Långläsning: Mina skrivarvänner berättar om sin sommar

Snart har första halvåret 2019 gått och jag kan tänka tillbaka på ett intensivt jobb med Berit, ännu en berikande termin med Sören och skrivarvännerna och två grymma bokreleaser (för Monica Rehn och Anna Bågstam). I sommar vill jag läsa och börja skriva/tänka på manuset om Gabriel. Och så kommer jag förstås att gå och vänta på svar från förlagen. Har de börjat läsa än? Vad tycker de? När kommer refuseringarna? Eller när kommer det där ja:et? Men nu (innan refuseringsångesten sätter in) berättar några av mina Siljan- och Gangsterkällar-vänner om vad de gör i sommar.

SUSAN CASSERFELT: Jag har precis avslutat två manus. Det ena med arbetsnamnet Dit orden inte når, som består av en självbiografisk del och en fackdel. Jag har bland annat intervjuat flera intressanta forskare och lagt ut dem på Youtube. Som namnet kanske antyder så handlar det om autism och till viss del om utbrändhet. Det andra är ett kriminalmanus med arbetsnamn Linje 17: gängkriget, som jag skriver i samarbete med Lisa Bjerre. Tanken är att det ska bli en ny serie som utspelar sig i Bagarmossen/Söderförort. Så jag går mer i väntans tider (fast man är ju rätt så luttrad för att vara ärlig).
Så egentligen är min plan att INTE skriva. Under de här sista åren har jag mest läst facklitteratur om hälsa och liknande. Därför har jag nu valt ut en rejäl bokhög bestående av romaner (säkert skrivna av några av de som svarar på denna enkät) för att läsa i sommar och dessutom planerar jag att logga ut helt från sociala medier. Ett tag lekte jag med tanken att inte ens ta med datorn till sommarstugan, MEN jag känner mig själv allt för väl. Så jag misstänker att jag kanske planerar ett nytt synopsis, trots allt. Om jag skriver så sker det på morgonen, när jag är pigg i huvudet och barnen sitter och spelar. Jag anser mig inte särskilt hård mot mig själv, däremot har jag insett att jag är en obotlig arbetsnarkoman, om tillfälle och ork ges.
Jag har tidigare skrivit tre publicerade böcker i Högakustenserien (Prästens lilla flicka, Den tatuerade cirkeln och I betraktarens öga) som just nu översätts till både finska och spanska för utgivning som ljud och e-böcker på dessa marknader. Ska bli spännande att se om de går lika bra som i Sverige, då jag förra året var den 12:de mest lyssnade författaren (vilket är lite lustigt med tanke på att jag fortfarande inte ser mig själv som en författare)!

LISA BJERRE: Jag har aldrig skrivit särskilt mycket på somrarna, med två små barn har semestern istället inneburit en paus från skrivandet. Barnen börjar bli större, men under våren har jag spurtat hårt med ett manus – den första delen i en ny spänningsserie som jag skriver tillsammans med Susan Casserfelt. Så jag ska försöka ta lite skrivledigt. För både min och familjens skull, det är svårt att vara särskilt närvarande i vardagen när huvudet befinner sig i en helt annan berättelse.
Men idéerna dyker ju upp när de behagar och jag kommer säkert att sitta och anteckna i mobilen på stranden. Jag och Susan har börjat skissa på uppföljare i vår spänningsserie och jag drömmer om att skriva en feelgood. Och jag längtar mycket efter att läsa! Både i researchsyfte och det rent luststyrda. Det ligger en lång rad med böcker och väntar i min Storytel Reader, bland annat Sebbe Staxx självbiografi och Flickorna som sprang av Simon Häggström. Dessutom vill jag hinna med att läsa böcker som vänner har gett ut under våren: Skuggan av Helen Ekeroth, Magiska sagor av Katharina Vittenlind, Moratorium av Monica Rehn och Skuggspelet av Anna Bågstam. Och i juli kommer Karin Janson ut med Kalla fötter, en feelgood med historiska rötter – den tänker jag inte missa!

