Att värka fram ett synopsis

Det är en sen men ljus junikväll och jag har försökt i över en timme att få till några rader på manuset – men det går inte. Jag kan tydligen bara jobba i punktform. Häpp!

Först hade jag så himla svårt att tänka synopsis, hela maj höll jag på och värkte fram en story som jag gillade ungefär en kvart varannan dag. Men manusgruppen gillade och kom med värdefull feedback.

Efter det gick jag och gruvade mig för att ta kontakt med en polis. Men nu har jag gjort det. Jag hade gissat fel om några viktiga saker och tänkte att nu faller hela premissen. Men kanske inte, det kan faktiskt bli bra. Bara jag lyckas komma på hur man skriver.

Hoppas ni mår bra. Jag återkommer en annan dag.

Publicerat i okategoriserat | 10 kommentarer

Bjerre & Casserfelt om sin kriminalserie Linje 17

© 2020 Fotograf Anna-Lena Ahlström

INTERVJU. Författarduon Lisa Bjerre (t v) och Susan Casserfelt kommer ut med Ensamt vittne, första delen i kriminalserien Linje 17, på Piratförlaget den 24 maj. Boken handlar om gängkriminalitet och utspelar sig i Bagarmossen, en av Stockholms södra förorter (en längre presentation av författarna och boken längst ner).

Hej Susan och Lisa, välkomna till min blogg och stort grattis till boken! Jag lärde känna er via en av Sören Bondesons kurser i manusutveckling och vet att ni har jobbat hårt tillsammans för att nå ända fram till ett tvåboksavtal. Hur känns det så här några dagar före releasen?

Lisa: Spännande! Och lite nervöst. Men mest väldigt roligt att boken äntligen kommer ut efter en lång process.
Susan: Instämmer!

Hur tänker ni fira?

Susan: Jag är inte så bra på att fira, hahaha. På sin höjd köper jag hem några fina snittblommor.
Lisa: Vi kommer att fira med några vänner, så gott det går med de restriktioner som finns. Mitt standardfirande när något roligt händer med boken är annars att köpa hem indisk mat och dricka bubbel.

Enligt Bibliotekstjänst har ni skrivit en ”mycket dramatisk och starkt realistisk berättelse, med trovärdiga Stockholmsmiljöer”. Och vad jag förstår har boken redan sålts till utlandet?

Lisa: Det stämmer, vår agentur Hedlund Agency har sålt tre böcker i serien till förlaget Modtryk i Danmark, Cappelen Damm i Norge och Johnny Kniga i Finland. Recensionen i BTJ blev vi mycket glada över!
Susan: Ja, recensionen var toppen.

Ni började med att söka en agent. Berätta om resan.

Susan: Oj! Det började med att jag pitchade idéen till Lisa. Hon var tveksam i början, men startskottet blev när jag mejlade Bagarmossens skola och föreslog att vi skulle ha en workshop med eleverna, för att få uppslag till vilka karaktärerna i gängen var. Sedan åkte vi till Polen och filade en hel del på våra två huvudpoliser, Lina och Jack. Tog lång tid innan exempelvis namnet på Jack satt. Sen skrev jag synopsis och Lisa första utkastet. När första utkastet var klart träffade vi två agenturer, och efter att vi signat Hedlunds följde en vända med omskrivningar, och efter att vi signade med Pirat ytterligare ett par omskrivningar. Tre år tog det.
Lisa: Det har varit mycket jobb och en del väntan. Men också otroligt lärorikt och roligt. Det är allt som jag längtat efter! Att få jobba med erfarna och skickliga agenter, förläggare och redaktör är ett privilegium.

Samtidigt som ni redigerade Ensamt vittne (samt skrev på era egna projekt) började ni skriva på uppföljaren. Själv blir jag lite matt av er produktionstakt. Vad gör att ni är så bra på att skriva tillsammans?

Lisa: Jag tror att vi kompletterar varandra genom att vi har fokus på olika saker när vi skriver. Samtidigt har vi båda ett driv framåt, vi fastnar inte i att tänka över saker väldigt länge utan provar oss hellre fram.
Susan: Japp, det gäller att vara flexibel när man skriver ihop. Och ha bra struktur.

Vem skriver vad?  

Susan: Vi har skrivit på olika vis, i bok 2 skriver vi var sin polis, jag har Jack och Lisa skriver Lina. I Ensamt vittne skrev Lisa råmanus. Vi har även testat vartannat kapitel men det blev lite rörigt. Det blir nog alltid rörigt, hur man än vänder och vrider på det hela.
Lisa: What she said. Vi provar oss fram och skruvar på processen. Det kommer vi säkert fortsätta med i nästa bok också.

