Enradingen är i alla fall klar

no_rush

Det tycks bli färre och färre inlägg på den här bloggen. Jag har känt mig splittrad, privata saker har fått all min uppmärksamhet.

Men jag blir lugn av att tänka på hösten. Den kommande författarkursen manar på mig att tänka på manuset varje dag. Jag vill ju ha något att visa upp. Samtidigt känner jag inga krav på ha det färdigt, tvärtom, det är bättre att bara skriva så mycket jag behöver till varje kurstillfälle. Responsen kanske ändå gör att jag vill skriva resten annorlunda.

Jag har skrivit slutet i råmanusform och nio redigerade kapitel i början. Ytterligare ett gäng scener finns beskrivna på post it-lappar. Mittenpartiet finns dock bara i huvudet – men jag jobbar på att få ner dem på papper.

Till slut lyckades jag också klura ut en enrading (skrev om den här). Varje morgon stirrade jag på meningen, jag skalade bort, lade till, skalade bort och lade till. Till slut fanns kärnan där. Det var en enorm lättnad. Jag har aldrig planerat en roman så här noggrant tidigare.

Nästa gång jag hör av mig här blir runt den tionde september. Då har jag haft min första skoldag.

Publicerat i mitt skrivande | 18 kommentarer

En stillsam spänningsroman

Jag vet inte varför jag får nyhetsbrev från Crimetime hela tiden, men det får jag: ”Underbar start”, skriver de om invigningen i går. Och plötsligt (man får använda plötsligt tre gånger under sin livstid eller hur?) tänkte jag: Åh, där borde ju jag vara. Jag som skriver en stillsam spänningsroman. What? Gör jag?

Först var berättelsen om Gabriel en utvecklingsroman, sedan en relationsroman, ett tag för någon vecka sedan en kärlekshistoria. Och nu har jag uppfunnit en ny genre. Stillsam spänningsroman.

Hur låter det egentligen? Har ingen distans själv. Går det? I så fall, kan man säga det på ett bättre sätt? Tar tacksamt emot kommentarer om detta.

Apropå ingenting så postade Simona Ahrnstedt ett bra citat av Ricky Gervais på Instagram i går:

It’s better to
create something that
others criticise
than to create nothing
& criticise others

Hej då. Nu måste jag undersöka en grej, om det är genomförbart eller inte.

Publicerat i mitt skrivande | 18 kommentarer

I Lottas värld är killar inte mer värda

thumb_DSC_0003_1024

När jag var tio-tolv år älskade jag Lottaböckerna av Merri Vik (pseudonym för Ester Ringnér-Lundgren). Hon skrev fyrtiosju böcker om Lotta. Den första gavs ut 1958 – då är Lotta tretton år – och den sista 1991 när Lotta är runt tjugoett. Karaktären Lotta Månsson lär ha skapats en dag när författaren hade ryggskott.

Jag fick tag på två böcker i vintras genom Bokbörsen för femtio kronor styck. Ursprungligen kostade Lotta slår till 5 kronor och 95 öre och Ge aldrig upp, Lotta! 13 kronor och 30 öre.

Den sistnämnda boken har jag nu läst. Den består av flera berättelser där Lotta gör bort sig. Vuxna personer tituleras fru Jansson och ingenjör Månsson och farbror Fredrik, men samtidigt kan det stå ”frissa” om denna fru Jansson och ”han tryckte på snabben” om snabbtelefonen. Språket känns vitalt men det strösslas med kommatecken. Visst hör Lotta till dåtiden, ingen tolvåring i dag skulle väl ha tålamod med henne, men hon gestaltas fint med både bra och dåliga egenskaper. Och jag gillar att hon aldrig blir underdånig. I Lottas värld är inte killar mer värda. I alla fall inte i denna bok.

Den andra boken spar jag till nästa år till någon dag när jag vill ha en ny dusch av nostalgi och ömhet – för så var det förstås. Samtidigt som jag läste om Lotta såg jag mig själv som ung läsandes Lotta.

Publicerat i bra läsning | Märkt | 10 kommentarer

Läst & lärt

Jag antar att alla böcker jag läser tillför något till mitt eget skrivande. Men jag är bara medveten om det ibland, när jag är i en viss fas. I vintras när jag redigerade Tuva-manuset funderade jag på trovärdigheten i de böcker jag läste – jag ville veta hur långt jag själv kunde gå utan att tappa den. Och nu när jag lyssnar på Skottet av Mary Louise Kelly (Hannah Schmitz läser, 10 timmar 58 minuter) kommer jag på hur jag ska strukturera upp mitt nuvarande manus: jag ska börja med att skriva de sista kapitlen. Hittills har jag scenerna klara för mig. Samt lite dialog.

skottetKellys bok handlar om den 37-åriga professorn Caroline Cashion som är singel i Washington. Hon har värk i en handled och när det onda aldrig släpper går hon till doktorn. En MR-röntgen visar att hon har en kula i nacken. Chocken följs av ännu en chock: Hon är adopterad och hennes biologiska föräldrar mördades när hon var tre år.

