Jag vill ha hybris fram till juni

Tänk tvärtom, sa magister Sören förra gången. Om du fastnar eller får skrivkramp – tänk tvärtom. Bara genom att göra det så kommer frisk luft in i hjärnvindlingarna och med det nya tankar.

Vi har pratat om det förut men det satt bra med en påminnelse. För jag hade fastnat i vissa meningar som tutat i huvudet: Du måste bli klar, Eva. Du måste skicka in till förlag SNART. Det är ju rentav löjligt att du aldrig blir klar. Råmanuset var ju färdigt för över ett år sedan.

Tänk om jag bara kunde ägna mig åt att njutskriva och liksom komma framåt i min takt och inte i någon annan takt som jag inte passar för. Jag ger all min energi (nästan) till texten och skriver på den varje dag men jag måste låta långa tider passera mellan passen också – för det är då jag löser problem och kommer framåt.

Plan A har varit att skicka in så snart som möjligt (skynda, skynda) och plan B (efter alla refuseringar) är att ge ut själv vintern eller våren 2020. Även om den skulle vara klar tidigare så är det först då som det passar mig bäst.

Nu försökte jag tänka tvärtom, eller lite från sidan: När vill jag gå och vänta på refuseringarna? Finns det någon tid som passar till detta? Kan ju vara tveksamt. Men hellre i sommar än nu under kursen. För jag vill inte bli störd och nedslagen innan jag har kommit igång med Gabriel-texten. Jag vill ha hybris fram till juni åtminstone. Förresten, kära förlag, ni behöver inte svara förrän i september. Jag har annat för mig.

På onsdag är det skrivarträff igen. Har läst hälften av deltagarnas texter. Ska ta itu med en till nu – innan jag ska se ett nytt avsnitt av Netflixserien Paranoid. Namnet i sig skulle inte locka mig men karaktärerna och dialogen är superbra.

Publicerat i mitt skrivande | 2 kommentarer

Så fick jag några av mina romanidéer

Första skrivarträffen var i tisdags och nu är vi tillbaka i bankrånarkällaren. Ett passande smeknamn för alla brott som begås i deltagarnas texter – bland annat Anna Bågstam har skrivit om lokalen på Debutantbloggen – men det är inte därför som den kallas så. Utan det beror på att grundaren och vd:n för Svenska institutet för sorgbearbetning (där kursen hyr in sig) var en bankrånare en gång.

Som reporter har jag intervjuat Anders Magnusson ett par gånger. Ett av reportagen handlade om när Anders och ett av hans offer träffades hos en medlare hos polisen för att försonas och för att kunna gå vidare.

Jag kände inte till att det finns medlare som hjälper före detta kriminella som ångrar sig och som vill säga förlåt till den som de har skadat. Och jag blev så inspirerad att jag försökte skriva en roman som rörde samma tema. I flera år kämpade jag med handlingen men när jag till slut lade ner medlingsbiten gick det bättre och nu har jag delvis en annan story för min huvudperson Gabriel.

Det andra reportaget handlade om sorg. Det var tungt att intervjua människor i sorg men det gav mig mycket. Boken Sorgbearbetning (som Anders har översatt till svenska) fick mig också att förstå vad ”förlåta” är. Nu citerar jag boken: ”Att förlåta innebär att vi går till handling även om vi inte känner för det. Skulle vi vänta på en känsla av förlåtelse innan vi förlät skulle vi få vänta i en evighet. Känslan av förlåtelse får vi först efter att vi har uttalat vår förlåtelse.”

Det bästa med att förlåta är att vi gör det för vår egen skull, för att vi ska må bättre och för att vi inte ska fortsätta skadas av det vi har varit med om. Vi behöver inte tycka om personen vi förlåter eller ens vilja träffa personen igen.

En rad från baksidestexten lyder så här: ”Obearbetad sorg kan få livslånga negativa effekter på din förmåga att känna lycka.” Lite av det temat finns i min roman om Berit.

Men nu ska jag försvinna in i skrivardimman igen. I tre dagar har jag vaknat vid fem fylld av inspiration … Vi får väl se hur länge flytet håller i sig den här gången.

Önskar alla ett trevligt slut på januari och ett flow som räcker ända till påska.

Publicerat i mitt skrivande | 14 kommentarer

Längtar efter Sören och alla skrivarvänner

På tisdag börjar skrivarkursen för magister Sören. Jag ser verkligen fram emot att få träffa alla nya och gamla skrivarvänner och få prata SKRIVA. Efter att ha läst de andras texter kan jag bara säga att det överlag är hög nivå – flera av deltagarna är ju också redan utgivna.

Själv skickade jag ingen skönlitterär text den här gången. I stället valde jag att skicka bakgrundshistorierna för två karaktärer som jag har gjort om ganska mycket. För att glatt kunna redigera vidare behöver jag verkligen veta om de är trovärdiga. Tänker att inget kan väl vara bättre än att låta åtta skarpa skrivarhjärnor hjälpa mig med det jobbet.