EVA JACOBSON: Under min skrivarsommar kommer det inte att bli mycket nyskrivet. Men däremot omskrivet, omskrivet, omskrivet. Jag har buntar med kommentarer på mitt manus som jag har fått av mina skickliga skrivarkurskamrater på Sörens Bondesons kurs i den så kallade gangsterkällaren på Tegnérgatan.
Buntarna ska jag lägga ut på det stora bordet i vardagsrummet på sommarstället utanför Gnesta. Och jag ska metodiskt gå igenom från början och förbättra, förbättra, förbättra. Sedan bär det av till Mölle och till den pyttelilla hyreslägenheten med magnifik utsikt mot Kullaberg. Där ska jag bre ut buntarna över soffan och det minimala soffbordet och undvika att låta blickarna försvinna ut över havet.
Manuset är en fortsättning på min första bok Genom Glaset som kom ut för ett par år sedan. Den boken handlar om hur Emanuel Swedenborg, vårt 1700-talssnille och mystiker, tar kontakt med den nyblivna änkan Viveca via glasverandan i hennes sekelskifteshus i Stockholms innerskärgård. Allt utspelar sig i nutid men med inslag av Swedenborgs berättelser från 1700-talet. Den har ett så kallat öppet slut och nu ville läsarna veta: hur gick det sedan? Så då blev det bara att sätta sig ner och skriva en fortsättning, som även blir begriplig för nya läsare.
Så hur göra? Hur beskriva återblickarna? Hur långa får de vara utan att trötta ut läsaren? Dessutom, vad ska boken heta? Genom Glaset 2? Nej tråkigt. Vivecas hämnd? Nej, för övertydligt. Det där får jag kämpa med under min skrivarsommar.

MONICA REHN: Midsommarhelgen har just passerat och jag sitter vid datorn och ser ut på en molnig himmel. På skrivbordet ligger 150 sidor av utkastet till nästa bok. Sidorna är nerklottrade med handskrivna anteckningar. Huvudet är fullt av idéer och min berättelse har kommit till det stadiet att karaktärerna har fått liv. Jag kan höra deras tankar och se hur de ser ut. Vi har kommit varandra nära, dock inte alla för Beate är fortfarande bångstyrig och håller mig på avstånd.
Målet för min skrivsommar är att skriva klart hela första utkastet. Den här sommaren kan jag inte jobba lika ostört som tidigare. Min debutbok Moratorium som släpptes i april har fått fina lovord från läsare, bokbloggare och recensenter. Så just nu har jag nöjet att få göra saker som jag aldrig har gjort förut. Signeringar, intervjuer i tidningar, i radio och på bloggar. På lördag den 29 juni är jag i Skåne för att signera i Akademibokhandelns butiker i Helsingborg, Löddeköpinge och Malmö. Det är roligt med uppmärksamheten samtidigt som min ovana vid det stjäl en del av min koncentration.
För att skapa optimalt med skrivtid har jag kommit överens med min arbetsgivare om att flexa mellan arbetet som jurist och författandet. Det innebär att jag kommer jobba de antal timmar som behövs och resten av dagen ta ut semester för att skriva. Några veckors ledighet där jag enbart fokuserar på nya manuset blir det också, men framför allt kommer jag att skriva på kvällarna. För att snabbladda batterierna blir det riktig semester första veckan i augusti då min man och jag besöker min yngsta son som just har flyttat till Gotland. Då ska jag bara umgås, sola och bada.
(foto: Gustav Karlsson Frost)

JEANETTE BERGENSTAV: Jag börjar sommaren med att dra in lite pengar till hushållskassan genom att göra reportage, vara redaktör för en bok och lektörsläsa barnboksmanus.
I slutet av juni kommer jag att gå igenom kommentarerna jag fått på mina senast inlämnade kapitel på det deckarmanus jag själv skriver. Responsen jag får av mina eminenta författarvänner i Sörens gangsterkällare är guld värd!
Under de första tre veckorna i juli är planen att skriva på mitt manus ungefär mellan tio och två, varje vardag. Då kommer jag att sitta ute så mycket som möjligt eftersom det är det bästa jag vet. Jag investerade en del av min senaste royalty i en helt fantastisk solsäng – stor och rund med en skuggande sufflett – som står placerad mitt i grönskan. Jag älskar att skriva till fågelkvitter! Mellan skrivpassen ska jag bada mycket och gå skogspromenader med mina hundar. Det brukar vara ett perfekt sätt att få nya idéer eller komma på lösningar till knutar om kan uppstå i skrivandet.
Efter det väntar ett par veckors båtsemester. Jag blir ofta väldigt inspirerad när jag är vid havet men jag överväger ändå att lämna datorn hemma för att verkligen vara helt ledig.  Då brukar jag vara rejält taggad när jag kommer hem igen. Och runt den 20:e augusti är det ju redan dags för första manusinlämningen igen.  Målet är att bli klar med min deckare under höstterminen.
Tidigare har jag skrivit fyra böcker för barn och ungdom. En rimsaga för de yngsta, Busens hunderbara äventyr, hundträningsboken Hundkul! Trickträning för bästa vänner samt de två hunddeckarna med Flingan & flocken; Vargskräck och Kod 513.  Jag upplever att det är svårare att skriva vuxendeckare och framförallt att det tar betydligt mer tid. Men nu skymtar jag ljuset i tunneln!
(foto: Patrik Bergenstav)

