Inte som vi tänkte oss

Avslutningen blev inte som vi hade tänkt oss. En deltagare fattades. Den fina människan hade gått bort några dagar tidigare.

Vi gick igenom varandras texter och hade sedan avslutning med mat och vin. Hela tiden återkom vi till vad konstigt och sorgligt det kändes.

Om Berit: Alla scener är spikade i vad som känns som en bra, följsam struktur. De allra flesta är skrivna, några få är skissartade och består av lite miljö och delar av dialogen. Men jag är så mycket klar att jag fick diplom.

Sören Bondeson brukar utforma diplomen på försättsbladet till sin diktcykel: En m³ jord (nominerad till Augustpriset 2011). Och nu har alltså jag också ett.

Hur det känns? Jag citerar Susan Casserfelt som häromveckan instagrammade om sin tredje roman i Höga kusten-serien: ”Officiellt i mål med en roman. Fick diplom av Sören Bondeson. Som att få Serafimerorden ur kungens hand typ.”

Jag önskar alla en god (skriv-) jul.

Publicerat i mitt skrivande, skrivarkursen | 8 kommentarer

Skrivrapport

Jag skrev och skrev. När jag inte skrev tänkte jag på att skriva. Jag sov dåligt. Armen värkte. Käkarna gick inte att bända itu. Men jag hade ett underbart flyt. Tills i går, då bröts förtrollningen.

Vad kan det ha rört sig om? Sex veckors magi? Sju?

Förutsättningar för ett bra flyt är för mig: Att jag vet vad jag vill med manuset och att jag tycker om det. Plus en stark känsla av tillit, alltså att när jag kommer fram till en passage som verkar olöslig ändå vet att jag klarar av att lösa den.

Och vad hände nu när flytet tog slut? Jag hade skickat in min text till kursen och då infinner sig automatiskt en viss trötthetskänsla. Men den stora boven är att jag plötsligt bestämde mig för att jag vill vara klar före jul och att jag då började fokusera på alla scener som jag inte har redigerat. Det enda jag tänker nu är: Jag hinner inte.

Jag orkar inte skriva en rad.

Men å andra sidan är det nu hög tid att börja läsa de andra deltagarnas texter. Sista gången för terminen är på onsdag. Då blir det först textgenomgång och sedan avslutningsfest.

Smått och gott-info:

  • Jag har varit på en trevlig tillställning för elever och före detta elever till Sören Bondeson.
  • Jag har gjort en researchresa på två dagar till den by där jag bodde tills jag var åtta år. Snön kom samma morgon. Det passade Berit bra. Hon hade inte sett snö sedan hon var ung.
  • Bilden visar var jag oftast vänder på min dagliga promenad. Eken ligger drygt en poddlyssning bort.
  • … och ett tips: Kulturpoddar i P1 har här ett kul avsnitt som handlar om De refuserade.
  • Kommer jag att orka ladda om? Återkommer i ärendet.
Publicerat i mitt skrivande, skrivarkursen | 19 kommentarer

Tidsoptimisten spekulerar

En av mina större brister när det kommer till skrivandet är att jag är en sådan tidsoptimist.

När jag började blogga i juli 2014 skrev jag att jag skulle ha ett manus färdigt på ett år. Inom mig trodde jag faktiskt på att färdigställa två (?) på den tiden. Jag hade ju karaktärerna klara i mina tre halvfärdiga manus och så vidare … Ha! Det dröjde till april 2016 innan jag skickade i väg Tuva till förlagen. Alldeles för tidigt, skulle det visa sig.

Men samtidigt är det kanske den obotliga optimismen som får mig att fortsätta. På ett plan tror jag ju att jag snart är klar.

I kväll ska jag skicka iväg min text till kursen. Den ska bara få ligga till under dagen först. Den här gången vill jag visa ett antal nya scener och ställer samtidigt viktiga frågor om dramaturgin. Till exempel: När ska första delen av avslöjandet ligga? Och resten? Här eller här?

