Jag vet inte om litterära agenter rycker ut med snuttefilt och valium när man har brakat ihop efter en dålig recension, men de verkar göra det mesta för sina författare.

När det var dags för agenterna Jessica Bager, Salomonsson Agency, och Maria Enberg, Grand Agency, att bli intervjuade fick jag en känsla av att många omkring mig i publiken blev extra alerta. Även jag. För ett ögonblick ville jag ha någon som är hård i förhandlingar gentemot mitt bokförlag. Som kan sälja till arton länder. Som vet om två signeringar i Borås är bättre än ett författarbesök i Oslo.

Sedan kom jag på att jag inte var författare och att de ändå bara är ute efter mina royalties. Varför skulle de annars finnas?

Men tillbaka till de trevliga agenterna på scenen. Vilka storts manus var de intresserade av? Jo, deckare, thrillers, skräck, barnböcker.

”Det finns ett sug efter romance och stora kärlekshistorier”, sa Jessica Bager på Salomonsson. ”Djur säljer”, sa Maria från Grand Agency. ”Om jag får ett manus som heter I huvudet på min katt skulle jag ta mig en extra titt.”

För och emot litterära agenter

Deckarförfattaren Anders de la Motte är för: Han liknar förhållandet mellan författaren och den litterära agenten som en ”lycklig kooperation”.

Pelle Andersson, förlagschef och vd på Ordfront Förlag, är emot: Efter det ”samarbete förlag och författare byggt upp baserat på ”djup tillit” och med textens bästa för ögonen”, så ”kommer en litterär agent och nappar åt sig en stor del av kakan”.

Detta läste jag i en artikel från november 2012 på Litteraturmagazinet.

Och en lista på litterära agenter hittade jag här.