Och så börjar jakten … på hennes förflutna … och på mördaren som hittills gått fri. Den börjar lovande, nu är jag lite mer tveksam. Tycker att dialogen stampar, de svarar varandra utan underströmmar. Tror jag. Ska inte säga för mycket innan jag lyssnat klart.

Andra böcker som gjort susen på ett eller annat sätt är:

Caroline Eriksson: De försvunna. Pocket. Psykologisk spänningsroman.

de-forsvunnaEn sommarkväll åker Greta, Alex och dottern Smilla ut till en liten, obebodd ö. Greta stannar kvar i båten medan de andra går iland. När de inte kommer tillbaka går Greta efter dem. Hon ropar men får inget svar. De är försvunna.

Stämningen är febrig och förvirrande – snart inser läsaren att ingenting är vad det verkar vara. Jag gillade verkligen den här boken. Den är välskriven och originell. En bladvändare.

Amanda Palmer: The Art of Asking. Staffan Dopping läser (12 timmar 57 minuter).

amanda_palmerMusik- och performanceartisten Amanda Palmer som i flera år jobbade som staty på gatan berättar här om sin syn på givande och mottagande och om hur hon lärde sig att våga be om hjälp. Anekdoterna om författaren Neil Gaiman, som hon numera är gift med, är underbara. Hon är från USA och han från Storbritannien och hon berättar hur hon föll för att hans sätt att säga tomato!

Efteråt känner jag mig stärkt och tänker att jag ska våga mer. Jag ska till exempel be en viss författare läsa den roman jag jobbar med nu – om den blir klar. Jag kan ju inte få mer än ett nej. Så tack för det Amanda!

A.S.A. Harrison: Hustrun. En psykologisk relationsroman. Alexandra Rapaport läser (8 timmar 48 minuter).

hustrunHur långt är du villig att gå för att behålla det som du anser är ditt? Jodi är beredd att döda. I över tjugo år har hon levt tillsammans med Todd. Men nu börjar äktenskapet att närma sig det sista stadiet av sönderfall.

Kapitlen heter Hon och Han och vi får veta lite mer om vardera parten varefter som. Efteråt ser jag att förlaget jämför den med Gillian Flynns Gone Girl och det tycker jag är dumt. En bok ska stå för sig själv. Böcker som liknas vid andra populära böcker kan aldrig hålla samma nivå – då hade de inte behövt kopplas ihop med något annat.

Nu ska jag ta på mig en jacka och gå ut och sätta mig i lördagskvällens sista solstrålar. Jag tycker så mycket om ljuset så här års. Det är milt och mjukt. Ställer inga krav. Jag tror inte ens att jag ska läsa. Bara sitta där.

Publicerat i bra läsning, mitt skrivande | Märkt , , , , , , , | 12 kommentarer

Enradingar & synopsis

filmmanus

Om en månad börjar Författarskolan och till dess vill jag ha gjort så mycket jag kan med manuset om Gabriel – i vilket jag äntligen har tagit bort huvudintrigen som har gäckat mig i många år. Jag tänker att ju närmare en färdigredigerad inledning jag kan komma, desto värdefullare blir synpunkterna från lärare och övriga deltagare. Jag vill ha hjälp med det jag inte kan se själv.

Men jag tänker göra mer än att skriva på själva texten. Jag vill till exempel skriva en enrading om Gabriel. Det är Fredrik Lindqvists Att skriva filmmanus som har inspirerat mig. Enradingar (som motsvarar engelskans logline) är enligt honom en mycket användbar metod för att kontrollera om en filmidé fungerar. Standardformeln för en enrading är:

[Filmens titel] handlar om en [beskrivning av huvudpersonen] som [vad huvudpersonen gör] för att [vad personen vill].

”Tre saker är viktiga här: Att det finns en huvudperson som handlar och att dessa handlingar har ett mål.”

Fredrik Lindqvist ger ett exempel som spretar och visar sig handla om två historier. Ett av de bra exemplen är: ”NÄR LAMMEN TYSTNAR handlar om en ung kvinnlig FBI-aspirant som tar hjälp av en seriemördare för att fånga en annan seriemördare.”

Hans tips är att huvudpersonen får en kort beskrivning (”En kriminell slarver”, ”En ung kvinnlig FBI-aspirant”) och att de viktigaste och mest särpräglade detaljerna av intrigen finns med.

