Efter intervjun med Petra hämtade jag hem När skruven dras åt av Henry James som e-bok.

Jag tänker att jag ska läsa den omedelbart. Så att det snart är över. Men jag är ensam hemma. Himlen står i brand och vindflöjeln ute på verandan snattrar som en tok i blåsten. Fast det är först när den slutar abrupt som jag blir lite rädd. Då har jag läst ett tjugotal sidor. Det har blivit becksvart ute. Jag lägger ifrån mig boken. Dagarna går utan att jag tittar på den igen. Den verkar träig. Jag bestämmer mig för att fösa ner hela alltet i den elektroniska papperskorgen.

Vilket betyder (enligt  mina egna regler) att jag måste läsa Evig natt av Michelle Paver.

Boken gavs ut häromåret och beskrivs som en arktisk spökroman och utspelar sig 1937. Huvudpersonen Jack Miller har av ekonomiska skäl tvingats ge upp sina studier i fysik och arbetar på en plats i London som tråkar ut honom. Han har inga vänner och hans föräldrar är döda. En dag blir han erbjuden att följa med på en arktisk expedition som telegrafist. De övriga deltagarna är rika och överklassiga och det blir många kollisioner mellan Jack och de andra.

När de kommer till Gruhuken i Spetsbergen är sommaren behaglig och ljus dygnet runt. De går på jakt, lagar mat enligt schema, skickar väderuppgifter till England. En av männen går Jack på nerverna, den andra börjar han tycka om allt mer. Hösten anländer och solen försvinner för gott. Av olika anledningar blir Jack ensam kvar.

”Skymningen sänkte sig medan jag stretade fram bland stenarna. Vinden sjönk till en viskning. Jag hörde anoraken frasa, jag hörde min ansträngda andning.
Jag var fortfarande femhundra meter ovanför lägret när jag fick syn på en man som stod utanför huset, vid björnstolpen. Han vände ryggen till men det var inte Algie och inte heller Gus, det såg jag.” 

Vissa dagar är Jack stursk och avfärdar allt konstigt han ser som inbillning, andra dagar är han skräckslagen.

Berättelsen är rapp och suggestiv, skriven i dagboksform, och stämningen mellan männen och deras känslor för varandra fängslar mig. För att inte tala om spökerierna, som kanske pågår enbart i Jacks huvud, eller utanför, eller bara i mitt.

Jag är nöjd och kan tänka mig att läsa en spökhistoria till, någon dag, i alla fall om den är så här välskriven. Tack för tipset, Petra!