Roslund & Thunberg: Björndansen. Thomas Hanzon läser. 21 timmar och 31 minuter.

Boken har ett konstant driv ”utan att för den delen ge avkall på språket” skrev Bokbabbel. Hon sögs direkt in i berättelsen ”som kretsar kring två tidsplan, dels en relativ nutid där fyra unga män förbereder beväpnade rån och dels en dåtid som kanske förklarar hur de hamnade där”. Det hon sedan skrev om relationerna, mellan de tre bröderna, sinsemellan och till deras svåra pappa och till vännen Jasper, som är den fjärde medlemmen i rånarligan, det fick mig att vilja läsa direkt!

Skulle jag kosta på mig en inbunden bok, eller kolla på biblioteket eller vänta ett år på pocketen? Erinrade mig mitt ljudboksbibliotek, som är så nytt att jag glömmer det ibland, och där fanns den att ladda ner dagen efter recensionsdagen.

Men väl på plats i min mobil drog jag mig ändå för att börja. Den var mer än 21 timmar lång. Det kändes mastigt.

Så en dag stod jag vid en bensinmack och väntade på någon som var en halvtimme försenad och, i brist på annat, började jag lyssna.

Efter några minuter var jag fast.

Thomas Hanzon har en fantastisk berättarröst och han använder den precis rätt, lite teater ibland, men mest inte, han bara läser så förbaskat intressant.

Precis som Bokbabbel är jag ointresserad av vapen och bilar och hur bankvalv är konstruerade. Ändå lyssnar jag på helspänn. Hela tiden. Överallt.

Rånarna, som hette Militärligan i pressen då det begav sig (om du tänker läsa boken, kolla upp den efteråt och inte före) är hänsynslösa och så uppfinningsrika att jag håller på dem. Sedan när jag får lära känna en polisman som jagar dem håller jag på honom, sedan håller jag på ligan igen… Mina öron blir svettiga.