Simona Ahrnstedt inledde Författarklinikens två fullspäckade dagar. När hon började skriva på sin första roman urartade det ganska snart till besatthet. Hon skrev och skrev… ”jag minns det som den bästa tiden i mitt liv”, sa hon och berättade sedan om den mest förnedrande tiden som kom därefter: ett och ett halvt år av refuseringar.

Men hon gav inte upp. Vilket ju är förutsättningen för att någonsin få sin roman publicerad.

Det var en Judith McNaught-bok som hon läste under studietiden som fick henne att välja att skriva i den genre hon gillar mest: romance. Gigantiskt stort ute i världen, nästan obefintligt i Sverige. Ingen ville ha det då. Men nu börjar bokförlagen söka efter välskrivna romance. Tack vare Simona Ahrnstedt förstås.

Jag gillar hennes peka med hela handen-fokus. Hon sneglar inte ängsligt på andra författare: Är det jag skriver PK? Jag kanske borde… Nej, hon driver sin egen linje och hon gör det jäkligt bra.

Numera har hon slutat sitt jobb som psykolog för att kunna skriva på heltid. Med pengarna är det si och så, det finns nätter då hon ligger vaken och räknar, men hon lever sin dröm. ”Om jag kunde kan vem som helst.”

Här har Simona bloggat om hela lördagen. Själv måste jag fundera lite till på vad som hände, för det hände nämligen grejer inom mig själv också, och jag kommer att ägna alla inlägg den här veckan åt Författarkliniken.