ERIKA SVERNSTRÖM: Min skrivsommar sätter jag stora förhoppningar till. Jag är tjänstledig från mitt jobb detta året vilket innebär att jag plötsligt har sommarlov för första gången på 35 år. Förvisso helt utan lön, men vad gör man inte för konsten …
Sedan flera år är just semestern min bästa skrivtid. Det blir inte så många kapitel skrivna i vardagen när man jobbar heltid, har tre barn, hund, sommarstuga och kolonilott. Men under just semestern brukar både jag och maken använda tiden mellan frukost och lunch till manus. Barnen såsar runt i pyjamas och ingen gör något vettigt i alla fall.
Jag försöker skriva varje dag oavsett var vi befinner oss. Ibland åker vi bil långt, då skriver jag i bilen. Och under sommaren besöker vi alltid vår sommarstuga i Sörmland, Lysekil, Halmstad och släktens strandstuga i Blekinge. Jag skriver oavsett var vi är. Men om vi har besök eller besöker folk försöker jag istället gå upp tidigare eller skriva innan jag somnar. För det är bara när man har kontinuerlig tid som man får upp tempo och lyckas få ihop alla trådar i ett manus. Redigera kan man göra resten av året.
Just nu jobbar jag på två manus. En spänningsroman för vuxna och en spökhistoria för åldern 9-13. Det blir det tredje i min serie om tre syskon som får vara med om det ena värre än det andra när de är på sommarlov. (Evas anm: De utgivna böckerna heter Surtanten Birgitta och rymdraketskuppen, Surtanten Birgitta och Lennart von Spetsnäsa och Surtanten Birgitta och mc-knuttsjakten, Det sjunde rummet och Det övergivna barnhemmet.)
Och visst har jag hårda krav på mig. Jag har jobbat på ett manus hela våren och plöjer nu faktaböcker i ämnet. Till den 1 juli ska jag ha skrivit in alla ändringar hittills, satt ploten, persongalleri, karaktärernas driv/problem samt skrivit ett utökat synopsis. Sedan får jag äntligen släppa sargen och bara flöda på. Det är det absolut roligaste jag vet. Då löser jag manusproblem på joggingturen, vaknar mitt i natten och skriver ner idéer och diskuterar sannolika eller osannolika skeenden med familjen. I höst blir det ny kurs i manusbearbetning. Det är då man inser att det är förbaskat mycket som ska kortas, klaras ut och knixas till. Men det är då, och nu är nu! Glad skrivsommar!
(foto: Theresia Köhlin)

Tack Susan, Lisa, Eva, Monica, Jeanette och Erika för att ni tog er tid att svara. Lycka till med skrivandet eller inte-skrivandet i sommar.

Publicerat i författarintervju, mitt skrivande, skrivarkursen | 4 kommentarer

Världens kortaste blogginlägg

I går gick Berit iväg till sex bokförlag.
Tjoho

Publicerat i okategoriserat | 12 kommentarer

Ethel Hedström om att hålla i boken: ”Underbart! Fast även läskigt.”

Författaren Ethel Hedström debuterade i slutet av maj på Lange forlag med sin roman Det började med barnet. Den handlar om tre kvinnor från tre olika generationer som alla blir, milt sagt, starkt påverkade av sin tids syn på kvinnor. Historien utspelar sig under åren 1923 – 1968. En tid då Sverige förändrades i grunden (baksidestexten längst ner). En uppföljare är på gång och det blir eventuellt även en sista tredje del.

Hej, Ethel, välkommen till min blogg. Vi har ju känt varandra genom våra bloggar några år, och jag tycker att det är så kul när någon jag följt når hela vägen fram till utgivning. Stort grattis!

Hur kändes det att hålla i boken?

– Underbart! Fast även läskigt. Jag vågade knappt öppna boken och läsa. Tänk om jag hittade misstag? Fel som var för sent att rätta till. Meningar jag ville förbättra. Boken hann aldrig komma till min bokreleasefest. Det gjorde inget. Vi hade en jättetrevlig, fantastisk fest ändå. Nu får jag anledning att träffa gästerna igen för att lämna över boken till dem som redan betalt.