Hur gör ni om ni inte kan komma överens om huruvida karaktär A ska dö eller inte? Eller om en av er vill sluta efter del 3 i serien medan den andra vill fortsätta?

Lisa: Singlar slant? Haha, nej jag vet inte. Vi tycker absolut olika om saker – det tror jag är en anledning till att vi skriver bra ihop. Det blir ingen utveckling utan friktion. Men efter att ha vridit och vänt på saker brukar vi landa i något som båda tycker blir bra. Om någon vill hoppa av serien har vi sagt att den andre kan få fortsätta. Jag tror det är viktigt att inte sätta för stor press varken på varandra eller på sig själv. Det är lätt att tappa skrivglädjen när det blir för mycket prestation.
Susan: Singla slant var annars en bra idé, hahaha!

Berätta om en idealisk skrivdag tillsammans.

Susan: Nu pratar vi idealisk. Dvs den där 0,3%-dagen som syns på Instagram, långt ifrån den riktiga verkligheten när man sitter med flottigt hår uppsatt i tofs och sörplar örtte. Då, den idealiska dagen, sitter vi på en veranda till ett hotell med utsikt över havet. Vi har tagit en lång promenad på stranden och diskuterat. Lisa har badat. Nu skriver vi. Sen går vi och käkar middag på en indisk restaurang och fortsätter diskutera.
Lisa: Vilken underbar bild! Nu längtar jag ännu mer till att pandemin är över så att vi kan åka tillbaka till samma strand i Polen som vi var på under vår första skrivarresa. Den bästa skrivardagen är en dag då vardagen inte existerar och vi får stanna i skrivbubblan.

Tack Lisa och Susan! Lycka till med boken nu och hela serien. Ska bli så spännande att följa er och Linje 17 framöver.

Ensamt vittne av Lisa Bjerre & Susan Casserfelt

Om boken: Ännu en skjutning i en Stockholmsförort. Ännu en ung människa ligger död, offer för en uppgörelse mellan kriminella gäng. Men den här gången är något annorlunda, offret är en ung kvinna utan kriminell bakgrund. Poliserna Lina Kruse och Jack Karlberg är först på plats. På brottsplatsen finns trettonårige Eddie, yngre bror till en ökänd gängledare. Snart visar det sig att skjutningen bara är början på ett gängkrig där endast en kan stå som segrare.  När våldet eskalerar slits Eddie mellan lojaliteten till sin bror och rädslan att själv bli nästa offer. Ska han välja gänget – eller ska han våga vittna? 

Ensamt vittne är författarnas första bok tillsammans men de är inga nybörjare i branschen. Susan Casserfelt har skrivit deckarserien Höga kusten som har sålt i 250 000 exemplar och släppte i våras självbiografin Dit orden inte når som handlar om autism. Förutom sitt dagjobb som digital skribent har Lisa Bjerre skrivit två fackböcker med digital inriktning, och jobbar nu tillsammans med Heli Björkman och Ulf Huett på boken Vinterbad som ges ut på Ordfront i höst.

Författarna finns på Instagram och har en hemsida.

Publicerat i okategoriserat | 2 kommentarer

Villospår

Inget nytt har hänt med Berit 2.0. Hittills har hon genererat några standardrefuseringar och en ny positiv refusering, en sådan som kräver minst ett halvårs omskrivning om jag skulle följa råden. För närvarande koncentrerar jag mig på manuset om Gabriel & Co. I vår är jag med i en liten manusgrupp som har inspirerat mig till att gå från ”roman med lite spänning” till en riktig spänningsroman. Häpp, säger jag. Hur gick det till? Men nu sitter jag faktiskt här och tänker på villospår och gåtor och vändningar. Till nästa gång den 8 juni ska jag leverera ett synopsis …

Ska jag någon gång försöka mig på detta med spänning så är det nu när jag är omringad av skickliga spänningsförfattare med magister Sören Bondeson i spetsen. Just nu läser jag om hans bok Konsten att döda – så skriver du en kriminalroman. Med en nybörjares krim-ögon. Övriga i gruppen är:

  • Anna Bergman, som skriver en spänningsthriller med övernaturliga inslag som heter Esters öde.
  • Jeanette Bergenstav, som skriver på nr 2 i en spänningsserie i Göteborg med frilansjournalisten Jennifer Sundin i huvudrollen. Nr 1 Syndoffer kommer ut på Norstedts den 29 november i år.
  • Lisa Bjerre och Susan Casserfelt är författarduon bakom kriminalserien Linje 17, som utspelar sig i Bagarmossen, söder om Stockholm. Även de skriver på nr 2. Nr 1 Ensamt vittne kommer ut på Piratförlaget den 24 maj.

