Författaren Åsa Asptjärn på Debutantbloggen skriver i dag om för- och nackdelar med att berätta för omgivningen att man skriver på ett manus som man hoppas ska bli bok.

Nu har ju hon kommit ut med Konsten att ha sjukt låga förväntningar och fått fina recensioner, så vi är inte precis i samma situation. Men jag känner igen mig.

Första gången, för tolv-tretton år sedan, när jag tog tjänstledigt för att skriva visste ingen på min arbetsplats vad jag egentligen gjorde. Mer än chefen. När jag några år senare förlängde sommarsemestern med några ej betalda veckor för att hinna skriva under en längre sammanhängande period berättade jag att jag skrev på en roman.

På många sätt har det varit skönt att vara öppen och jag märker själv hur jag lever upp när jag pratar om mitt älsklingsämne. Men samtidigt…

Som i våras. Jag var på en release för en tidning som hade gjorts om och, som vanligt, pratade jag om mitt skrivande. Det är inte så att jag står med megafon och tjatar, men när någon frågar hur jag har det då berättar jag gärna.

En fotograf sa: ”Nä men Eva, det där har du pratat om i alla år.” Med en min som sa ”det blir ju aldrig något”.

Förmodligen sa han det som de flesta andra tänker, som jag själv tänker framförallt. Och kanske var det startskottet till att jag nu börjat blogga och berättar ÄNNU HÖGRE ATT JAG HÅLLER PÅ MED EN ROMAN.

MED TRE.

OCH DET SKA BLI NÅGOT AV DEM.

Om jag inte har sett en ljusning, en strimma hopp för något av dem, före den 24 juli 2015 då… då slår jag näven i bordet i min ensamhet och börjar knyta ryamattor i stället.