Elva dagar kvar till kursstart

my own stunts

Den 28 augusti börjar skrivarkursen men nu varannan måndagskväll. Vi blev för få för att kunna gå onsdagar.

Nackdel: Vi är flera i gruppen (elva mot tidigare åtta) och har kortare tid på oss att diskutera respektive text.

Fördel: Vi hinner visa upp fler sidor under terminen eftersom vi ska träffas nio gånger i stället för som tidigare sex gånger. Jag bör hinna lämna in 180 sidor.

Jag kommer att skriva om Berit. Åh, du ombytliga människa, säger kanske någon som minns hur jag talade mig varm om Tuva, den nya Tuva, så sent som i juni. Fram till den 24 juli (då är dokumentet senast sparat) jobbade jag med ett synopsis och fick till en bra inledning som jag tycker håller än. Men då började i stället andra (gamla) delar av berättelsen att bråka.

Du blir ju aldrig klar om du ska hålla på så här! Nej, det är möjligt. Men det är möjligt att det blir något också.

Den här gången ska jag ha en annan strategi. Tidigare har jag tänkt att det är bra att ha två manus på gång. Jag har alltid att göra ­– om ett av dem är ute på remiss eller om jag tillfälligt har tröttnat – och båda texterna blir ju hela tiden bättre när det ena manuset drar det andra. Men nu ska jag ägna mig åt Berit. Ända tills det blir klart. Eller att jag ändrar mig igen.

Nu har några av de andras texter kommit på mejlen. Och jag ska snart läsa igenom mina första tjugo sidor och skicka iväg. Jag är lite nervös. Förra året skrev jag mig fram och alla positiva och negativa synpunkter som jag fick var bra och utvecklande. Den här gången tänkte jag liksom sätta texten som nära som den ska vara.

Återkommer med rapport i september.

Publicerat i mitt skrivande, skrivarkursen | 24 kommentarer

Finnes: Grym skrivargrupp med grym lärare

 

Sören Bondesons författarutbildning startar snart igen och har plats för ytterligare ett par deltagare. Jag ska gå. Det blir min tredje termin. Tycker att det är det roligaste jag gjort när det kommer till mitt skrivande.

Höstkursen hålls under sex eller sju onsdagar i centrala Stockholm (tre fyra veckor mellan tillfällena) mellan klockan tio och fyra. Till varje gång mejlar vi max tjugo sidor text. Sören säger så här: ”Det måste vara någon som har erfarenhet och kan opponera och veta vad det handlar om, men vill utvecklas.”

Är du intresserad? Mejla eva.riktigare@hotmail.com så snart som möjligt.

Publicerat i skrivarkursen | 26 kommentarer

Bästa responsen

Liv på bloggen Lugn. Det ordnar sig. har läst min Tuva och i onsdags fick jag bästa responsen på den. Vi träffades på Vetekatten i centrala Stockholm. Redan förra sommaren, efter mitt blogginlägg om de refuseringar jag fått, erbjöd hon sig att läsa Tuva. Jag blev oerhört glad. För jag hade läst på hennes blogg om andra responsläsningar hon gjort och de verkade alltid så genomarbetade. Men sedan sköt vi på responsen, bland annat för att jag var så inne i manuset om Berit.

Det är en speciell känsla att träffa någon som man tycker att man känner till viss del samtidigt som man aldrig har setts i verkligheten. Jag har varit med om det några gånger, men det här var första gången som någon dessutom hade gjort en djupdykning i en av mina texter.

Till sista kurstillfället visade jag tjugo sidor av Tuva och fick mig en rejäl utskällning. Men resten av texten hade jag inte läst sedan jag skickade in eländet för fjorton månader sedan. Ja, då såg jag det inte som ett elände, jag tyckte tvärtom att det var bra, men nu med den hårda kritiken ringande i öronen kunde jag knappt ta till mig texten. Tuva och jag var inkompatibla. Orden bara låg där och gjorde sig till. Jag blev nästan fysiskt illamående.

Men den respons jag fick av Liv var så konstruktiv och inspirerande att jag genast ville både dansa och påbörja en omskrivning. Eller ett synopsis snarare. Det är vad jag ordinerar mig själv. Jag måste ta bort språket och se, verkligen se, det där skelettet, och jobba på det tills det håller ihop.

Förutom synopsis ska jag justera bakgrundshistorierna och göra en bra utvecklingsbåge för var och en av mina karaktärer. Jag ska också slopa den person som var den som gav mig idén till hela storyn (”hon är omodern” sa läraren och Livs liknande tankar köpte jag direkt) och det gör att jag kan tajta till storyn så att den pågår under en mycket kortare tidsrymd än tidigare.

