Tankar på egenutgivning & lite annat

I perioder tänker jag att jag verkligen vill att Berit ska bli en tryckt bok. Så mycket att jag kan ge ut den själv. Jag ser två versioner. I den ena köper jag alla tjänster och kostar på den allt som måste till för att få ett professionellt resultat. I den andra köper jag redaktör- och språkgranskartjänsten men gör själv omslag och sätter inlagan. Det handlar inte bara om ekonomi, det handlar också om hur mycket jag är beredd att ligga i och sälja den. Vem är jag som författare till en bok? Det är en fråga som jag måste svara på innan jag väljer.

Jag har jobbat med tidningslayout i Indesign. Det är många år sedan (under mina sista fem år var jag enbart reporter) men jag kan verkligen längta efter att skaffa programmet och återupptäcka glädjen i att jobba med det. Att pilla med inlagan så att den blir snygg skulle vara ett nöje och den skulle bli bra. Omslaget skulle jag lägga ner stort arbete på (har redan flera idéer) och tror att det kan bli okej, kanske lite bättre än okej. Men den som är ett proffs skulle naturligtvis se att jag inte är ett.

Drömscenariot är förstås att bli antagen av ett förlag. Jag har ett speciellt i sikte, det är naturligtvis rena vansinnet att tänka så snävt, men nu är det så att jag verkligen vill hamna där. Flera små tecken har lett mig dit. Helt galet.

Först måste manuset bli klart. Och jag har en tävling den 2 juni som jag måste träna till. Två saker som tar all min ork. Därför har jag avbokat allt jag kan i maj. Kulturgrejerna är över – det sista blev Moderna museet där besökarna var det mest intressanta inslaget. Mitt eget födelsedagsfirande får skjutas från maj till juni. Och så vidare. Den här tiden på året är jag som mest skör och måste ta hand om mig.

Trevlig Valborg!

P.S. Eftersom jag inte kommer in till Stockholm den här våren repriserar jag en bild från Söder tagen den 2 maj förra året.

Publicerat i mitt skrivande | 18 kommentarer

Bra helgkurs

Nu har jag varit på Skriva för ljud-kurs i dagarna två och känner mig glad och inspirerad. Läraren Anders Fager hade ambitionen att vi efteråt skulle ha Ökad förståelse för branschen och Ökad förmåga i att planera och skriva ljudbok. Det tycker jag att jag har fått.

Vi pratade bland annat om att planera en berättelse och i ett par gruppövningar strukturerade vi upp handlingen i olika avsnitt.

Jag tar med mig mycket från kursen. Bland annat en synopsismall, som jag hört eller sett tidigare men vet inte ifrån var. Anders Fager sa okej till att jag bloggade om den. Han använder den alltid när han ska sälja in en idé.

  • Vad är detta?
  • Var utspelar sig detta?
  • Vilka handlar det om?
  • Hur börjar det?
  • Vad händer sedan?
  • Hur slutar det?

På lördagskvällen satt jag hemma och svarade på frågorna när det gäller berättelsen om Gabriel. Det kändes inte svårt alls och jag tyckte att jag vässade händelseutvecklingen bara genom att göra det.

I dag, måndag, lägger jag undan allt om Gabriel för att ta nya tag med Berit, men vill jag senare göra ett grundligare synopsis om Gabriel tar jag varje avsnitt (eller kapitel i det här fallet) och svarar återigen på de sista tre frågorna. Och sedan är allt klappat och klart (eller?). En sak är säker: Om jag någonsin ska bli en fena på att skriva synopsis så är det just den här mallen som passar mig.

Önskar er alla en fantastisk härlig måndag.

Publicerat i mitt skrivande, skrivarkursen | Märkt , , | 10 kommentarer

Det körde ihop sig lite

I lugn och ro förflöt veckorna. Jag skrev på Gabriel, det gick lysande, och jag låtsades liksom inte om att jag väntade på ett lektörsutlåtande. Nej, nej, inte tänkte jag på Berit. Jag tänkte … till exempel … på kursen kommande helg. Till den skulle vi medtaga papper och penna, och eftersom förberedelserna därmed inte var alltför betungande, hade jag all tid i världen att jobba vidare på G.