Hur firade du releasen?

– Jag hade bestämt mig för att ha en kombinerad flytt- och bokfest. Jag och min man lämnar nämligen Göteborg. Staden där jag bott sedan februari 1977. Festen hölls i Odd Fellows vackra ordenshus mitt i Vasastan. Under kvällen berättade jag om arbetet med skrivprojektet, visade bilder och läste valda delar ur boken.

Berätta om hur det kändes när du blev antagen.

– Förlagets ”ja” kom inte som det nog gör för de flesta andra. Jag fick inget löfte om utgivning från första början. De läste och meddelade sen på mejl: ”Nu har vi läst ditt manus och det är verkligen ett bra manus du har skrivit! Vi gillar det mycket och vill gärna ha ditt manus i guldpennan nu.”

– Jag blev väldigt glad. Utan att veta om det skulle leda till publicering gick jag vidare med det förlaget kallade guldpennan. Det betydde att de gjorde en lektörsgenomgång, kom med idéer till förbättring, coachning och korrekturläsning. Någon gång under proceduren kom erbjudandet att gå vidare med utgivning, om jag ville. Om jag ville.

– Jag har aldrig tvekat. Mitt mål har alltid varit att försöka få mitt manus publicerat. Jag är stolt över mig själv att jag lyckats åstadkomma en hel bok. Det var först när publiceringsdatumet närmade sig som en viss oro infann sig. Inte för att jag inte tror på min berättelse. Mer rädsla inför vad som komma skulle, som till exempel recensioner, missade korrekturfel och författarbesök.

Jag gillar omslaget, hur kom det till?

– I juni 2018 diskuterade vi omslag. Jag skickade ett gammalt foto på min farmor och ett foto på bondgården som min farfar arrenderade. Jag hade en önskan om att farmor skulle få dominera på omslaget. Framträda på ett sätt som hon aldrig gjorde i verkliga livet. Så blev det. Jag hoppas att farmor hade varit stolt. Både över sig själv och mig. Konstnären heter Estelle Sjödahl och jag tyckte direkt om hennes förslag. De bleka färgerna. Farmors kroppsspråk. Det passade berättelsen. I mars 2019 var det klart. Allt tar sin lilla tid.

I vilken miljö utspelar sig boken? Kommer läsare som känner dig väl att känna igen dig?

– Jag skrev den allra första meningen på bokmanuset för exakt tio år sen. Jag utgick från händelser i min egen släkt. Miljön är det inre av Västmanland. Allt börjar i en liten by som heter Bernshammar, som ligger i kanten av de djupa finnskogarna. Sveriges tråkigaste stad, Köping, har också en roll. Ni kanske har sett filmen Tårtgeneralen?

– En del läsare kommer att känna igen mig. Till viss del. Det kommer troligtvis att vara en och annan som anser sig vara med i boken. Det kan de ha rätt i. Spännande om det blir några kommentarer på det. Om så, hoppas jag på positiva reflexioner.

Hur har jobbet med redaktören sett ut?

– I april 2017 började jobbet med manusgenomgången. I april 2018, alltså ett år senare, började vi prata om datum för publicering. Däremellan skickades mejl fram och tillbaka med förslag till förändringar, misstag, stavfel, logiska luckor etc. Till slut var det klart.

Får du hjälp från förlaget att nå ut? Vad tänker du göra själv?

– Förlaget har skickat boken till tre recensenter än så länge. Det blir säkert fler. Vidare kommer det diverse inlägg på sociala medier. Kanske mer. Jag vet inte riktigt än. Säkert kommer jag att sitta på någon livsmedelshall och signera. Kul att prova på hur det känns. För övrigt tänker jag göra mycket själv. Det är bestämt att jag ska närvara på Heds Kulturdagar i augusti (Bernshammar är nästgårds) och ett författarbesök på Kolsva bibliotek (en mil därifrån) i september är spikat. Jag har gästbloggat hos en skrivarvän, effektivitetskonsulten Monica Ivesköld. Eventuellt kommer jag berätta om min väg till publicering på egen blogg. Jag tar det lite som det kommer. Förhoppningen är att läsare pratar och rekommenderar boken vidare till andra. Jag hoppas att Lange forlag, som har sitt säte i Danmark, pö om pö blir mer allmänt känt. De satsar stort just nu. En rolig detalj är att jag häromdagen av en slump ramlade över en finsk sajt som sålde min bok. Inte på finska förstås, utan på svenska.

