Olof Röhlander är mental coach, inspiratör, föredragshållare och författare. För fyra år sedan debuterade han med Det blir alltid som man tänkt sig. Uppföljaren heter Bli en vinnarskalle. Varje måndagsmorgon skickar han ett mejl med reflektioner, pepp och motivation till mer än 80 000 prenumeranter. Femtio stycken av dessa veckobrev finns samlade i hans tredje bok Peptalk – din termos i gryningen.

Du har levererat veckobrev i fem år. Hur och när kommer idéerna? Händer det att du måste pressa fram dem i sista stund?

– Det händer inte sällan att jag sätter mig ned för att skriva, utan att ha en aning om vad jag ska skriva om. Då har jag några knep. Antingen börjar jag bara skriva något, till exempel om vad jag gjort under veckan, och det fungerar förvånansvärt ofta. Just de inledningsraderna tas nästan alltid bort i redigeringen sedan, men när fingrarna väl börjar vandra på tangenterna så landar ofta någon idé i huvudet.

– Det andra knepet är musik. Jag slår på särskilda låtar som får mig i rätt sinnestillstånd. Jag har skrivit många veckobrev till Ulf Lundells Isabella och Två blåa ögon, Bruce Springsteens Something in the Night, och Eldkvarns Nånting måste gå sönder. De fyra låtarna går varma under helgen och de är alla något melankoliska, men känns oerhört äkta och hudnära, vilket får mig i den känsla jag önskar vara i när jag skriver.

– Ett tredje knep är att jag samlar alla goda idéer, citat och annat jag snappar upp under veckan, som jag skriver ned i anteckningarna på mobilen. Där har jag funnit många uppslag till rubriker och annat. Ibland börjar man med innehållet, andra gånger har man bara en titel. Oavsett så är det bra att ha något att bygga sin text kring och då behöver man ha ett arkiv med goda idéer. Slutligen är det som så att när man har skrivit hundratals texter så börjar man lita på att det kommer att rinna något ur ens fingrar även den här gången. Men jag sätter hög standard för mig själv, jag släpper inte iväg något som inte känns färdigt och någorlunda genomtänkt.

Hur gick det till när du fick din första bok antagen? 

– Det gick till som så att jag kontaktade tre förläggare på olika bokförlag; Ica, Forum och Natur & Kultur, och berättade för dem att jag skulle skicka dem ett råmanus ett visst datum. Det gav mig en deadline att jobba med, men jag gav dem alltså bara en titel, ingen synopsis eller så, och när datumet kom så låg ett helt råmanus på deras respektive skrivbord.

– Jag skrev mycket på nätterna minns jag, för att hinna färdigt. Det visade sig att två av de tre ville publicera den, och då valde jag Adam på Forum. Ett ess i rockärmen var att jag hade tagit hjälp av en annan författare och retoriker i Göteborg, Stefan Hedlund, som hjälpte mig strukturera upp innehållet tillräckligt mycket för att förlagen skulle se att det här kunde bli något. Stefan hjälpte mig på samma sätt med Bli en vinnarskalle, så han är en liten nyckel till att jag lyckades tränga igenom den där passagen och bli antagen av förlagen.

– När jag sedan hade ett kontrakt så jobbade jag med Adam och Mari på Forum för att slipa på innehållet och ta det till nästa nivå och paketera det till en bok som fungerade på marknaden. Jag minns hur lycklig jag var när jag fick ett ja från Adam där, inte minst med tanke på att jag hade blivit refuserad av samma förlag året tidigare, med samma titel. Men, det var innan jag hade börjat jobba med Stefan. När han hjälpte mig förstå hur jag skulle lägga upp innehållet blev det lättare att skriva.

Du hade inga problem med att prata om din debutbok framför en publik, antar jag, du har ju fått utnämningar som Årets talare och Årets Föreläsare. Vad ska en debutant tänka på som ska stå där framme för första gången?

– Se till att du kan de fem första meningarna utantill, samt hur du ska avsluta. Det är början och slutet som är det krångligaste. En sak jag gjorde mycket i början var att ta bort fokus från mig själv. Jag sa några meningar, sedan visade jag ett filmklipp eller något, som gav mig tid att andas och vänja mig vid att stå på scenen utan att folk tittade på mig. Det där beror ju på hur pass bekväm man är vid att stå framför människor, för vissa är det en enkel sak och då kan man koncentrera sig mer på innehållet. Ett klassiskt tips som någon retoriker kom på är: Säg vad du ska säga, säg det, och berätta slutligen vad du sagt. Ju mer dig själv du är på scenen, desto mer uppriktigt och äkta blir ditt framförande.

Olof Röhlanders hemsida.