Förr trodde jag att det var utsikten som fattades mig, att det var därför som jag inte fick till de där skimrande, underbara texterna. Om jag bara hade haft ett torn eller en vindsvåning med utsikt över taken i staden eller ett hus med stor veranda mot havet så skulle de där problemen med skrivandet lösa sig av sig själv.

Så är det naturligtvis inte. Jag vet det nu. Men det var först när jag för tio-tolv år sedan gjorde en kortintervju med författaren Barbara Voors som jag började inse vad skrivande, riktigt tålamodskrävande skrivande, handlar om. Hon har bland annat skrivit Älskade du, När elefanter dansar, Syster min, Sömnlös och Mina döttrars systrar, alla jättebra, och temat var just utsikt.

Jag förväntade mig lusthus och glittrande vatten som svar. Men snopen blev jag när hon sa att hon inte ville ha någon utsikt. Hon föredrog att skriva på bibliotek eller ännu hellre i en källare.

Just nu sitter jag vid köksbordet: den odiskade disken till höger och höga tallar utanför mitt fönster till vänster. Någorlunda ergonomiskt, stilla, bara ett svagt sus från morgontrafiken. Jag känner mig fullkomligt nöjd.

Men några skimrande texter blir det inte.