Efter att jag insåg att den nya G skulle bli en kort roman – kanske till och med en kortroman, definitionen på en sådan är att antal ord ligger mellan 17 500 och 40 000 – har jag också tänkt att den skulle passa för ljud. Det skulle vara kul att försöka göra den rak, utan olika tidsplan, mycket dialog, sparsmakat med miljö och så vidare.

I måndags rörde det ihop sig. Först kom nya direktiv från kursledaren. Han vill att vi funderar kring en berättelse som vi skulle vilja berätta i en ljudbok. En berättelse med början, mitt och slut. Vidare ska vi ta med någon sida och läsa högt. Vad kul, var min första tanke.

Jag brukar läsa högt när jag skriver. Men nu när jag provläste högt och samtidigt tänkte mig en lyssnande skara som skulle hänga med i handlingen och helst också vilja höra mer tyckte jag att texten var dålig. En timme senare hade den sjunkit till usel. Men då fick jag annat att tänka på. Lektören hörde av sig – flera dagar innan jag ens tänkte börja vänta på hennes utlåtande.

”Eftersom det är så välskrivet och genomarbetat har jag lagt ribban högt”, skriver hon om Berit-manuset. ”Dess största tillgångar är persongestaltningen och den tidsanda och miljö som genomsyrar texten.” Men mitten av manuset är dess svaghet. ”Scenerna känns ibland outnyttjade, ibland utan riktig framåtrörelse och det slarvas med gestaltningen.”

Resten av måndagen blev lite rörig: Hjärnan försökte finna lösningar på Berit-problem och samtidigt hotta upp Gabriel-texten inför kursen. Men nu, onsdag morgon, har jag landat. Jag har förberett mig inför kursen och jag vet vad jag vill ställa för frågor inför den träff jag ska ha med lektören (förutom skriftlig respons ingår en timme irl). Känns lite som en favoritdag.

Publicerat i mitt skrivande, skrivarkursen | 14 kommentarer

I väntan på lektörsutlåtande

Förra året fick jag en synopsismall av en kurskamrat. Den har bidragit till att jag förstår så mycket mer om skrivandet i dag än vad jag gjorde när jag skrev Tuva (som jag för två år sedan skickade in till förlagen).

Snöflingemetoden eller ett linjärt skrivet synopsis lockar mig i teorin. Men när jag sedan har jobbat ett tag på en av metoderna tappar jag fantasin och lusten. Samtidigt ser jag fördelarna med att ha allt byggmaterial hemma från början. Det blir ett fasligt sjå att åka till brädgården och köpa till hela tiden. Ibland kommer jag hem med sekunda varor, ibland har de slut på det jag vill ha.

Mallen är uppbyggd så här: Den har sex rutor på varje rad. Varje rad är en scen. I varje ruta ska författaren fylla i Scen, Syfte, Konflikt, Vad händer, Tid/miljö samt Antal sidor.

I somras försökte jag använda mallen på en ny Tuva. Jag kom inte på någonting. Sedan använde jag mallen på den befintliga text jag hade om Berit. Att bara använda de sex rubrikerna kändes sterilt och därför klistrade jag även inledningen på varje scen.

Att sitta och analysera scen efter scen var tråkigt men oerhört givande. Till exempel upptäckte jag att flera scener efter varandra startade på liknande sätt och att flera scener hade samma syfte eller konflikt. Jag jobbade om och fick färre och bättre scener. Gnetandet medförde att jag har fått en högre medvetenhet om vad jag sysslar med när jag skriver.

Så gör jag nu ett synopsis med nya Gabriel? Nja. Först några rader om Berit. Hon vilar ut hos en lektör. Andra mötet med testläsare Emma var lika bra och inspirerande som det första. Vi pratade även om min issue ”grejen X som utlöser händelsekedjan och det som får huvudpersonen att börja agera”. Jag hade kommit på en annan trigger och hon tyckte att den fungerade. Vilket gjorde mig oerhört glad.

Samma vecka som jag ska gå kursen Skriva för ljud kommer jag att få respons från lektören. Det betyder att jag har tre veckor på mig med att jobba med Gabriel. Jag har skrivit inledningen plus ett antal scener till och har därefter gjort något slags halvsynopsis på vad som ska hända i olika kapitel. Jag har också tänkt ut vilken research jag behöver. Nu först ska jag faktiskt skriva slutet. Det har jag nästan klart för mig och jag behöver ingen research.