Allas berättelser är originella och spännande, och det är en förmån att få läsa i förväg. 

Vad har jag tänkt om bloggen då? Jo, jag måste ju fortsätta tills jag blir antingen antagen eller lägger ner. Nu på torsdag blir det en intervju med Bjerre & Casserfelt där de bland annat berättar om resan från färdigt manus till ett tvåboksavtal.

Därefter någon gång efter den 8:e juni då jag tänker berätta om jag lyckades att få till ett synopsis …

P.S. För övrigt väntar jag på att få boka dos nr 2, jag mår bra och hoppas du som läser har en fin maj.

Publicerat i okategoriserat | 8 kommentarer

Refuserad, justerad och isolerad (men glad)

Förlaget tyckte att min text blev bättre efter omskrivningen men de valde att tacka nej. Jag blev inte särskilt ledsen för jag hade redan börjat räkna med ett negativt svar. Jag hade nämligen lyssnat på ett avsnitt av podden Debutera eller dö några veckor tidigare, då Nina De Geer läste upp ett refuseringsbrev hon fått av Bonniers. Hon hade precis som jag kämpat med en omskrivning efter ett lektörsutlåtande från dem och sedan väntat i månader innan nej-et kom. Då när jag lyssnade blev jag ledsen för jag tänkte att om inte hon, som har ett namn och en plattform, blir antagen då lär inte jag bli det heller.

Så när refuseringen kom hade jag så att säga redan deppat klart.

Hösten var märklig, jag hade j-t ont i en axel och kunde varken träna eller skriva. Eller sova för den delen. Jag var ute och gick på dagtid och sedan på kvällarna med pannlampa med en bok i öronen för att liksom komma ifrån smärtan. Jag lyssnade på romaner, biografier och spänning på dagarna och på nätterna lyssnade jag på feelgood. Jo, lite sov jag förstås men det var upphackat.

Strax före jul läste jag igenom det refuserade manuset och upptäckte att jag kunde förtydliga ett spår och stryka annat, och det gjorde mig så glad. Under tiden manuset befann sig hos Bonniers hade jag blivit en bättre författare 🙂

En ortoped gav mig diagnosen frozen shoulder och en kortisonspruta före jul. Den hjälpte inte så mycket men jag började göra ändringar i manuset i alla fall. En skicklig författare jag känner läste igenom texten och kom med bra kommentarer. I januari fick jag kortisonspruta nr 2 i ledkapseln och nu för en vecka sedan försvann smärtan. Jag sover hela nätter och har skickat in manuset igen till åtta förlag.

Livet är ljuvligt. Happy Valentine till alla. 

P.S. Nu hörde jag att Nina De Geer har antagits av Ordfront. Så roligt. Tror nog inte att jag följer henne i spåren ännu en gång, men jag jobbar på ett annat manus som kanske har större chans.

Publicerat i okategoriserat | 20 kommentarer

Åh, nej, jag tryckte på send-knappen

Sommaren i min by kom och försvann, lite för snabbt tycker jag. Jag skrev varje dag, badade varma dagar, inspirerades av bra böcker och gav upp några som var dåliga. Vi hittade fina promenadstigar i skogen och jag tänkte ofta på att jag borde cykla.

Mina bästa inköp var hårnålar och en ny skrivare.

I juli var jag ”klar” med manuset. Lektören läste igenom den nya omskrivningen. Tyvärr var det inte så att hon ropade hurra till allt för hon hade fortfarande en del invändningar.

Jag dunkade pannan i köksbordet. Strök ännu mer. Skrev nytt. Jag funderade mycket på hur jag skulle göra när jag var klar igen. Be en testläsare läsa? En till lektör? En redaktör? En redaktör och en korrekturläsare och fjorton testläsare? Eller ville jag bara skjuta på inskickandet för att jag var rädd för den kommande refuseringen?

Att skicka in manus till förlag är som att cykla, jag är inställd på att det ska gå åt pipan.

Jag är rädd för att cykla på landsvägen. Men om och när jag cyklar kan det hända att jag långt borta i en avkrok känner en vidunderlig lycka över att jag lever. Jag ville uppleva känslan av frihet och lycka igen och igen. Dessutom hade jag ett mål i september: Siljan Runt at home edition.