Manusbearbetningskursen ger mig mycket mer än den tar. Men visst blir det mindre tid till att skriva själv. Över huvud taget har jag inte gjort mycket åt Berit sedan i julas. Min intention var att rivstarta året med långa redigeringsdagar men sedan kom ett strömavbrott som varade i 36 timmar. Och efter det blev jag så avslappnad att jag knappt har suttit vid datorn …

Ett annat löfte för 2019 är att anteckna vilka böcker jag läser. Jag ska väl kunna hålla löftet under januari i alla fall. Hittills har jag lyssnat på Nuckan av Malin Lindroth, som själv har läst in sin essä om att vilja leva i ett parförhållande. Det är roligt och ledsamt och skarpt insiktsfullt.

Lika bra, fast på ett annat sätt, tyckte jag att Felsteg av Maria Adolfsson var. Det är en spänningsroman som utspelar sig i ett fiktivt land: Doggerland. Först har vi den komplexa mordhistorien men framför allt gillar jag karaktärerna och det utifrånperspektiv som blir när hon jämför Doggerland med till exempel Sverige.

Må så gott, jag hör av mig nästa vecka.

 

Publicerat i bra läsning, mitt skrivande | Märkt , | 14 kommentarer

Har mest levt i mina manus

Hallå där ute!

Nästa termin blir det författarkurs för Sören Bondeson igen. Vi är åtta deltagare (jag känner de flesta) som ska ses en gång i månaden på dagtid. Den 22 januari börjar vi. Och den 15 januari ska vi skicka första texten på max 20 sidor.

Hösten har gått fort och jag skrev och redigerade Berit. Stommen är klar, inledningen sitter, slutet är klart men behöver redigeras. Det stora jobbet handlade om att fördjupa handlingen och karaktärerna. I mitten av november var det som om jag vaknade till och upptäckte att det hade blivit 80 nya sidor. Den ena nya scenen krävde en ny scen som krävde en ny scen. Ja, det blev så mycket nytt att jag bad Linda på Skriviver att lektörsläsa även de nya sidorna. Hon kände ju till storyn redan och hade då så grymt bra kommentarer.

I väntan på hennes svar plockade jag fram Gabriel. Jag är riktigt sugen på att skriva den som en kortroman och tänkte länge att jag skulle skriva råmanuset 6 x 20 sidor under den kommande kursen. Men nu har jag efter mycket velande bestämt mig för att jobba klart Berit först.

Jag har varit till onkologen på ett avskrivningsbesök och jag har slutat med medicinen. Känslan att det är över är underbar.

Någon bodyflight har det inte blivit än. Dagarna bara försvinner. Jag har mest levt i mina manus, tagit långpromenader, börjat med yoga och meditation igen och besökt storstaden då och då (bilden är från i går då jag korsade Hötorget med ett jättepaket som slog mig på vaderna.)

Må gott, sköt om er i jul.

Publicerat i mitt skrivande | 22 kommentarer

Debutanter, spänning och redigering

Yippie, jag känner två författare som debuterar våren 2019. Ethel har jag lärt känna via bloggen. Monica träffade jag första gången på en sommarkurs på Skrivarakademin 2015, och sedan har vi gått tillsammans hos Sören Bondeson.

Det är alltid inspirerande att läsa om debutanter men det är särskilt glädjande att följa en person som har skrivit, skrivit om och jobbat hårt år ut och år in. För inget kommer ju gratis. Både Monica och Ethel har stretat på och är så värda framgången.

Även hos bloggaren Annika händer det saker. Ett förlag har skrivit till henne, att de är intresserade och att fler ska läsa hennes manus. Kan en thriller bli mer spännande än så?

Här hos mig är det lugnare. På ytan i alla fall. Jag har redigerat drygt hälften. Men hela tiden kommer jag på nya scener som bara måste vara med. Oftast känns det roligt och kreativt, någon gång ibland blir jag otålig. Sex veckor har gått sedan jag startade och skulle resten ta lika lång tid är jag framme i början av december. Då blir det till att printa ut texten och lusläsa varje scen.

Före dess ser jag fram emot två saker i november:

Jag ska till onkologen på ett sista återbesök – för denna gång och förhoppningsvis för alltid. Det har gått fem år sedan jag opererade bort min bröstcancer. Därefter fick jag strålning men behövde aldrig ta cytostatika, vilket jag är djupt tacksam över. Piller mot bröstcancern har jag däremot tagit i fem år. Tamoxifen kan ha grymma biverkningar, som blodpropp och livmodercancer. Många patienter måste sluta i förtid för att de får ont i lederna eller blir deprimerade. Men jag har haft det relativt lätt. Har tappat hår, periodvis är jag jättetrött i underbenen och jag har också låg energi. Mest mentalt men också fysiskt. Nu har jag surfat runt och läst om patienter som fått tillbaka orken (och minnet) efter bara två tre veckor utan medicin, och jag hoppas att det också ska hända mig.

Om ovanstående går bra ska jag ta ut mitt presentkort som jag fick när jag fyllde 65 år i våras. Det är en bodyflight (och inte en gungstol, det tackar vi särskilt för). Jag ska sväva fritt och njuta av den milstolpe jag då har passerat.

