Flera gånger har detta hänt. Jag känner mig stukad av en dålig förmiddag framför datorn, orden jag har fått ur mig är trista och jag undrar vad jag håller på med. På eftermiddagen åker jag till mitt gym (och undrar snart vad jag gör där för det känns väldigt jobbigt), jag trampar på crosstrainern, hänger med huvudet, lyssnar förstrött till musiken. Så kommer låten av Maskinen:

”Det måste vara på liv och död, det måste kännas i ditt hjärta på riktigt.”

Mina ben får liv, ett eget liv, de börjar trampa som om den här kroppen som är jag var förföljd. Mina andetag raspar, svetten svider i ögonen, jag svävar, fan vad livet är underbart.

”Liv död, liv död – måste vara på liv och död! Heeeey ooh, liv död, liv död – måste vara på liv och död!”

 Det var det som var felet. Jag hade inte skrivit på riktigt.