Dagen när jag skulle försöka mig på 12 mil – som motsvarar Siljan runt, tidigare har jag cyklat Orsa runt på 7 mil – var jag märkligt nog inte nervös alls. Jag stärkte mig med banankakor gjorda på fyra ägg och kastade mig ut i morgonrusningen. Och kom via en kaffepaus på macken i Gottröra hem i slutet av eftermiddagsrusningen. På hemsidan står det att jag hamnade på plats 315 av 319 deltagare. Alltså, säger jag lyckligt till mig själv, du cyklade 12 mil. Trodde du det din gamla get? Nä. (Jag cyklade till och med 12,7 mil.)

Och i tisdags skickade jag in manuset helt fräckt.

Nu går jag och väntar på en dalahäst som är priset för genomfört lopp, och ett svar från förlaget.

Önskar dig som läste en fin höst på alla sätt och vis.

Publicerat i mitt skrivande | 14 kommentarer

Stängt mellan hägg och äppelkart

I maj har jag jobbat med min vårliga nedstämdhet och med manuset. Hittills har lektören läst sammanlagt 155 omskrivna sidor som hon tycker har blivit riktigt bra. I lördags skickade jag 50 sidor till och bifogade en ängslig känsla av att ”avslöjandet av hemligheten” är ju ett enda Jaha. Vem orkar läsa, liksom, och känns Berit trovärdig?

Dagen efter började jag onlinekursen ”21 dagar med ren och läkande mat” och släppte totalt taget om manuset. Då kände jag hur trött jag var och hur jag byggt upp en prestationsångest fast jag ju skulle styras av lusten.

Jag har gått kursen om läkande mat tidigare och undviker oftast gluten, socker och mjölkprodukter. Recepten har jag. Numera är det peppen och samhörigheten i FB-gruppen som ger mig mest. Varje morgon väntar ett nytt mejl som sätter igång tankar. Jag promenerar, yogar och funderar på syftet med olika saker jag vill åstadkomma och för vem jag måste prestera etc.

Ärligt, så gör det ingenting om responsen på mitt senaste inskick till lektören skulle dröja ett par veckor.

Jag vill ta ett steg bakåt och känna hur bra jag har det. Vi har en stor grönskande tomt, vi har nära till en sjö, vi har råd att köpa bra mat, jag har många olästa böcker … och många oskrivna böcker. Dessutom kommer jag att ha hur mycket tid som helst att skriva senare i sommar och i höst för vår planerade resa till vännerna i Australien blev förstås inställd.

Med det här steget bakåt – som jag hoppas kommer att kännas som några steg framåt – tänker jag vila från bloggen och lite annat. Jag återkommer i höst när något nytt har hänt på skrivarfronten. Må så gott därute.

Publicerat i mitt skrivande | 15 kommentarer

En bit i taget

Det går trögt med omskrivningen av sidorna 100 – 200. Dokumentet är döpt till 10 mars. Så det var väl då jag började slita med mittendelen. Det är svårt att nå upp till den nivå som bokförlaget efterlyser. Svårt att nå upp till den nivå jag kräver. Ja, jag är inte rätt person till att fixa det.

Ändå försöker jag. Varje dag en liten bit.

Bilden är tagen för någon vecka sedan. Växten såg död ut i höstas, precis som mitt manus, men min man som inte gillar att kasta växter satte in den i friggeboden. Nu har den, precis som mitt manus, visat att den inte alls tänker dö. Den tänker blomma.

Nu får vi göra det bästa av maj.

Publicerat i mitt skrivande | 22 kommentarer

Timmarna med Berit

Det sägs att om man vill ha en förändring måste man göra annorlunda. Sedan kan ju yttre saker sätta stopp för förändringen, som att ett virus sveper över världen och ställer allt på ända. Men det låter väl ändå för orealistiskt? Jag håller mig till Berit och denna femtioelfte omgörning.

Den här gången

… struntar jag i deadlines. Jag skriver bättre och tänker bättre om jag låter mig drivas av lusten. Varför ska jag annars skriva egentligen.

… har jag också bara en plan (=antagen). Om jag lägger tid på en plan B är det lätt att jag lägger uppmärksamheten där i stället för på plan A.

… ber jag universum hjälpa mig. Eller nej, det vet jag inte (men U får gärna visa mig att jag har fel). Min upptejpade A4 på väggen är i varje fall mental träning – och tankens kraft tror jag på.

På papperet har jag en bild på förlaget som vill läsa mitt omskrivna manus. Under finns ett meddelande till mig själv, där jag bland annat skriver att jag känner glädje och har tålamod när jag höjer Berit och mig själv till nya nivåer … Varje dag läser jag den här texten, ibland tyst, ibland högt.

Sedan om förlaget säger nej så ska det inte bero på att jag inte gjorde mitt bästa.

Just i dag, den sista mars, ska jag börja med sidan 130. Lektören har läst de första 100. Nu har jag lyckats ”otroligt väl” säger hon och jag blir så glad. Nu måste resten bli lika bra. Det är svårt. Det blir liksom svårare hela tiden.