Vad i skrivandet tycker du extra mycket om?

– Att sitta i lugn och ro och forma en historia. Känslan av att den skriver sig själv ibland. Med det menar jag att då och då strömmar orden ur hjärnan utan motstånd. Lika ofta sitter jag och stirrar på ett tomt worddokument utan att få en enda idé. Det behöver inte vara ett bokmanus, utan kan vara en dikt eller en novell. Ibland blir resultatet inte alls som jag tänkt mig i förväg. Jag hamnar någon helt annanstans. Det är härligt.

Hur ser en idealisk skrivardag ut?

– På morgonen tillåter jag mig själv att först läsa mejl och inlägg på sociala medier som intresserar mig. Efter det skriver jag oftast ett skönlitterärt inlägg på min blogg. Sen öppnar jag Scrivener. I bästa fall bestämmer jag mig för vilken scen jag vill skriva på idag. Jag skriver aldrig kronologiskt. Jag brukar hålla på fram till lunch. Senare på dagen är jag inte alls lika energisk. Kommer jag på en idé kan jag slänga mig över datorn igen.

– Framöver kommer mina skrivardagar att se annorlunda ut. I alla fall omgivningen. Jag och min man har bestämt att vi under sommaren 2019 bor på vårt lantställe i nordöstra Bohuslän och därefter vinterhalvåret 2019/20 hyr vi en lägenhet i Nazaré i Portugal. Vi gör ett test med ett helt nytt liv. Sen får vi se. Som tur är spelar det ingen roll var i världen jag sitter när jag skriver.

Tack Ethel för intervjun. Lycka till med boken och fortsatt skrivande i Portugal.

Baksidestexten:
”Jag har ett barn i magen. Det är ditt.”
”Hur vet du det?”
”Jag vet”, säger Karolina.
I december 1923 tvingas hon att ensam föda en son. Sviken av fadern till barnet. Så börjar berättelsen om Karolina, Edith och Karin. Tre kvinnor från tre olika generationer som alla är offer för sin tids syn på kvinnor. Karolina är bara 16 år när Per-Olof kommer till världen i en by i det inre av Västmanland. I en tid när barn utanför äktenskap inte accepteras utan kallas oäktingar. Hon törstar efter kärlek och ömsinthet, men tillvaron präglas mest av känslokyla och arbete. Många år senare möter Edith Per-Olof i Stockholm. De får en sommar full av passion tillsammans och några år senare föds dottern Karin. Som pappa är Per-Olof auktoritär och en oförsonlig och fordrande make till Edith. Karin blir en vilsen och sökande tonåring som kämpar med dålig självkänsla. En dag får Edith ett brev från en för henne okänd person. I det blottas en hemlighet, ett djupt och smärtsamt svek som förändrar både Ediths och Karins liv för alltid.

Publicerat i författarintervju | Märkt , | 4 kommentarer

Snart klar

Efter avslutningen i tisdags – med efterföljande middag på puben intill – kände jag mig låg. Ändå gillar jag gruppen så mycket och dagen var rolig som vanligt, med många intressanta diskussioner. Dessutom fick jag bra förslag på förbättringar. Det var inga svåra saker och jag vet hur jag ska göra. Det är bara det att jag hyser ett stort motstånd till att göra klart och skicka iväg.

Sedan fick jag feber och tänkte att jag inte alls mäktade med den här branschen. Att jag på grund av rädsla för att både misslyckas och att lyckas hade framkallat den. Men sedan kom min man på, som också fått feber, att just den biten berodde på TBE-sprutorna vi tog häromdagen. Feber lär inte vara en helt ovanlig biverkning.

I dag, två dagar efteråt, känner jag mig fortfarande halvt utslagen. Men nu börjar jag bli sugen på att korrläsa i alla fall.

Härmed lovar jag mig själv att skriva ett blogginlägg nästa vecka där jag meddelar att jag är klar och har skickat in till x antal förlag (nu blev jag nervös igen). Men innan dess blir det en intervju med författaren Ethel Hedström här på lördag. Hon debuterar med sin roman Det började med barnet.

Nu skärper vi oss, okej?