Nästa gång jag bloggar (i mitten av december?) hoppas jag att jag är klar med den här omgången av redigeringen, att jag fått ny härlig energi och att jag har flugit som en fågel.

Ja, vi får se. Önskar alla en härlig, kreativ höst.

P.S. Bilden togs förra söndagen när det var brittsommar och jag tog en paus i redigeringen. I dag är det åtta grader ute och hängmattan hänger fuktig och tom på folk.

Publicerat i mitt skrivande | 16 kommentarer

Slut på velandet + liten enkät

Min idé att göra en ny julkalender läggs härmed ner. Jag tyckte att det var så kul förra gången (2014) och jag har redan tänkt ut vilka författare jag vill intervjua. Men jag måste säga nej till mig själv – och jag måste skriva det här på bloggen så att jag slutar vela hit och dit. Även om själva jobbet att mejla, ställa frågor, redigera, sammanställa, fotografera fina julprylar som jag först måste hitta …  inte behöver ta mer än ett par veckor så vet jag av erfarenhet att det mesta av min bästa tankekraft går till detta hela tiden – från november och fram till jul.

Det är den tiden som mitt manus måste få. Jag har snart redigerat i fem veckor. Det blir så förbaskat mycket bättre nu. Men den här gången ska jag inte ens gissa när jag är klar. För när jag är klar är jag säkert ändå inte klar.

En liten enkät:

  1. Hur många timmar om dagen vill du skriva? Om du fick välja fritt.
  2. Efter ett avslutat skrivpass: tänker du främst på hur lång tid du satt, eller antal sidor/ord du fick gjorda eller vilken känsla du hade under passet?
  3. När på dygnet kommer dina bästa idéer? Och vad gör du då?

Vore kul om du svarar här i kommentarerna eller till min e-postadress: eva.riktigare@hotmail.com

Så här svarar jag:

  1. För mig är mellan två och fem timmars skrivande om dagen det bästa. Mindre = frustrerad. Mer = slut i huvudet, ont i kroppen, börjar tycka det är dåligt.
  2. Oftast noterar jag känslan, om jag är nöjd eller inte. En riktigt bra mening är bättre än tusen tecken.
  3. När kranen är på kommer nya idéer mest hela tiden: när jag promenerar, mitt i en bra film eller bra bok, ska sova eller mitt i natten. Ibland faktiskt vid datorn också.

Trevlig helg önskas 🙂

Publicerat i mitt skrivande | 12 kommentarer

Förvirrade tankar om några bokomslag

 

 

 

 

 

 

 

Jag har haft tur med böcker på senaste tiden, det vill säga, jag har känt mig uppslukad av karaktärerna och handlingen och längtar tills jag ska läsa vidare. En bok var Ett livet liv av Hanya Yanagihara (jag ger den 4,5 av 5 i betyg). Men jag skulle inte ha valt den utan rekommendationer. Varken tjockleken – 732 sidor –  eller omslaget av en lidande man skulle ha lockat mig att köpa boken.

Just nu läser jag Stanna hos mig av Ayòbámi Adébayò, har kommit två tredjedelar in i romanen. Hittills en stark 4:a. Det är en välskriven kärlekshistoria som utspelar sig i den politiska turbulensen i Nigeria under åttiotalet. Förutom att jag sugs in i texten blir jag glad över allt jag får veta om en kultur jag inte känner till. Färgerna i omslaget tilltalar mig men även här beror inköpet på att jag hört så mycket bra om boken.

 

 

 

 

 

 

 

 

Även om omslaget är proffsigt utfört så kan det ändå ge fel signaler. Hittar jag en oläst bok av Tove Alsterdal vill jag alltid läsa. För hon skriver så himla bra. Men det här omslaget till Vänd dig inte om tycker jag är tråkigt och stereotypiskt och hade aldrig köpt om jag inte känt till författaren. Däremot blir jag oerhört förtjust över omslaget till Daisy’s Vintage Cornish Camper Van av Ali McNamara. Jag älskar omslag med hus och träd – och tydligen också gamla folkvagnsbussar. Men samtidigt som jag nästan dreglar på omslaget inser jag hur fördomsfull jag är – för utan att veta någonting tror jag att det här är en medelmåttig feelgood och att jag därför inte är intresserad.

 

 

 

 

 

 

 

 

Apropå feelgood så gillade jag Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt av Gail Honeyman.  Jag lyssnade på den och tänkte inget alls om omslag. Men när jag ser de här två föredrar jag den engelska versionen som är riktigt fin. Den svenska känner jag inget särskilt för.

Jaha, det här inlägget bevisade mest att jag har fördomar. För att råda bot borde jag kanske inhandla den där folkvagnsbussen och tycka till om den först efteråt.

Innan jag slutar. Här kommer en till. De är ju underbara de där bussarna …

 

 

 

 

 

 

 

Önskar alla en underbar, kreativ vecka!

Publicerat i bra läsning, okategoriserat | Märkt , , , | 12 kommentarer