Shit, vad jag har tråkigt inne i mitt huvud, tänkte Åsa Larsson. Hon arbetade som skattejurist och hade fått sitt första barn men det var något som saknades.

Hon gick en kurs i att skriva deckare för Sören Bondeson och sedan dess är det i alla fall inte tråkigt i läsarnas huvuden. Åsa Larsson är en mästare i gestaltning. Det har gått över ett år sedan jag läste hennes senaste bok Till offer åt Molok men fortfarande har jag minnesbilder av hur kammaråklagare Rebecka Martinssons hundar river upp mattor när de rusar över köksgolvet. Och kärleken, den fina kärleken som spirar mellan två personer, den kan jag också känna.

Mellan den fjärde och den femte boken kom ett glapp på fyra år. Åsa Larsson hade kommit hem från ett författarbesök i Spanien, skulle packa om för att resa vidare till en bokmässa i Italien, men kände att det inte gick. Hon stod inte ut med tanken på att åka tillbaka till Arlanda. Hon var tvungen att avboka allt.

Under lång tid var dessutom hennes berättelse död.

Men Åsa Larsson kom sakta tillbaka. Hon menar att man ska våga vänta in i sin historia och att det alltid lönar sig att ta sig den tiden. ”Ge boken din bästa tid.”