Författaren Linda Olsson bor sedan många år i Auckland, Nya Zeeland. Hennes debut Nu vill jag sjunga dig milda sånger gavs ut 2006. Hon var femtiosju år och romanen blev en stor succé. I dag har den sålts till nästan trettio länder.

I höst är hon aktuell med sin fjärde roman I skymningen sjunger koltrasten, som utspelar sig på Söder i Stockholm och handlar om ensamhet och vänskap.

Du skriver på både svenska och engelska, och du har sagt att på svenska kommer orden intuitivt, på engelska blir det mer kalkylerat. Men hur går det praktiskt till? Byter du språk här och var eller jobbar du hela tiden på två manus?

– Jag har jobbat så med mina två senaste romaner, Det goda inom dig och I skymningen sjunger koltrasten. De två första skrev jag bara på engelska och fick uppleva den märkliga processen att bli översatt till mitt modersmål. Med den första var det självklart eftersom den var ett kursarbete på universitetet i Auckland, Nya Zeeland. Och med den andra reflekterade jag aldrig, utan bara fortsatte på engelska. Jag hade också en amerikansk agent och mitt huvudförlag var Penguin Nya Zeeland, det bidrog säkert. Jag kände mig absolut inte som en svensk författare, trots framgången med den första boken. Jag kände mig förresten inte som författare över huvud taget. Mitt skrivande var en sorts hobby, någonting jag gjorde medan jag väntade på att livet skulle börja igen. Det hände mycket i mitt privatliv och tillvaron var väldigt rörig på alla sätt. Jag skilde mig och hade långt framskridna planer på att äntligen flytta hem. Till Sverige. Men eftersom jag har två av mina tre söner i Nya Zeeland blev det trots allt inte så, utan jag hamnade hängande någonstans mellan de två.

– Jag hade börjat arbeta på roman nummer tre, som så småningom blev Det goda inom dig, men arbetet gick trögt. Jag bodde i ett trist lägenhetshotell i Auckland med mina tillhörigheter inlåsta i ett lager. Och så fastnade jag helt i min text. Kom inte vidare. Då föreslog någon att jag skulle översätta det jag skrivit på engelska till svenska. Jag började så sakta och upptäckte att jag liksom kom in i texten igen. Så jag fortsatte så, skrev på än det ena, än det andra språket så länge det rann till. Köpte mig en bred skärm till min laptop så jag kunde ha båda dokumenten öppna bredvid varandra. Och det hände någonting mer, inte bara det att jag kom igång igen, utan jag började skriva på ett annat sätt. Det var som om användandet av båda språken gav mer djup till texten. Jag såg fler aspekter på den. Ibland skapade det problem, ibland gav det fantastiska lösningar. Och nya spår. Så nu fortsätter jag på det här opraktiska sättet. Skriver mina böcker två gånger.

Skriver du synopsis?

– Nej. Bara om jag är tvungen och aldrig för mig själv. Jag gör inga scheman, inga tabeller och skriver inga lappar. Det känns som om jag ser mina böcker som filmer. Och jag vet inte hur det ska gå, utan skriver ner vartefter. Så när jag måste försöka beskriva vad det är jag arbetar på för mitt förlag till exempel, blir det ganska kort och allmänt. Jag vet vad det är för huvudperson och jag vet oftast vad det är för frågor som rör sig i personens huvud. Och jag vet var det hela tilldrar sig. Men så mycket mer är det inte till att börja med.

 Du skriver mycket på hotell. Sitter du i lobbyn för att få lite rörelse omkring dig eller föredrar du ensamheten på rummet?

 – Jag avskyr att resa, men jag älskar att vara på nya platser. Eller på platser som jag känner till lite, men som ändå inte är mina. Jag stannar alltid till i Paris när jag gör mina långa resor mellan mina två hemländer. Jag bor alltid på samma hotell och jag gör mest samma saker. Promenerar i samma kvarter, äter ofta på samma ställen. Men jag ser min omgivning mycket tydligare än jag gör när jag är hemma. Så även en kort promenad känns som ett litet äventyr, jag ser och upplever massor. Det händer att det känns så i Stockholm numera, eftersom jag har accepterat att det nog inte blir mitt hem igen. Jag blir mer och mer en besökare i min hemstad också. Men jag skriver inte på caféer och inte i lobbyn på mitt hotell. Jag skriver på mitt rum, var nu det rummet än är. Men friheten som ligger i att skriva vid ett bord som inte är mitt, i ett rum jag inte har något ansvar för, på en plats där jag inte känner någon – det fungerar för mig.

Linda Olssons hemsida hittar du här.