I höstas fotograferade jag ett litet och fult men ändå rätt charmigt hus i Barcelona. Det hade terrass på taket och stod malplacerat och liksom kvarglömt på en gata där modernare hus hade växt upp runt omkring. Jag flyttade det till utkanten av Gävle, nu ännu mer malplacerat, där min huvudperson skulle få bo ett tag och slicka sina sår.
Eftersom jag är väldigt fascinerad av hus – speciella hus i mina drömmar där jag hittar nya rum hela tiden, hus i husprogram på tv8, hus på bokomslag – började jag fantisera om att det katalanska huset skulle pryda min första roman. Träden skulle ha höstfärger och romanen skulle heta typ: Sena höstnyheter. Eller så skulle träden knoppas och boken heta Min april. Hittills har jag bara kommit på tama titlar.
Hur som helst. I natt fick jag en insikt. Romanen tjänar på att alla kapitlen som utspelar sig i Gävle stryks helt. Så tänkte jag. Det lättade och gjorde ont samtidigt, och nu börjar vi snart prata om långnovell i stället för roman.
Suck, nu måste jag vela ett tag om detta. Tror jag läser en bra bok (med ett hus på) i stället.
P.S. Jag gjorde ett sådant där enkelt test på Facebook i höstas. Man skulle få veta vilket yrke man passade för. Testkonstruktören tyckte inte att jag skulle bli författare utan… arkitekt. 🙂
eva karlssons blogg 
Jag delar din passion för hus/byggnader, och kallar dessutom mitt skrivande för romanbygget. Kanske bor en liten miniarkitekt i mig också? 🙂
GillaGilla
Jag älskar också de där drömmarna när man hittar nya rum! Det är nog det bästa jag vet att drömma om, både för den härliga känslan i drömmen, och för att när jag vaknar känner jag att jag har fått bekräftelse på att jag utvecklas och faktiskt lär mig nya saker i livet och om mig själv (har alltid haft ett stort intresse för att tolka mina drömmar…).
Men oj! Låter stort att bara ta bort en massa stycken på det där sättet. Men känns det som rätt beslut så är det säkert det. Det är ju ganska ofta som historier och texter vinner på att man tar bort, tråkigt nog. Och det är ju inget fel på en långnovell, eller för den delen på en kort roman! Kämpa på 🙂
GillaGilla
Vad modigt att bara kapa en hel hög med kapitel!!! Men ofta lönar det ju sig att klippa ur och ha sig, så det blir antagligen bra eftersom du gör det 🙂 Förstår precis vad du menar med hus! (Men så har jag åtta också! )
GillaGilla
Jag älskar också hus. Tufft att ta bort så mycket, men du skriver nog snart dit nytt material. Go Eva Go!
GillaGilla
Tack snälla Susanne, Skriviver, Anna och Pia för peppande kommentarer. Så intressant att vi alla har ett gott förhållande till hus både irl och i drömmar.
Ju mer jag tänker på författaryrket respektive arkitektyrket, desto mer liknar de varandra. De är båda skapande yrken där man sätter ihop delar till en enhet.
Det är kanske så jag ska tänka på mitt manus. Som ett hus. Två badrum får räcka. Övriga tre fyller ingen funktion 🙂 även om de har jättetjusiga badkar och kandelabrar i silver.
Jag har inte riktigt sagt adjö till kapitlen i Gävle – jag tycker så mycket om handlingen som utspelar sig där och jag har fäst mig vid huset som ju också måste bort. Samtidigt vill jag att romanen ska kännas tajt och vara jättebra…
Nu erinrade jag mig en stor skillnad mellan yrkena: är man författare förväntas man kunna skriva en bra bok utan utbildning och annan hjälp från coacher och lektörer, romanen ska bara uppstå ur gudomlig talang och inspiration, medan en arkitekt slipper sitta hemma och rita hus efter hus och till slut när någon byggherre åtar sig att bygga ett av dem… ja då får man gå med i Sveriges Arkitekter. Fast man kanske måste ha fått två hus byggda först 🙂
GillaGilla