Jag funderar på att inte gå kursen nästa termin och i stället sitta och skriva igenom manuset med all ny input jag fått och får nu. För att sedan kontakta diverse proffs som får hjälpa mig att ytterligare höja texten.

… samtidigt är det så himla roligt med kursen, att jag börjar tänka att jag nog hinner skriva igenom Berit i mellandagarna …

Vad har ni för brister när det kommer till skrivandet? Berätta!

Publicerat i mitt skrivande, skrivarkursen | 40 kommentarer

Nu är det flow, igen

Jag ska strax vingla ut i syret därute, innan det blir mörkt, och ta en promenad. Men först några rader här på bloggen.

I onsdags var det kurs. Både före den och efter den har jag skrivit med ett grymt flow. Det är knappt att jag har kunnat hålla samma tempo som orden har kommit till mig.

Efter grubblerierna förra veckan då jag visste varken ut eller in hade jag kontakt med en kurskamrat som skrev i förbifarten att min nya karaktär  T ”är en hit”, och då tyckte jag det också och började alltså skriva som en idiot.

På kursen fick jag angående inskickad text så mycket uppmuntran av både läraren och mina skrivarvänner att jag knappt kom ihåg vad som sas.

Men när de gällde de stora förändringarna jag tänkt ut, bland annat den att jag skulle flytta på Berit rent geografiskt fick jag ett rungande NEEEJ!

På frågan om X och Y ska ligga med varandra, trots att och så vidare, fick jag svaret JAA!

Ha ha, undrar vad en tjuvlyssnande person skulle tänka om våra diskussioner. Och då kan de ju vara ”värre”, hur vi gör oss av med döda kroppar på bästa sätt etc.

Trevlig helg!

 

Publicerat i mitt skrivande, skrivarkursen | 21 kommentarer

Hela handlingen var klar

Gubben på min axel som ifrågasätter allting dök upp i tisdags. Då gällde det den text som jag skickade till kursen. Genast började jag grubbla på allt jag missat, vad jag borde ha skrivit och den viktigaste frågan för just den här biten som sträcker sig fram till sidan 117: Ska jag verkligen ha med karaktären T?

Karaktären T ställde till det så mycket att jag inte kunde fortsätta skriva. För jag visste ju inte om de kommande scenerna skulle färgas av T eller inte.

Hoppa över och skriv en händelse längre fram, rådde jag mig själv. Du vet ju hela handlingen, du har den i huvudet, du har den som i en liten ask.

Men det gick inte. Det går inte. I stället fortsätter ifrågasättandet. Som ställer till det. Samtidigt som jag är förtjust. Jag undrar vad jag håller på med. Men det här kan vara början på en riktigt bra text. Eller så blir allting bara sämre.

Trevlig lördag!

Publicerat i mitt skrivande | 22 kommentarer

Håkan Tendell: ”Att skriva görlånga synopsis är ingenting för mig.”

Håkan Tendell i Göteborg började sin skrivarbana som många andra författare. Med att bli refuserad. Trots att han ansåg sig ”gudabenådad” och inte behövde några ”kunskaper angående romanskrivande” kom det ”massvis av refuseringsbrev”. När de gick upp för honom att han behövde studera ämnet noggrannare plöjde han klassiker, läste handböcker och tog del av tips på nätet. Sedan skrev han den hårdkokta thrillern Göteborg noir. Refuseringarna fortsatte dock att komma och han beslöt att ge ut boken själv. Nu i november far han runt på en bloggturné.

Hej Håkan, välkommen till min blogg. Jag har nu läst att flera bloggrecensenter har kallat din bok en bladvändare med högt tempo och svart humor och att den är trovärdig och välskriven. Det måste sitta fint efter alla refuseringar?

– Ja, det är himla gött! Finns det något skönare än att färdas i triumfvagn?

