Utslagen i Aten

aten

Det skulle bli två intensiva skrivarveckor i Ariane Wahlgrens författarhus i Aten. Jag skulle ägna mig åt min nästan färdiga roman på förmiddagarna och på eftermiddagarna skulle jag promenera runt i okända kvarter och ta mig upp på Akropolis, det låg granne med vårt hus.

Huset under dessa två vinterveckor 2013 skulle bebos av Författaren, hitrest på stipendium från författarbundet och jag, reportern, hitrest efter att ha sökt och fått stipendium från journalistförbundet.

Det började bra. För Författaren. Han satt i rummet intill och skrev och skrev. Jag låg i sängen under två täcken och lyssnade på knattret på andra sidan väggen. Ibland knarrade hans kontorsstol, och jag tänkte att nu lutar han sig framåt för att kontrollera något i sin anteckningsbok. Sedan knölade jag till kudden och gled in i en ny våg av feberfrossa.

På eftermiddagen hörde jag avstängningssignaturen från hans dator. Han öppnade ytterdörren. Låset vreds om. Hans steg över terrassen blev allt svagare och när porten ut mot gatan hade slagit igen pallrade jag mig upp, satte på tevatten, bredde smörgåsar, drack och åt, och återvände sedan till min säng.

Efter fem dagar orkade jag läsa och satt ute på verandan insvept i tjocka filtar. Författaren kom förbi och undrade hur det gick med min influensa.

”Du är väl snart klar med din bok”, sa jag.

Författaren lyste av hälsa och självförtroende. ”Ja, det går bra”, sa han och försvann ut på en ny eftermiddagsutflykt.

Författaren hade sett alla museum, alla parker och alla historiska byggnader. Själv hade jag sett en liten livsmedelsaffär inifrån och tiggare på gatan som förföljde mig.

För varje dag som gick kunde jag sitta uppe allt längre på terrassen. Men min dator orkade jag inte titta åt. Jag läste i stället. Först mina medhavda pocketböcker, sedan började jag låna från husets bibliotek, den ena boken bättre än den andra.

Jag började göra korta utflykter, vandrade upp till Akropolis, besökte ett museum, åt lunch på en restaurang med internetuppkoppling. Den stora världen gjorde sig påmind och jag skyndade mig hem till stillheten och böckerna.

Några dagar kvar och nu skulle jag börja skriva på min roman. Men en bok till. Det blev Målarens döttrar av Anna-Karin Palm. Det var en fantastisk bok, så välskriven, så otroligt initierad, så ledsam, så förhoppningsfull, och jag visste att jag aldrig, aldrig kan skriva så bra.

Så är det någon idé att skriva alls? Jag vågade aldrig öppna min dator.

Nästan två år senare vet jag att min grekiska vistelse gav mig något annat, jag vill kalla det en gåva, en känsla, en stämning, som jag bär med mig.

Men det är också när jag basunerar ut att NU ska jag resa bort och skriva som det knyter sig. Eller när jag läser en verkligt bra bok som berör. Som jag gjorde då och som jag gör nu.

Då faller jag och undrar om det är någon idé över huvud taget.

Det här inlägget postades i bra läsning, mitt skrivande, speciella resor och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Utslagen i Aten

  1. Anna/notonmusik skriver:

    Nej, tänk inte så!!! (Fast jag vet att man tänker så) Jag trodde att det där var en liten del av din roman och slukades genast…😀 Bara så du vet.

    Gilla

  2. Pia skriver:

    Ibland måste man få input för att kunna leverera output…

    Gilla

  3. Eva Karlsson skriver:

    Håller med. Men ibland är inputen så överväldigande att den tar ett tag att smälta 🙂

    Gilla

  4. Skriviver skriver:

    Å jag vet precis den där känslan – man läser något som är helt gudomligt och så känns det som att: vad är vitsen? Om man inte kan skriva på den nivån, varför ska man hålla på? Men allvarligt talat, tänk om det bara fanns böcker som var skrivna av genier och nobelpristagare. Vad fattig världen skulle vara då. En stor del av världens befolkning skulle ju inte läsa över huvud taget då. Det skulle antagligen knappt finnas några barn- och ungdomsböker (och jag menar inte att böcker för barn och ungdomar inte är bra, men jag tänker mig just den där komplexa geni-nivån – inte många författare med den som faktiskt väljer att skriva för barn och unga). Jag tror att det är viktigt att göra sig en bild av sina tänkta läsare, och skriva för dem, och inte för andra. Och jag tror faktiskt också att det är viktigt att inte läsa så sjukt bra böcker mitt i en skriv period, utan lämna dem till mellanfaser när manuset vilar eller är hos förlag. Förstår att det inte var ett alternativ för dig här (sjukdom är ju undantagen alla regler), men annars. Det är bara att inse att man påverkas på just det där sättet av en riktigt, riktigt bra bok, och försöka vara lite strategisk.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s