Tack, jag hänger på.

Jag är glad att jag anmälde mig till gårdagens webinar Redigera din roman utan att storkna som författarcoachen Ann Ljungberg hade. Det var informativt och bra. Hon kommer att ha ytterligare gratiskurser via nätet framöver.

Och sedan kom Ann Ljungbergs och Jens Klitgaards nyhetsbrev på mejlen och i det medföljde en övning: ”Svara på dessa frågor genom att skriva det första som poppar upp i hjärnan…”

Jag brukar sällan göra övningar, tycker att det tar tid från mina egna projekt, men det är förmodligen dumt. Hur är det jag har sagt till mig själv? Håll korpgluggarna öppna för allt som kan göra dina texter bättre. Så var det.

De första två frågorna löd så här och svaren rann ur mig. Det förvånade mig en aning, att jag visste så säkert vad jag ville.

Vad vill du skriva om?

Jag vill skriva om vanliga människor som är som jag i grunden men som har varit med om mer och som vågar mer. Eller de kanske inte vågar men de måste göra det som behövs för att gå vidare. Jag vill lära mig något av dem.

Om du fick välja helt och hållet. Hur ser din författardröm ut?

Jag vill bli publicerad. Jag tror att det finns läsare till mina romaner. Inte så många att jag syns och hörs överallt. Det vill jag inte heller. Jag sitter tusen gånger hellre och skriver hemma än är ute och föreläser och blir intervjuad. Men jag är beredd att göra lite ”uppoffringar” och jag vill gärna ha ett brev då och då från någon som läst och tyckt om. Jag behöver bekräftelse i små doser i alla fall.

Jaha, och sedan gick jag sta och bokade in mig på Författarkliniken den 20-21 september, som hålls på Söder i Stockholm.

Det känns som om det börjar hända saker i mitt huvud.