Lite annat smått och gott:

  • Min En kulturgrej i veckan (fram till slutet av april) får mig att tänka till och göra något speciellt varje vecka. Bilden är från mitt besök i början av mars på Liljevalchs och deras Vårsalong. Konstverket föreställer några av 365 figurer som gör yoga. Konstnären Stefan Bennedahl, som gör yoga varje dag, tillverkade under ett år en keramikfigur varje dag.
  • När jag pratade manus med Emma var vi på Fotografiska. Bara att sitta i deras restaurang med utsikt över Saltsjön och Djurgården gör en på extra kreativt humör.
  • Jag har också träffat skrivarvännerna från Sörens olika kurser. Vi var på Löwenbrau och hade många inspirerande samtal.
  • Den här veckan gjorde jag det lätt för mig. Jag tittade på en film på Netflix. Valde Love Actually som jag inte sett på många år. Bästa repliken är när Colin Firths rollfigur, som är krimförfattare, får frågan om hans bok är läskig. Han svarar att det läskigaste är att den är så illa skriven.
  • Pia på Pias Lilla Kulturblogg intervjuade Anders Fager här. Som författare och lärare (jag ska ha honom på helgkursen) tycker han att det är ”skitlätt” att skriva teveserier. Ha ha. Så det tänker jag övergå till nästa år.

Glad Påsk! Och glad April! Jag hör av mig efter kursen 21-22 april.

Publicerat i mitt skrivande | 25 kommentarer

Oj, det blev en ny kurs

Mitt projekt en kulturgrej i veckan har gett mig en spark i baken. Jag har kommit iväg på mer än jag skulle ha gjort i vanliga fall. Bland annat har jag varit på två författarfrukostar:

Maria Borelius har skrivit Hälsorevolutionen: vägen till en antiinflammatorisk livsstil. Hon kände sig trött, hade värk och allt var liksom grått. Var livet slut vid 52? Genom ett antal slumpartade händelser ramlade hon in på en ny livsstil som gjorde henne gladare, starkare och fri från ryggvärk. Som den vetenskapsjournalist hon är ville hon veta exakt vad som hade gjort henne bättre. I fyra år sökte hon efter svar hos forskare och andra. Maria Borelius strålade från Akademibokhandelns scen och publiken drack smoothie gjord på bland annat lingon. Överlag en mycket intressant intervju och en lika inspirerande bok. Jag har till och med kommit mig för att göra min första fermentering av vitkål. Det vill säga surkål.

Anna Jansson, Jonas Bonnier och Johan Theorin intervjuades av Bonnier Bookery (genom inbjudan av Storytel) om de verk som de har skrivit på inbjudan från förlaget. Jansson och Bonnier fick ”terror” som ord och berättelserna utspelar sig på Gotland respektive i den nya pendeltågsstationen Stockholm Odenplan. Theorin skrev om en porrfilmsinspelning: en grupp människor isoleras av en snöstorm och tvingas konfrontera sina livsval.

Deras romaner är korta och passar att lyssna på. ”Man skriver linjärt och struntar i flera tidsplan”, sa Jonas Bonnier. Anna Jansson, som skrivit över 50 böcker och har haft livet av 74 personer, sa att när hon skriver för Lättläst använder hon namn oftare och har inga tillbakablickar och metaforer. Lite liknande tänk passar en ljudbok.

Bonnier Bookery är ett nytt förlag för i år. De välkomnar både etablerade författare och debutanter att skicka in sina manus. Utgivningen kommer att bestå av ”underhållande skönlitteratur i kortare och längre format, följetonger och upplysande fackböcker.”

Kan passa på att berätta att Skrivarakademin har en ny helgkurs som handlar om att skriva för ljud. En är 21-22 april och den andra i juni. Och medan jag skrev detta blev jag så inspirerad att jag anmälde mig till den i april! Så kan det gå 🙂

Puh. Nu blev jag lite yr av förväntan. Skriver mer en annan dag.

Publicerat i mitt skrivande, skrivarkursen | 18 kommentarer

Det som blev fel blev rätt

Ovanstående bild tog jag i syfte att lägga ut på Instagram, efter en uppmaning om att visa sina gula böcker. Men sedan upptäckte jag att det enbart handlade om pocket och dessutom såg vissa av mina bokryggar skära ut. Så jag struntade i alltihop och stuvade in böckerna på sina ställen – utom Att skriva filmmanus av Fredrik Lindqvist.