– Samtidigt är det så att jag fortfarande går under radarn. Passerar du in genom portarna till stadsbiblioteket vid Avenyn och pratar med personalen har de förmodligen aldrig hört talas om mig.

Berätta om boken.

– Frank och hans flickvän Veronica råkar ut för kriminella. Frank blir nedsparkad. Veronica kidnappas. Polisen kan varken hitta henne eller gärningsmännen. I frustration förvandlas Frank till en man som börjar ta ut sin hämnd på allehanda gangsters, nazister och pundare. Han vill helt enkelt städa upp på gatorna. Utöver det blir han ihop med Veronicas kompis Emelie. Hon är nyfiken på vad han sysslar med på fritiden. Det är inte bra för henne. Sen blir det värre.

– Boken utspelar sig huvudsakligen i det fiktiva Sverige 2021. Alla kapitel som börjar med texten ”Tjugotre år tidigare” är emellertid hämtat rätt ur min egen verklighet, fast tidigare än så. Det var en lektör som ansåg att jag var en ny Hemingway, men att den något osympatiske huvudkaraktären behövde en bakgrundshistoria för att lättare bli förstådd och accepterad som hjälte av läsaren. Jag valde den enkla vägen.

Omslaget är både roligt och snyggt. Hur kom det till?

– En kväll växte en vision fram. Jag fattade en penna och gjorde en hastig skiss. Nästföljande dag såg jag den där skissen och kände mig övertygad om att jag hade träffat rätt. Fram med neonfärger och svart tusch. Sedan lätt med blyerts över tegelstenarna för att det skulle se ut som att om man låter sina fingertoppar smeka dem känner man det ruffiga. I himlen en blackstar som en hyllning till den döde David Bowie. Bokens titel på en lapp lagd ovanpå konstverket. På med strömmen till ett gammalt UV-lysrör från efterfestepoken. Och så ficklampssken strax under mitten som ett destruktivt inslag eftersom det annars skulle se för vackert ut. Den totala arbetsinsatsen låg la på en timme.

 

Berätta om din research, är det något som särskilt sticker ut?

– Femton år som domstolshandläggare på Göteborgs tingsrätt med särskilt intresse för gängkriminalitet. Det har gett mig gedigen inblick i den undre världen. Sen är det naturligtvis så att mycket av den kunskapen aldrig kommer att redovisas i romanform, utan måste följa mig i graven. Vapenfetischismen som kommer till uttryck här och var i boken har väl sina rötter i min tid som löjtnant i pansartrupperna.

Hur går din skrivprocess till? 

– Att skriva görlånga synopsis är ingenting för mig. Hellre brainstorma med bläck på två sidor. Kan man på de sidorna förklara för sig själv vad för slags drama som ska utspela sig är man i princip i hamn. Nästa steg är att påbörja manuset genom att för varje kapitel med en eller ett par meningar beskriva vad det kapitlet ska handla om. Sen är det bara att fylla sidorna med liv. Det brukar i och för sig vara den riktigt svåra biten. När jag kommer hem på vardagskvällarna förvandlas jag ofta till zombie. Det är under långhelger och semestrar jag är som bäst. Då glider jag verkligen in i författarrollen. Då får jag tid till att pumpa mig full av intryck från böcker och filmer. Då bygger jag upp en flodfördämning av kreativitet som till slut forsar fram genom fingrarna dag som natt.

– Förr led jag av perfektionism i första utkastet. Det kunde ta fem minuter att skriva ett stycke. Och så ägnade jag ibland tio minuter extra åt att redigera detsamma ytterligare. Jag kom ingen vart. Nu skiter jag fullständigt i hur det första utkastet blir. Jag skriver dialog utan att ange vem som säger vad. De bara pratar i mun på varann i ett enda flöde. Jag hoppar ibland över såväl stor bokstav i början av meningar som punkter på slutet. Vad det handlar om är att inte låta detaljer hindra en när man har ångan uppe. Det man tänker ska blixtsnabbt sättas på pränt. Sen, när det första utkastet är klart, kan man börja bekymra sig om hur slutresultatet ska se ut.