Publicerat i mitt skrivande | 12 kommentarer

Ett nytt rum

Jag har fått ett nytt rum att skriva i. Men jag har inte använt det än. Hittills har jag suttit vid köksbordet. Jag gillar att sitta i köket, det är luftigt och nära till allt, men köksbordet ser ju oftast inte ut som ett köksbord ska se ut. Och det är inte heller särskilt ergonomiskt. I det nya rummet går allt i grönt med några få svarta detaljer, och jag känner mig nästan andaktsfull när jag stiger in i den nyrenoverade friggeboden. Ibland har jag bara gått ut dit och satt mig och känt mig lugn.

Berit ska bli klar här i köket. Sedan ska jag ta med mig Gabriel ut dit och skriva mig genom hans depression och ut i ett hoppfullt slut. Han såg sin bästa vän skjutas till döds och han gjorde inget för att rädda honom. Men kanske kan jag rädda Gabriel.

På tisdag går vi igenom våra sista texter för den här terminen. Jag har ju skickat slutet på historien. Jag ser fram emot kritik som kan höja texten, men jag är samtidigt orolig för att det ska medföra så mycket arbete att jag typ måste tänka en månad innan jag kan börja redigera. För nu vill jag vara så klar att jag bara behöver korrekturläsa en gång och skicka den till förlag.

Men om det får jag återkomma.

Sommaren är här, fåglarna överröstar trafiken därute, och jag hörde flickröster skratta – tre små cyklister åkte på vägen mot badet.

Må gott, vi hörs.

Publicerat i mitt skrivande | 12 kommentarer

Puh, jag har kommit ut ur skrivbubblan

I förra veckan satte jag punkt för denna ”sista” genomskrivning/redigering av Berit. Nu återstår att skicka slutet till kursen den 11 juni. Jag känner att jag har överansträngt både knoppen och kroppen så det bästa för mig vore att inte skriva alls i sommar. Samtidigt är jag sugen på att rivstarta med Gabriel-manuset … Ska i alla fall läsa boken Guru! av Zac O’Yeah i researchsyfte. Det ska vara en guide till indisk religion men en guide som inte liknar någon annan. Bara författarens tagna namn gör mig på gott humör.

På bilden syns också Moratorium av Monica Rehn. Hennes debutbok har fått ett jättebra och välförtjänt mottagande.  I går kväll läste jag klart Pojke slukar universum av Trent Dalton och somnade med en svävande känsla av att jag också fått en bit av universum. I morse påbörjade jag Anna Bågstams Skuggspelet (andra boken om Harriet) och härlig, lovande start!

Apropå böcker och vilka jag väljer att läsa, hade Selma Stories en kul artikel av Johanna Stenius som heter 17 böcker som precis ALLA läste. Där står mycket intressant om varje bok och vad läsarna tyckte om dem. Men här lånar jag själva listan, för jag måste ju bara se om jag tillhör ALLA-skaran. Min självbild är att jag sällan kastar mig över böcker som blir hyllade av alla, men nu upp till bevis.

1. Vindens skugga (Carlos Ruiz Zafón):
Ja, minns som mycket bra.

2. Da Vinci-koden (Dan Brown):
Ja, läste flera av honom sedan. Alltid ett högt driv men sällan trovärdigt.

3. Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann (Jonas Jonasson):
Nej. Läste tre rader ur boken i en bokaffär och kände direkt att det inte var något för mig.

4. En man som heter Ove (Fredrik Backman):
Nej. Trots att jag läste och gillade hans blogg, och tyckte mycket om hans sommarprogram har jag aldrig känt någon lust att läsa hans böcker.

5. Omgiven av idioter (Thomas Erikson):
Ja, en sammanfattning på Storytel. Tror inte på att dela in människor i olika färger men fick en del idéer till att utveckla några karaktärer.

6. Min fantastiska väninna (Elena Ferrante):
Nej. Gjorde misstaget att börja lyssna på den. Boken inleds med en jättelång presentation av alla som förekommer i berättelsen och då tog det slut för min del

7. En dag (David Nichols):
Ja, för att jag fick boken. Fint skrivet men vändpunkten gör att jag i protest inte tänker läsa mer av den författaren.

8. Grabben i graven bredvid (Katarina Mazetti):
Ja. Gillade mycket.

9. Flyga drake (Khaled Hosseini):
Ja. Också väldigt bra.

10. Män som hatar kvinnor (Stieg Larsson):
Ja. Bra driv och särskilt den här första boken var bra.

11. Livet efter dig (Jojo Moyes):
Ja. Grät en del i början men överlag gillade jag den inte.

12. Störst av allt (Malin Persson Giolito):
Ja eller Nej. Bra. Men lyssnade aldrig klart av någon anledning. Däremot såg jag serien häromveckan och den tyckte jag var tänkvärd och bra.