Det kan bli bra.  Jag är hoppfull.

Publicerat i mitt skrivande | 19 kommentarer

Researchresa utan research

IMG_0803

Lars Lerin fick för sig att måla en tavla som föreställde en bokhylla. Den blev tjugofyra meter lång och den tog en sommar att göra. När jag går runt på Sandgrund i Karlstad och tittar på hans målningar blir jag djupt imponerad. Han visar mig att det får ta tid att skapa och att det måste få göra det. Varje detalj är viktig. Det är dem som bildar helheten, storheten. Hans motiv varierar, det är björkskogar, hus i ensliga trakter, skepp i natten. Varje del är fullkomligt utsökt gjord. Och det som också är så fint är att han lägger ner sin själ både i det vackra och i det anskrämliga.

Jag går därifrån med en känsla av att det är så jag vill skriva.

Under två dagar är jag i Karlstad. Förutom mitt besök på Sandgrund i går träffade jag också bloggvännen Carola Strömstedt. Vi har träffats en gång tidigare, i cirka tre minuter på Författarkliniken. Nu åt vi lunch och tog en promenad. Det blev mycket skrivprat förstås. Carola skriver fantasy och jobbar på tredje delen i en trilogi.

När vi skulle skiljas åt tog vi en selfie. Det är ingenting som någon av oss gör normalt. Men what the heck. Någon gång ska man debutera. 😉

IMG_0797

Huvudmålet för den här resan var att jag i dag skulle träffa en kvinnlig sjöman som var med på åttiotalet, då när också Berit jobbar till sjöss några år. Men i morse fick hon förhinder och var tvungen att avboka. I stället skrev jag några timmar på hotellrummet och det – när jag väl hade kommit över besvikelsen – var ju inte helt fel det heller.

Tack Carola, Lars Lerin och Sola i Karlstad. Ni gjorde min tripp!

Publicerat i mitt skrivande, speciella resor | Märkt | 27 kommentarer

Releasefest # Lögnen är en annan sanning

soren_bondeson_med_bok

Författaren Sören Bondeson Foto: Heli Torniainen Björkman

Vår lärare Sören Bondesons nya bok Lögnen är en annan sanning kom i går. Han hade releasefest på Löwenbräu i Stockholm och atmosfären var tät och fyrtiotal. Precis sådär som jag tänker mig att hans roman som utspelar sig under hösten 1941 kommer att upplevas: Fascismen härskar i Europa och Stockholm betraktas som en spioncentral för olika underrättelsetjänster.

Hur många spioner som var där i går vet jag inte. Men det fanns många förläggare, författare och kursdeltagare som ville fira honom och köpa ett signerat exemplar av boken.

Det ska bli spännande att läsa den. Fast först ska jag läsa en annan bok av honom: Till natten lokalt snöfall. Den fick vi alla som kurslitteratur tack var mig och mitt kassa konstruktionsbygge – för den har ett upplägg som ska passa min Berit.

Releasekvällen var varm, fuktig (åskan körde en egen uppvisning utanför) och rolig och Sören sa till mig att jag skulle hålla ordning på Berit i sommar och jag lovade att jag skulle ”skriva som fan”.

Lite vemodigt var det att skiljas. Nu ses vi inte förrän i höst och flera kurskamrater kommer inte att fortsätta. Men jag hoppas att det blir en massa releaser framöver så att vi får ses ofta i alla fall.

Under kvällen pitchade jag mitt manus för en förläggare. Nej, nej, det gjorde jag inte. Det var bara i mitt huvud det hände. Jag pratade om förläggarens podd i stället och sa att jag gillade den. Och sedan var vårt möte över. Vi ses igen på ditt förlag, ropade jag efter honom. Inte.

P.S. Sören gjorde sig vinn om att skriva något fint och upplyftande till varje person. Budskapet till mig värmde och jag kommer att kika på det då och då när jag behöver skriv-styrka.

Publicerat i författarkvällar och liknande, skrivarkursen | Märkt , , | 8 kommentarer

Utskälld av magistern

IMG_0784Inte en gång, utan två gånger har jag fått mig en rejäl utskällning på skrivarkursen. Läraren har stått upp, ritat upprört på tavlan, linjer och pilar, dåtid och nutid, och någon jävla ordning måste det vara.

Och jag har gillat det.

Första gången sa han om slutet på Berit: Du har språket, Eva. Du har innehållet, gestaltningen och dialogen. Du kan det. Men din konstruktion är rena jävla Kalle Anka.