Att se den blev ett glatt återseende. Vad bra att den boken dök upp! Nu skulle jag applicera Lindqvists Enrading på nya Gabriel!

Först lite bakgrundshistoria: I augusti 2016, innan jag började författarskolan, läste jag boken och fann att det Lindqvist skrev om enradingar var ytterst intressant. Jag skrev om det här. Men jag klistrar också in delar av mitt gamla inlägg nedan:

Enradingar (som motsvarar engelskans logline) är enligt Lindqvist en mycket användbar metod för att kontrollera om en filmidé fungerar. Standardformeln för en enrading är: [Filmens titel] handlar om en [beskrivning av huvudpersonen] som [vad huvudpersonen gör] för att [vad personen vill]. Ett bra exempel: ”NÄR LAMMEN TYSTNAR handlar om en ung kvinnlig FBI-aspirant som tar hjälp av en seriemördare för att fånga en annan seriemördare.”

Jag började genast (alltså i augusti 2016) jobba med enradingar på mina tre manus om Tuva, Berit och Gabriel. Tuva, som redan hade refuserats av förlagen under den sommaren, var hopplös att koka ner till en enda rad. Och när jag insåg det förstod jag också att Tuva-manuset var spretigt och inte klart. Det hade inte den där kärnan som ett manus måste ha.

Med Berit, som var halvfärdigt, var det inga problem att få till en enrading. I ett härligt aha-rus förstod jag också vad som fattades. Även om jag hade långt kvar så var jag något på spåren och kände att det kunde bli en bok.

Med Gabriel var det klurigare. Jag tänkte att det skulle ge sig (=dumt) men efter två kurstillfällen insåg jag att jag inte hann räta upp historien och bytte därför till Berit.

I går försökte jag göra en enrading om nya Gabriel. Mycket bättre än förra, men jag är inte riktigt framme. Men det känns som ett delikat problem som jag ska ta itu med någon gång när Berit är redo för förlagens argusögon (när det nu blir) och jag åter får tid för honom.

Nu kanske någon tänker att det här handlar om film och inte böcker och att det finns andra formler utöver standarden. Så klart. Men för mig känns det här så rätt. Bland annat säger Lindqvist: ”När du tvingar dig själv att dra ut bara det allra allra viktigaste friläggs berättelsens dramatiska substans, själva skelettet, vilket obarmhärtigt visar eventuella brister i konstruktionen.”

Precis så. Over and out.

Publicerat i bra läsning, mitt skrivande | 16 kommentarer

Jag har börjat skriva på en ny roman – och det är underbart

Berit befinner sig hos testläsare och jag stuvade undan laptopen med ambitionen att göra allt annat än att skriva. Men när jag häromdagen började läsa Romanerna om Patrick Melrose (volym 1) av Edward St Aubyn hände så mycket i mig att jag var tvungen att plocka fram datorn igen.

Jag älskar St Aubyns sätt att hantera språket. Här kommer ett smakprov. Det handlar om en person som tänker på två forskare från skoltiden som han inte längre träffar.

”Den ene var rektor på ett college i Cambridge, och den andre var en statstjänsteman som i vida kretsar antogs vara spion eftersom hans arbete lät så tråkigt att det inte kunde finnas.”

Om jag ibland glömmer bort hur underbart det är att läsa, kommer jag på det i sådana här stunder. Det bästa är att jag har nästan hela boken kvar plus en bok till.

Rusig av inspiration började jag fundera på min gamla karaktär Gabriel. Utan att titta på de gamla texterna om honom satte jag mig ner och skrev några rader om varje scen som jag mindes som intressant. (Jag kunde konstatera att det skulle bli en väldigt tunn bok om jag bara använde dem.) Men så vände jag ut och in på allt och den ena idén födde den andra. Och i går började jag på ett nytt tomt dokument, från början. Jag skriver på en ny roman! Jag kan karaktärerna och bakgrunden redan, lyxigt värre, men allt ska ändå bli nytt. Inte så bra som St Aubyn förstås. Men Eva Karlsson 2.0.

Bäst jag fortsätter medan hybrisen sitter i. Jag hör av mig nästa gång jag blir låg 🙂 Hoppas det dröjer. Trevlig helg!

Publicerat i bra läsning, mitt skrivande | 20 kommentarer