13. Populärmusik från Vittula (Mikael Niemi):
Ja, nästan hela. Skrattade så att jag tjöt, men läste aldrig klart. Någonstans tappade han mig.

14.Egenmäktigt förfarande (Lena Andersson):
Nej. Har inte blivit av. Ändå har jag läst annat av henne som är superbra.

15. Naiv. Super. (Erlend Loe):
Nej. Min förutfattade mening säger att det inte är något för mig.

16. Mig äger ingen (Åsa Linderborg):
Ja. Läste inte när den kom. Men sedan skulle jag skriva ett porträtt på henne och då läste jag den. Tyckte att den var jättebra.

17. Svinalängorna (Susanna Alakoski):
Nej. Sprit och elände är aldrig ett förstahandsval men kanske är den lika bra som Åsa Linderborgs?

Slutsats: Jag tillhör inte helt ALLA-skaran men mer än vad jag trodde. Hur är det med dig? Hur många av böckerna har du läst?

Lev väl, skriv väl!

P.S. I juni kommer en debutantintervju och så vill jag skriva om avslutningen på kursen och om hur jag tänker göra med manuset.

Publicerat i bra läsning, mitt skrivande | Märkt , , , , , , , , | 14 kommentarer

Sören Bondeson: ”Jag skulle dö sotdöden om jag behövde sitta och mala med bokstäver hela dagarna”

Författaren Sören Bondeson har gett ut romaner, kriminalromaner, lyrik och handböcker (se alla titlar längst ner). Hans diktsamling En m3 jord nominerades 2011 till Augustpriset. Sedan 1993, då han var med och bildade den tvååriga skrivarlinjen på Skrivarakademin, har han lärt ut litterär gestaltning till ungefär sextusen elever. Av dem har nära etthundra blivit antagna på traditionella förlag.

Hej, Sören, välkommen till min blogg. Du debuterade för trettio år sedan med novellsamlingen Sent på förmiddagen. Minns du känslan?

– Det var väldigt roligt att gå till förlaget och skriva kontrakt. Men att debutera är ungefär som att köpa en ny bil. Det är kul en månad. Sedan kommer vardagen. Du får en slant i bästa fall och sedan fortsätter livet. Det är en myt att ”wow, nu förändras livet”.

– På den tiden blev man recenserad i alla stora tidningar. Det är inte som nu, att det är någon bloggare någonstans som inte vet någonting och som tycker att ”boken är bra”. Jag har alltid fått väldigt bra recensioner och sedan finns det alltid någon som tycker att jag är värsta jävla idioten. Jag får ”du är världsmästare” eller ”det här är helt åt helvete.”

Var det ditt första manus som antogs?

– Nej. Jag skrev urdåliga manus i tio år och skulle kunna tapetsera en mindre toalett med refuseringsbrev. Ett tag tänkte jag lägga av men så ville jag ge den här novellsamlingen en sista chans. Den höll jag på med i fyra år, eller fem kanske, och då jobbade jag natt på Långbro.

Har du jobbat om de refuserade manusen?

– Aldrig. De är komplett värdelösa. Jag är jätteglad att de aldrig kom ut.

Ser du samma nybörjarfel hos dina elever?

– Ja, det gör jag. Det är så många moment som man ska behärska. Man ska kunna skapa stämning i berättelsen genom miljö och tankar, veta de hantverksmässiga grejerna som tillbakablickar, perspektiv, hur man hoppar i texten i tid. Sådant hade jag noll koll på. Sedan måste man lära sig skriva dialog och – det stora – skaffa sig en uppfattning om hur man får ihop romanen. Det gäller att höja blicken och se vad det är man håller på med.

En del tycker om att skriva sig fram till en story, andra gör synopsis.

– Man gör det man tycker om att göra, men man måste ta konsekvenserna av hur man fungerar. De som skriver mer intuitivt har många fler luckor och de måste kunna se var de ska fylla i. För det går inte att vara intuitiv när det kommer till omskrivningen. Men ett statiskt synopsis kan bli en produkt och då tappar man i personlighet.

– Om det ska bli en bok går det inte att säga ”jag kör efter min grej, jag vill göra så här”, då har man inte kommit ur tvåårsstadiet.

Blev författarlivet som du tänkte dig?

– Numera skriver jag en dag i veckan och då är det roligt. Som yngre trodde jag att jag skulle skriva hela tiden. Men jag har kommit fram till att jag inte tycker om det. Jag skulle dö sotdöden om jag behövde sitta och mala med bokstäver hela dagarna.

