Jag befolkar mina manus med för många människor och för många händelser. Samma nybörjarfel gång på gång. I stället för att bygga en stark berättelse kring några få människor som man får lära känna på djupet bygger jag hela flygterminaler där de köande resenärerna blir allt mer irriterade.

”Kör hem hälften och sätt in extraflyg åt oss andra”, morrar en som har väntat länge. ”Oj, är ni fortfarande kvar”, säger jag. Skämtet går inte hem. ”Okej, okej…” Mina ögon söker högt och lågt efter närmaste flyktväg. ”Jag måste bara hitta någon som kan hjä…”

Svart kaffe har fått vänta längst. Titeln och en kvinna som bor i en avlägsen by utomlands på grund av orsaker som hon ogärna talar högt om överlevde slakten på mitt allra första manus… som var så dåligt att lektören som jag anlitade inte hittade något som var bra.

I sin nuvarande form är det ”dessvärre inte tillräckligt övertygande”, som ett av förlagen uttryckte saken. Nej, tacka fan för det. Det kryllar fortfarande av folk.

Medlingen får nästa heta i brist på en riktig titel. Även i detta manus finns en person som klarade massakern på originalmanuset, som en gång i tiden ledde till ett långt fint refuseringsbrev som kan sammanfattas med att jag skriver bra men att handlingen suger.

För mycket folk eller för dålig story. Oftast samtidigt.

Medlingen har en bättre story, här finns något viktigt att hänga upp handlingen på och huvudpersonen är mer utmejslad men… ja, jag skäms… jag har låtit för många flytta in. Förra sommaren gav jag upp (temporärt) och stoppade undan det och började på…

Det näst bästa. Det är arbetsnamnet på det färskaste manuset som handlar om en reporter som gör en verkligt dum grej. Jag skrev som en gud under NaNoWriMo, jag som annars skriver sakta och oftast omgående redigerar, och ägnade sedan vintern och våren åt att hyfsa till det. Jag tror att det har potential men jag måste ha hjälp att gallra…

Och i ett första steg under detta år då jag ska investera i mina skriverier har jag skickat det till en lektör. Och på måndag ska jag få svar.