När det gäller mitt andra halvfärdiga manus fick jag till en enrading ganska snart. Det var rena aha-upplevelsen, jag förstod direkt hur jag skulle tajta till berättelsen och fördjupa den. Med Gabriel är det klurigare. Men jag vill dit. Jag vet hur mycket det kan förenkla skrivandet sedan.

Nu kanske någon säger att det här handlar om film och inte böcker och att det finns andra formler utöver standarden. Så klart. Men varför ska jag som är nybörjare krångla till det? Även om jag har ett eget språk och känner mig hemma i dialog och gestaltning så är jag en nybörjare när det kommer till intrigen.

Jag kanske till och med ska skriva ett treatment (eller synopsis menar jag förstås). Jag känner ju karaktärerna, det borde bli enklare än att börja från scratch.

Lindqvist påpekar att tröghetsfaktorn är en viktig anledning till att ha handlingen nedskriven innan man börjar skriva på själva handlingen. ”När du väl har skrivit en scen med dialog och detaljerad handling är risken mycket stor att du fastnar för just den utformningen av scenen …/ … Den här trögheten att ändra blir problematisk när du sen tar bort eller lägger till saker i historien.”

Men: ”När du tvingar dig själv att dra ut bara det allra allra viktigaste friläggs berättelsens dramatiska substans, själva skelettet, vilket obarmhärtigt visar eventuella brister i konstruktionen.”

Okej. Då ska jag sätta fart. Vi hörs🙂

Publicerat i bra läsning, mitt skrivande | Märkt , | 24 kommentarer

Efter veckor av stiltje

SeptemberOktober

När förlagen inte trodde att de kunde sälja in storyn om Tuva började jag tvivla på handlingen i mina två andra, halvfärdiga manus och lade snart ner romanskrivandet helt. Jag tänkte att jag till kursen i höst skulle ta nya tag.

Jag ägnade mig i stället åt att bland annat bada, skriva lite annat och läsa böcker.

En kväll hände en retlig grej: jag sprang i skogen, var tvungen att stanna och flåsa och precis i den stunden när jag stod halvt upplöst i tanken och tittade ner på myrorna såg jag en av mina berättelser i ett nytt ljus. Så ska det vara! Sedan var tanken försvunnen. Efteråt kändes det lika snopet som om jag stått vid ett högt plank och hoppat uppåt för att se över kanten och där i en nanosekund få vara med om allt det underbara innan jag dunsade ner igen.

Men att jag började tvivla och sluta skriva var det bästa som kunde hända. För nu, efter veckor av stiltje, börjar hjärnan ställa de mest knasiga och spännande frågor: Tänk om jag tar bort huvudintrigen? Och använder spillrorna? Tänk om jag byter kön på huvudpersonen? Tänk om jag stryker alla de här då-kapitlen och bara använder dem till backstory?

Det ena manuset har fått en jättebra titel och jag har lyckats att på en rad berätta vad den handlar om. Och det andra manuset har blivit så tunt, så tunt och en ny kort historia har sakta växt fram. Den börjar likna någon … sorts … kärlekshistoria. Vilket passar bra eftersom jag själv känner mig nyförälskad i skrivandet.

Publicerat i mitt skrivande | 28 kommentarer

Härligt bokpaket

filmmanusochberlinMin nästa karaktär i min nästa roman badar mest hela tiden. Ibland sitter hon vid datorn och låtsas vara författare, men sedan blir det lite för varmt, hon ger upp så lätt, var är självdisciplinen? Äsch, den struntar väl hon i. Nu går hon ner till vattnet igen. Simmar i riktning mot solen, sjunker lättjefullt ner under ytan. Blurp. Stora luftbubblor.

En hungrig gädda snärtar med stjärtfenan och kommer glidande emot henne.

Hon klättrar upp för bryggstegen i rekordfart, går hem och sätter sig vid datorn igen.

Men jag tror jag fimpar den idén.

Här är i stället två böcker som jag har beställt och fått.

Fredrik Lindqvist: Att skriva filmmanus

En skrivvän tipsade om den här. Tack M! Jag har kommit en fjärdedel in i boken, för det mesta går det att både läsa ”film” och se filmen författaren pratar om framför sig samtidigt som jag tänker ”bok” och ser mitt eget romanbyggande ur en ny vinkel.

Lucia Berlin: Handbok för städerskor

Den här tjocka novellsamlingen tipsade Yukiko Duke i Svt om. Hon sa något i stil med att författaren hade en fantastisk blick för detaljer och att man kunde lära sig mycket av hennes sätt att skriva. Så nu hoppas jag på aha-upplevelser även här.

P.S. Önskar alla som läser en fortsatt skön och kreativ sommar.

Publicerat i bra läsning | 16 kommentarer