…har haft viss grund. Manuset var planerat att komma i hamn i november. Nu är det januari. Vad ska skylla på? Dimma? U-båtar? Det kan väl inte vara mitt fel?
Nu har jag blivit av med all ballast, konstruktionen känns trygg, och jag är nöjd med de första sjuttio sidorna som utgör del 1. Nu ska jag fortsätta pilla och skriva några nya kapitel i del 2.
Jag har tänkt en del på bloggen också. Just i dag, efter morden i Paris, känns det meningslöst med en blogg av navelskådande karaktär. Men jag fortsätter. Så här kommer den att se ut i alla fall i vinter: I början av veckan skriver jag om böcker och skrivande. På fredagar har jag en intervju. Jag börjar med en gäng bokbloggare. Är spänd på vad de har att säga.
I morgon börjar det.
eva karlssons blogg 
Låter bra med en fortsättning på bloggen, spännande att fortsätta följa dig. Det där med datum är nog bra, men bara som vimplar. Det viktiga är ju att komma i hamn med något man känner sig stolt o glad över, även om det blir senare än tänkt! De flesta känner nog igen sig i framflyttade deadline. Definitivt jag. Här hemma sjunger vi långsamhetens lov år efter år utan att skämmas!
GillaGilla
Framflyttade deadlines är en nyhet för mig. Men jag har ju satt mig själv i lärande detta år så varför inte känna på detta också. Och precis som du säger är det viktigare att man blir stolt och glad på slutet. Det låter bra, Anna, att ni sjunger långsamhetens lov år efter år utan att skämmas. Jag är inne på samma melodi och när jag känner efter… så skäms inte jag heller. 🙂
GillaGilla
Bra Eva. Elda upp vrakdelarna, grilla lite korv, sjung en trudelutt vid elden, fundera ut fortsättningen på boken. Sen är det bara att styra skutan i hamn. Eller, ja visst ja, den hade du ju eldat… (jag måste sluta med min humor)
GillaGilla
Tack Pia för eldiga tips. Men jag får nog äta korven kall om jag inte ska få öländska bevara vrak-sällskapet på mig. Sådan tur att jag redan funderat ut fortsättningen, den ska bara få lite fason.
GillaGilla
Härliga planer med bloggen! Och såhär tycker jag: ju mer som händer i världen, som nu i Frankrike, desto mer behöver jag din blogg. Som trygghet och motvikt.
Förresten, får vi erbjudande om att göra ett reportage från en båtresa så ser det ut som att vi borde tacka nej… 😀
GillaGilla
Ha, ha, Susanne, så du menar att vi ska tacka nej till båtreportaget? Vi får väl hålla oss på land då. Och i det blå.
GillaGilla
Kul med dina planer med bloggen! Ser som vanligt fram emot att läsa allt 🙂 När det gäller framflyttade deadlines är jag veteran, men jag antar att det är stor skillnad för dig som jobbat en del efter deadlines. Kom bara ihåg att det är skillnad på skönlitterära romaner och kortare, journalistiska texter. Det ena är mycket lättare att planera och skriva på bestämd tid. Och då är det alltså inte romanerna jag menar. Fortsätt bara som du gör, jag är säker på att det kommer bli suveränt till slut, och det är det som räknas!
GillaGilla
Tack för dina uppmuntrande ord, jag blir jätteglad. Sedan jag började blogga har jag upptäckt en hel del om mig själv: bland annat att jag är en tidsoptimist. Och det är ju en bra början, att man vet vilka problem man har. Lättare att lösa dem då 🙂
GillaGilla