Timmarna med Berit är min bästa tid under dagen.

Sedan kommer verkligheten tillbaka med en smäll. Så märkligt tillstånd vi lever i. När jag skrev förra inlägget (27 februari) visste jag ingenting om hur världen skulle se ut en månad senare. Det är knappt jag vågar skriva ”hej, svejs, vi hörs i slutet av april.” Men nu gör jag det ändå.

Hej, svejs, vi hörs i slutet av april. Njut av våren.

Publicerat i mitt skrivande | 10 kommentarer

Rapport från skrivbubblan

Mitt manus om Berit var i längsta laget tycker jag – 103 379 ord eller 418 sidor med dubbelt radavstånd. Det har också haft två perspektiv, där Berit haft större utrymme än George. Förlaget tyckte att jag antingen skulle balansera upp dem så att de fick ta lika stor plats, eller så skulle Berit få vara det enda perspektivet. Jag tror jag gick i tre veckor och funderade. Tog jag bort George skulle jag förlora hans syn på Berit. Men eftersom det också fanns andra knepigheter med George valde jag till slut att bara ha Berits perspektiv.

Jag skrev om de första 134 sidorna, så att de till slut blev 66 sidor, och bad lektören läsa igen (alltså inte förlagets lektör utan den lektören jag själv anlitat). Hon tyckte att det hela blev mer intensivt berättat och hon tänkte inte på att det ”fattades” kapitel. Men hon hade också några viktiga synpunkter som jag måste fixa, bland annat är jag för subtil när det handlar om en händelse som kommer att påverka Berit i hela hennes liv.

Nu har jag jobbat om början igen och har kommit en bit till. Den här gången ska jag visa henne de första 100 sidorna. Jag tänker inte ge mig förrän början är riktigt bra. För det är först då jag har lärt mig det jag behöver veta för att göra resten.

Det känns fortfarande kul att redigera. Jag jobbar vid datorn några timmar varje förmiddag, då är hjärnan som mest samarbetsvillig. Ibland blir det ett pass på eftermiddagen eller kvällen också. Men då gnäller kroppen (och knoppen) att jag måste ge mig.

I mitten av februari var jag på en jättetrevlig middag med skrivarvänner. Bland annat så firade vi Lisa Bjerre och Susan Casserfelt som har skrivit avtal med Piratförlaget. Första delen i deras kriminalserie Linje 17 kommer ut 2021. (Här är deras gemensamma Instagramkonto.) Jag får en sådan härlig kick när personer som jag läst texter av och som jag vet har kämpat och skrivit och skrivit om … en dag blir antagna. Fantastiskt.

Vi kan alla komma dit om vi inte ger upp.

Publicerat i mitt skrivande | 19 kommentarer

Redigering pågår (äntligen)

Oboy, är januari redan slut? Jag vill hinna så mycket innan våren kommer. Jag har flera projekt på gång, och än så länge känns allt bra, och när det kommer till skrivandet så har jag äntligen börjat redigera.

Lektören som tittade på både mitt manus och utlåtandet från bokförlaget har hjälpt mig en hel del. Hon sa många fina saker om texten, som gör mig både stärkt och glad, men jag har ju mycket att jobba på också.

Nu försöker jag få samma ”starka undertryck” som jag har i bokens början. Det är så himla kul att se hur texten direkt blir bättre. Men obs det går långsamt framåt. Jag tänker att det är märkligt hur jag – med hjälp av andra – varje år lyckas höja texten ännu en nivå. Oklart bara hur många fler nivåer som behövs …

I onsdags var jag på en trevlig releasefest för Jenny Jacobssons tredje bok: Väninna sökes. Den har fått massor av fin kritik och det är så himla kul när det går bra. På releasen såg jag en kvinna som jag tyckte jag kände igen. Men varifrån? Kanske från Poppius journalistskola? Jo, det visade sig att vi hade gått en reportagekurs tillsammans. Det är en av de bästa kurser jag gått. Vi gick varannan lördag i en termin och läraren lyckades få oss att skriva med våra sinnen och tänka oss in i andra människor genom att skriva om dem i jag-form. Hon till och med mindes när vi gick kursen: 1993. Ja, redan då drömde jag om att skriva en bok. I stället blev det många roliga reportage.

Nu dyker jag in i min värld igen. Hörs om en månad – hoppas jag är lika nöjd då som nu och att jag har kommit framåt i texten. Ja, vi får se.

Önskar alla som läser en fantastisk februari.

Publicerat i mitt skrivande | 8 kommentarer