John Williams: Stoner. Björn Granath läser. 11 timmar 21 minuter.

I början av 1900-talet växer William Stoner upp som ensambarn till jordbrukande föräldrar i den amerikanska mellanvästern. Han har läshuvud och skickas till universitetet för att bli agronom. Men när han hamnar på ett seminarium i litteratur ändrar hans liv riktning. ”Ni är förälskad”, säger en av hans lärare. Och det är han. Litteraturen blir det som han alltid har när allt annat går emot honom.

Vi har varit ute och promenerat i många dagar, William Stoner och jag. Han är lärd och intellektuell och en mespropp – säg åt din fru på skarpen eller gå ifrån henne! – och ibland när han snöar in på sina engelska klassiker vill jag kasta sten på honom och bara glömma alltihop. Ändå traskar vi vidare dag efter dag.

Han är så bra gestaltad att jag tror att han finns: Jag blir upprörd när en av hans universitetslärarkollegor beter sig svinaktigt mot honom… och jag blir lycklig när det börja hända honom underbara saker.

Att ha Björn Granath läsande i öronsnäckorna gör att denna stillsamt berättade historia om en mans livsresa blir ännu mer gripande. Jag värjde mig som sagt ibland, men nu efteråt är jag tacksam för att jag lyssnade ända till slutet. Belöningen. Åh, belöningen. Den allra bästa meningen kommer sist.

Fotnot: Stoner utgavs första gången 1965 men först nu, tio år efter författarens död, har den blivit en bästsäljare. John Williams var precis som Stoner universitetslärare i litteratur. I förordet berättas det att han under en intervju fick frågan om litteratur kan skrivas för att vara underhållande. ”Absolut”, svarar Williams. ”Att läsa utan glädje är bara dumt.”