Lena Lindeli kom ut med sin debutroman Troféerna (som jag skrev om här) i augusti i år. Idén till den fick hon för fyra år sedan när hon träffade en man som berättade om sitt sexmissbruk och hur han hade jobbat för att komma ur det.

Kom du genast på att du ville återberätta hans historia i bokform?

– Idén till boken fick jag innan jag kom i kontakt med här mannen. Jag har sedan lång tid tillbaka reagerat på att vi i stort sett dagligen hör och läser i media om människor som kränker andra sexuellt för att tillfredsställa sina egna behov. Till min stora sorg hör jag allt oftare att barn är inblandade. Det finns också olika beroenden hos några personer som står mig nära och en del av drivkraften har varit att vilja förstå; hur är det att leva med tvånget och var kommer det ifrån?

– En vän till mig presenterade min bokidé på ett tolvstegsprogram för sex- och relationsmissbrukare och då hörde den här mannen av sig och sa att han gärna ville dela med sig av sina erfarenheter, för kanske kunde det han berättade hjälpa någon annan?

Hur gick du tillväga med skrivandet?

– Jag tog hjälp av författarcoachen Ann Ljungberg, som genom en distanskurs hjälpte mig att sätta ”skelettet” till romanen, hon gav respons på en del av det jag skrev och kom med värdefulla skrivtips. Genom hennes hjälp skapade jag en synopsis, som var ett bra verktyg, för att hålla ordning på allt i berättelsen.

– Jag avsatte en dag i veckan till att bara skriva – en dag att längta till! Under veckans gång bar jag med mig en anteckningsbok, där jag skrev ner närhelst idéer, ord och meningar ramlade över mig. När det var dags för den efterlängtade skrivardagen var det som att släppa fram en fors av ord!

– När jag kände att jag började bli klar lämnade jag över manuset till lektören Anna-Carin Collin, som hjälpte mig att se manusets styrka och svagheter. En författare i tidningen Skriva, skrev en gång att ”när du kan sälja din bok till grannen för 200:- utan att skämmas, då börjar du blir klar!” När jag nått dit började jag skicka ut manuset till olika förlag.

Som jag skrev i går så tycker jag att omslaget ger fel signaler. Bilden visar två par guldglittrande, högklackade skor och ett par röda barnskor. Hade boken hetat något i stil med Människor jag svikit så hade jag köpt barnskorna. Men med titeln Troféerna blir Emil ohjälpligt en pedofil i mina ögon och det är han ju inte. Hur resonerade du där?

– Framsidan med barn- och kvinnoskorna har jag haft som en inre bild, sedan flera år tillbaka, redan innan jag visste hur berättelsen skulle utveckla sig. Och jag tycker att fotografen Linnea Frank verkligen har lyckats att förmedla känslor – med några skor! Mannen jag jobbat tillsammans med har haft ett sex- och relationsmissbruk med tjejer i sin egen ålder, men han berättade för mig att eftersom missbruket är progressivt så kan det ta sig till ytterligheter, för att uppnå de kickar man söker. Vissa söker sig då till allt yngre och eftersom den riskfaktorn finns så ville jag ta med det i boken.

Du är trebarnsmamma och optiker. Hur mycket hinner du skriva?

– Jag jobbar deltid som optiker och eftersom jag har ett behov och en stor längtan efter att skriva så har jag avsatt en dag i veckan till det. Då lägger jag allt annat åt sidan och sätter mig ner i röran och bara skriver. Underbara timmar när tid och rum försvinner. Jag sätter en timer som ringer när det är dags att hämta barnen från skolan och då känns det som om jag dras ut ur ett väldigt behagligt tillstånd, tillbaka till den ”vanliga, verkliga världen”.

– Kanske hade vi haft lite mer ordningsamma rabatter och ett mer välstädat hem om jag inte ägnat mig åt att skriva, men jag värderar skrivandet framför det.

Vad kommer nästa roman att handla om?

– Den heter Ett finstämt barn och handlar om högkänslighet ur ett barn- och föräldraperspektiv. Där har jag hjälp av författaren Jennifer S Erixon som delar med sig av sina erfarenheter som högkänslig. Att vara högkänslig är en kvalitet som vissa människor har, ungefär var femte person enligt den senaste forskningen. Vårt syfte med romanen är att den förhoppningsvis ska kunna hjälpa föräldrar och barn som känner igen sig i detta.

– Det kommer att ta ett tag innan den kommer ut, det går långsamt framåt med en skrivardag i veckan, skulle gärna frigöra mer tid om det gick.

Foto: Lasse Jildeteg

Tack Lena för att du tog dig tid att svara på mina frågor. Lycka till med dina böcker!