Vad i skrivandet ger dig mest tillfredsställelse?

– När jag får till en bra avslutning på ett kapitel. Det behöver inte vara en cliffhanger, utan kan lika gärna vara förmedlandet av karaktärens känsla av tomhet, mörker och lidande.

… och vad är mest frustrerande?

– Att vilja men inte kunna leva i tusen år för att hinna förverkliga alla manusidéer.

Vad händer nu på skrivfronten, blir det en uppföljare?

– Tack vare de fina recensionerna blev jag peppad att skriva en fortsättning. Arbetet pågår. Den heter Göteborg rouge.

Tack Håkan för intressanta svar. Lycka till med framtida böcker.

Publicerat i författarintervju | Märkt , | 9 kommentarer

Okej, nu skriver ni på ordentligt!

 

Jag har kommit fram till en punkt i romanen om Berit då en kär vän åker ifrån henne. Vännen reser mot nya äventyr, en ny värld, medan hon stannar kvar i den gamla. Som nu har blivit gråare.

Det är lätt att sätta sig in i Berits situation. Min vän S emigrerade till Australien för fjorton dagar sedan och tomheten är stor.

Fördelen med att använda sina egna känslor i texten är att man måste sortera tankarna. Vad är det jag känner? Bara saknad? Kanske svek också? Till och med avund?

Nu börjar vardagen räta ut sig och bli sig själv igen. Min hälsporre känns knappt och jag går längre och längre promenader, då jag lyssnar på poddar eller tänker på texten.

På en långpromenad förra hösten bestämde jag mig för tre nyårslöften: jag skulle sluta blogga och jag skulle inte skicka in något manus till förlag 2017. Det tredje målet gick åt pipan direkt (på grund av det där som gjorde ont under foten).

Att inte skicka in till förlag har jag lyckats bra med. Men i och för sig, jag har inget färdigt manus att skicka så risken att sprätta iväg ett har inte varit alltför överhängande.

Bloggandet då? Jag var så trött på alltihop, särskilt namnet Riktigare, åh, vad löjligt det lät. Men, tydligen, kunde jag inte hålla mig. Fast det är annorlunda den här gången. Ribban ligger nu på tjugo centimeter över marken, i stället för över en meter, och jag känner ingen press. Jag skriver när jag vill skriva. Att läsa andra skrivbloggar ser jag fortfarande som en stor behållning men jag kommenterar inte lika ofta. Jag är medveten om att kommentarerna här på min blogg kan sjunka. Men jag tänker att det inte får bli ett självändamål att ha många.

Ni som kommenterar har alltid så mycket bra och intressant att säga. Tack, det är ni som gör den här bloggen.

Oj, nu lät det som om jag tänkte sluta blogga igen. Tvärtom. Jag tänkte berätta att jag kommer att ha en intervju på onsdag nästa vecka. Det är en författare från Göteborg som är ute på bloggturné. Den intervjun fick mig att komma ihåg hur roligt det är med intervjuer. Men det blir inga fler nu. Däremot fantiserar jag om att ha en julkalender 2018. Samma upplägg som jag hade 2015, med en författare för varje dag. Det var så himla kul. Köket här hemma var värsta fotostudion. Det ska bli en blandning av namnkunniga författare och debutanter (enda kriteriet är att man inte har blivit intervjuad tidigare på min blogg).

Jag hoppas att hitta fler bland er som läser här och några från min kurs. Det vore hur kul som helst att få intervjua er. Så skriv på nu ordentligt så att vi hinner med det.

P.S. Bilden hör till min research om Berit. Och jag kan naturligtvis inte lova att jag gör en julkalender nästa år. Bara hoppas.

Publicerat i mitt skrivande | 21 kommentarer