Andra gången, i onsdags, hade jag bytt manus och han sa om Tuva: Ja, jag förstår varför förlagen inte skrev kontrakt. Och så fick jag mig några skopor ovett igen.

Mina texter är som en matta som blir piskad på. Ut faller dammet och gruset som någon (jag) dragit in. Färgerna börjar synas bättre. Och mönstret träder fram.

Vet ni, jag är så glad att jag har hamnat i den här kursen. Det är guld värt att ha en skicklig författare till lärare, som engagerar sig i mina texter. Kurskamraterna är också guld värda. De ger konstruktiv kritik, ibland hård, men de tänker alltid på textens bästa. Och till vardags är de väldigt trevliga och lika nördiga som jag när det kommer till att prata skrivande. Som en extra bonus har alla olika yrken: en konstruerar broar, en annan jobbar med PR, en tredje har redan hunnit bli bestsellerförfattare. Vi har också en jurist, en grafisk formgivare, en brandingenjör, en psykiatriker och så jag, som har jobbat på en tidning. Fatta vad bra med så många specialister att ha till hands när man skriver.

Nej, nu måste jag skriva vidare. Hej!

P.S. Bilden är snodd från Facebook.

Publicerat i mitt skrivande, skrivarkursen | 39 kommentarer

Beslutsångest

IMG_0752.JPG

”You don’t have to do anything — this is just a reminder. Happy WordPressing!” Så löd mejlet från WordPress häromveckan. Om ett par veckor drar de 99 dollar från mitt kort för att jag ska kunna använda bloggadressen riktigare.com i ytterligare ett år.

Påminnelsen störde mig. Jag behöver alltså inte göra någonting för att ha kvar bloggen. Men jag måste göra någonting för att stänga den.

Jag har haft samma beslutsångest när det gäller mina manus. Vilket ska jag jobba vidare med nu? Var brinner det mest? Sedan jag fick Tuva refuserad förra sommaren har jag inte tittat åt den texten. I stället har jag jobbat med Berit på skrivarkursen. (Ja, jag började med Gabriel i höstas men honom har jag skickat på en tvåårig vidareutbildning.) Vid förra kurstillfället hade jag kommit till The End med Berit (råmanus-style) och fick otrolig hjälp med hur jag kan bygga en bra konstruktion. Det är alltid konstruktionen och ibland även storyn som haltar i mina manus. Haltar betänkligt kan man säga.

I fredags träffade jag en vän, vi ses ett par gånger per år, och vi satt utomhus på Gamla Brogatan i Stockholm och åt lunch, och jag frågade om jag fick berätta handlingen i Tuva och Berit. Hon vet att jag skriver men jag har varit förtegen om vad jag skriver. Det gäller alla jag känner, jag brukar inte säga någonting mer än att ”det är kul att skriva”. Det är egentligen bara kurskamraterna som läser. Och testläsare då, men då har jag ju ändå på något sätt gjort manuset så klart jag kan.

Jag började med Tuva, försökte berätta som man beskriver handlingen i en film. Och hon kommenterade ibland ”jo, men precis sådär hade X det” eller ”ja, det där är ju intressant”, ungefär som om jag pratade om något verkligt och det gjorde mig väldigt glad. När jag kom till upplösningen stockade sig min röst, lite löjligt, jag blev rörd av slutet som jag själv hittat på. När jag senare berättade om Berit fick jag samma fantastiska respons – utom att hon tyckte att en person plötsligt blev för kallblodig och att Berit var ett fult namn och ingen hette väl så i vår ålder?

När jag kom hem visste jag vilket manus som måste få prio ett. Tuva. Till sista skrivartillfället den 7 juni har jag skickat inledningen i Tuva plus ett kapitel mitt i som jag vet att särskilt en i gruppen känner till mycket om.

Kring midsommar ska jag läsa hela manuset, för att veckan därpå få respons av en blogg- och skrivarvän. Därefter vet jag saker som jag inte vet i dag – förhoppningsvis gillar jag fortfarande Tuva och förstår vad jag kan göra för att förbättra texten.

Det är en månad dit och fram till dess fortsätter jag omskrivningen av Berit. Den kommer att ta tid, jag behöver göra mer research. Nu till exempel lyssnar jag på en ganska ointressant bok för att lära mig mer om ett yrke. Jag ska också intervjua en person i juni. Bilden ovan visar hur manushögen ser ut: det är mina texter i flera kopior, alla med olika anteckningar från jurymedlemmarna. Förlåt skrivarvännerna.

P.S. Nu blev det visst ett blogginlägg. Vi kan kalla mig gästbloggare 🙂 så länge.

Publicerat i okategoriserat | 20 kommentarer