Varje dag den här veckan har jag längtat till datorn och min text. Det har gått så bra att redigera. Jag putsar på meningar, stryker, lägger till, knyter ihop lösa trådar. Jag läser högt för mig själv, lyssnar, låter det bra? Ja, det gör det!
I går var jag ledsen, jag visste inte varför, men det gick fortfarande lika bra att jobba. Först när det blev kväll insåg jag att jag var förtvivlad över problem som jag inte hade men som min huvudperson har. Som ett omvänt ”skriva i terapeutiskt syfte”.
Lider och gläds ni med era karaktärer? Så att ni blir riktigt påverkad?
eva karlssons blogg 
När jag var igång som mest med min bok så var det som om jag var en osynlig familjemedlem. Jag var med dom hela tiden som lite från ovan. Kände mig som en familjemedlem helt enkelt.
GillaGilla
Kul! Måste ha känts ensamt när du var klar och vinkade av dem.
GillaGilla
Ja, det blev tomt
GillaGilla
Du kanske måste skriva en uppföljare så du får träffa dem igen?
GillaGilla
Hela tiden! Är väl därför både tvåan och trean finns planerade redan. Trodde inte att det skulle bli så, men jag är riktigt fäst vid gänget i boken. Känner absolut igen det du beskriver.
GillaGilla
Ja, man är fäst vid dem. 🙂 Jag har ingen tvåa eller trea planerad. Däremot har huvudkaraktären i manus 2 en biroll (en cameo) i manus 1. Och i detta manus 1 som jag jobbar med nu finns en person som omnämns i nr 2.
Jag hade låtsaskompisar när jag var liten också. Om någon undrar.
GillaGillad av 1 person
Det hade jag med! Det är säkert därför vi har utvecklats till så fina människor! 😀
GillaGilla
Ha ha. Du är så bra på analys och slutledningsförmåga Susanne.
GillaGilla
Det där är så himla härligt. När man blir så ett med sina karaktärer att man känner det de känner och liksom BLIR dem. Den bästa känslan. 🙂
GillaGilla
Ja, det är härligt att det kan fungera så. Jag hyser också en sorts villkorslös kärlek till dem. Jag gillar inte alltid det de gör, men jag tycker om dem ändå!
GillaGilla