och postar en och annan bild som betyder något särskilt för mig. Tänker att jag ska göra mer. Jag gillar att fotografera. Men än har det inte blivit av. Vi kanske kan följa varandra?

Vad tycker du om skrivkursen?

– Jag har bara gått en gång men jag tycker att den verkar väldigt bra. Alla är engagerade och har samma mål: att förbättra sin egen text och försöka hjälpa övriga att vässa sina. Vi är inga som bara berömmer och peppar utan vi kommer också med kritik som säkert kan svida ibland.

Men om du hade gått kursen för flera år sedan, då hade du kanske haft en bok utgiven nu.

– Kanske. Men jag har behövt de här åren för att skriva mig fram till ett språk. Det är jätteviktigt för mig att jag känner mig hemma i ett sätt att skriva.

Hur fungerar det med att vissa kursdeltagare har gått flera terminer medan andra precis har börjat?

– Det kan finnas en nackdel och det är att de som gått länge känner varandra och varandras texter och kan säga ”vilket lyft din text fick nu när du flyttade miljön”. Men i stort tycker jag inte att det spelar någon roll. Vi har inga kursböcker eller något schema typ ”i dag ska vi prata om gestaltning”. Efter att vi deltagare har gett respons på varandras texter tar kursledaren, som är författare, vid och ger en djupare analys. Så det handlar bara om texterna som vi har framför oss.

– Jag kommer att blogga mer om kursen längre fram.

Varför ger du inte ut din bok själv?

­– Gärna egenutgivning men först ett bra manus är nog min paroll. Flera bokförlag tyckte att mitt senaste manus hade ett bra språk och ett bra driv men de kunde inte se hur de skulle kunna sälja in historien. Hur ska då jag kunna sälja in den? Så krasst tänker jag.

– En idé jag har är att ge ut två romaner själv samtidigt. Om några år, om jag kan få till det, då skulle jag kunna ägna ett halvår åt att lära mig allt man behöver veta för att bli egenutgivare. Under den tiden skulle jag lägga skrivandet på hyllan. Jag mäktar inte med att göra båda delarna samtidigt. Det skulle vara en kul utmaning. Men jag kommer nog att pröva med de riktiga etablerade förlagen först.

Publicerat i mitt skrivande | 24 kommentarer

Tankar från hängmattan

ha%cc%88ngmattanI höst blir det ingen författarklinik (Skriva2016) för mig. Både 2014 och 2015 var jag på plats. Första året var författaren Åsa Larsson en av höjdpunkterna. Jag bloggade så här:

Shit, vad jag har tråkigt inne i mitt huvud, tänkte Åsa Larsson. Hon arbetade som skattejurist och hade fått sitt första barn men det var något som saknades.

Hon gick en kurs i att skriva deckare för Sören Bondeson och sedan dess är det i alla fall inte tråkigt i läsarnas huvuden.

Något som också var roligt var att träffa andra skrivande människor. Och att träffa bloggare IRL.

Jag minns också min naivitet, att jag för två år sedan trodde att jag snart hade en bok utgiven, nu känner jag mig längre bort än då. Men utvecklingskurvan har gått uppåt: jag skriver bättre, jag tycker att skrivandet är ännu roligare, jag kan se större sjok av text framför mig och se hur jag bäst ska ordna scenerna, jag känner andra skrivande människor och jag vet en del om branschen. Allt det värdesätter jag mer än om jag hade fått en bok publicerad utan det jag vet och kan i dag.

P.S. Vilket fantastiskt väder vi har här i Stockholmstrakten. I dag sol och tjugotvå grader. Att ligga i hängmattan och titta på tallarna och himlen är inte dumt🙂

Publicerat i författarkvällar och liknande | Märkt | 14 kommentarer

Texter och taxar

taxvalp

Yippie, nu har skrivkursen startat. Den heter Författarskolan och består av en kursledare och nio deltagare. Vi är tre nya. Övriga har redan gått en eller flera terminer.

Till varje gång (sex gånger) ska vi lämna in en text på högst tjugo sidor. Förutom att kommentera var och ens text får vi även i uppgift att läsa en av texterna särskilt noga och skriva ett längre omdöme om den. Därefter berättar läraren vad han tycker.

Jag fick väldigt bra synpunkter på min text och kunde knappt sova för att jag tänkte på allt jag ville ändra. I dag har jag skrivit om inledningen som i ett rus.

En fin grej hände i början av veckan: I min text har jag en svart taxvalp. Min huvudperson står i Vasaparken och kikar efter den och dess ägare. När jag i tisdags åkte in till Stockholm tog jag en extra sväng till Vasaparken för att kolla några detaljer. Gissa vad jag såg. Jo, den mest bedårande dvärgtaxen ever!

”Du är med i min roman”, viskade jag.

Men den hade fullt upp med att upptäcka världen.

Publicerat i mitt skrivande | 27 kommentarer