Men är det inte lika tråkigt att hela tiden läsa ofärdiga texter?

– Nej. Jo, det kan det vara. Men jag läser inte så ofärdiga texter längre. Jag kan säga att jag har gjort min militärtjänstgöring och läst väldigt många ofärdiga texter, men även i dem finns det korn. Nu för tiden ser jag det som en kul hobby och har bara några få grupper som kan skriva.

Du har sagt att ”det är fan i mig inte kul att vara bestsellerförfattare”.  

– Jag har träffat rätt många och de är inte gladare än någon annan. Snarare är de ganska bekymrade över att de måste leva upp till att vara bestsellerförfattare. De har en press på sig själva och en press från förlagen därför att de är mjölkkossor. En del skriver serier och de kan vara ganska trötta på sina serier. Jag märker att jag i förhållande till dem inte har den pressen. Jag slipper det. Jag kan tänka friare. Ingen säger ”skriv det här” till mig. Jag har aldrig känt krav från ett förlag.

När författaren Anna Bågstam intervjuade dig (i september 2017, hela intervjun går att läsa här) gick du hårt åt ”lektörerna ute på nätet”. Du sa att de flesta inte har de kunskaper som krävs. På sociala medier blev det en liten folkstorm. Jag tycker också att du var rätt fyrkantig.

– Jag känner jättemånga författare som absolut inte kan tala om för folk hur de ska skriva, och man behöver inte vara författare för att vara lektör. Men hur mycket kan en lektör som inte har jobbat på ett förlag och vet hur det fungerar där?

– Det tar en enorm tid att bli bra på något. Man måste ju ha läst en massa för att se vad som är relevant i ett manus för att ha något att jämföra med. Om den som kallar sig lektör har gått någon pajasutbildning en termin, välkommen då, man kan bli psykiatriker på ett halvår, det kallas för amatörpsykolog.

– Jag vill sätta varningsflagg för lektörerna ute på nätet. Det finns dem som är bra. Men det finns också folk som knappt vet någonting och kallar sig lektörer. För dem som söker en lektör blir det jättesvårt. Hur fan vet jag att den här är något bra? Kan den se ett helt manus eller är det bara någon som vill tjäna pengar?

– Det är lite samma med hybridförlagen, det finns dem som utnyttjar människor. De säger att de ska göra reklam och säger att de har kontakter, men de stackars författarna får klara sig själva. Och de konkurrerar på en marknad som är oerhört hård.

Vad gör att vissa går hela vägen till antagen bok?

– De är ihärdiga och har stor arbetskapacitet och lägger mer tid på det än andra gör. Det spelar ingen roll om man har talang om man inte orkar träna. Jag har sett många begåvade som har varit bra på att skriva tio sidor men sedan har de inte orkat med det hårda arbetet.

Vad skriver du på nu?  

– En diktsamling som handlar om en man som är senil och bor på ett äldreboende. Han ser universums och jordens utveckling. Det är ingen bra business. Men jag skriver det för att det är det mest intressanta jag kan komma på. Man kan säga att jag vill återupprätta de senila.

Hur ser din skrivardag ut?

– Jag behöver sitta ensam och ostörd. Då läser jag i fyra, fem timmar för att komma in i vad jag för dagen ska skriva om. Det kan var en bok om rymden, en diktbok och någon mystiker. Efter det sätter jag igång och skriver dikten. Den kan ta mellan fem och tio timmar. Då är den i princip klar.

Och hur känns det då?

– Det är skitroligt. Rena knarket.

Bilden är tagen i Gangsterkällaren, där Sören brukar ha sina kurser i manusbearbetning.

Sören Bondeson har skrivit:

  • Sent på förmiddagen 1989 (novellsamling)
  • Lita inte på gryningen 1994 (kriminalroman)
  • Besvärjelser 1995 (diktsamling)
  • I skuggan av mörkret 1997 (kriminalroman)
  • Vägarna genom utkanter 2000 (diktsamling)
  • Rockresan 2005 (faktabok)
  • Till natten lokalt snöfall 2007 (roman)
  • En m3 Jord 2011 (diktsamling)
  • Konsten att döda 2011 (faktabok)
  • Lögnen är en annan sanning 2017 (roman)

Radioteatern:

  • Sent på förmiddagen 1993
  • Det bara fortsätter 1996
Publicerat i författarintervju | Märkt , | 14 kommentarer