Nu ska jag berätta om tre noveller som berörde mig, på olika sätt.

Jag gillar att läsa noveller. Ändå glömmer jag bort dem. Som tonåring läste jag Allers och Hennes i badkaret varje måndagskväll – högtidsdagen – och några år senare sotade jag ögonen och kallade mig för Esmé efter J D Salingers novellsamling Till Esmé – kärleksfullt och solkigt. Ha, ha, jag ska kanske ta tillbaka mitt artistnamn? Esmé Karlssons böcker är väl himla bra, eller hur? Nu kom jag ifrån ämnet.

Om jag inte hade känt till författarna genom deras bloggar hade jag aldrig upptäckt de här novellerna. Det är väldigt kul, detta med att blogga och ”lära känna” andra med samma intressen. Och som bonus – bra läsning.

Pia Widlund: Inte som alla andra. E-novell.

Camilla och Johan, huvudpersonerna i Pia Widlunds novell, har inga barn. De vill ha det så. I början fanns det bekanta som tog avstånd från dem. Men numera har deras närmaste vänner accepterat deras val, omgivningen till och med förstår att det går utmärkt att leva lyckliga utan barn.  Det finns egentligen bara ett problem och det är Camillas föräldrar. Och nu är det dags för ett nytt besök och både Camilla och Johan gruvar sig…

Eftersom jag själv inte har barn kan jag lätt sätta mig in i deras läge och jag är spänd på slutet som är… bra. Lite överraskande och bra.

Jag kommer att tänka på alla dessa frågor jag har fått genom åren. I början var jag noga med att förklara för att den som frågade ”vad heter era barn” inte skulle bli generad. Det har jag slutat med. Nu brukar jag säga något i stil med ”åh vad det är skönt att det bara angår mig och min man och att jag inte behöver förklara mig” och då kan ju den som frågar inte gärna ställa de där nyfikna följdfrågorna…

Heders Pia, att du tog upp detta viktiga ämne på ett så bra sätt!

Susanne Olars: Hur enkelt som helst. Långnovell i Allas (nr 5/15, alltså denna vecka)

Sara vill vara mer än vän med Lasse men hon vågar inte gå fram och säga ”jag är hemligt kär i dig”. I stället försöker hon ta efter hans intressen som råkar vara löpning. De möts i sportaffären. Sara, som inte har sprungit en meter i sitt liv, hör sig själv säga att hon behöver ett par nya löparskor. Och då frågar Lasse om de ska ut och springa tillsammans.

Tack Susanne för en mysig novell. Den fick mig att både le och torka ögonen!

Frida Andersson Johansson: Tassar barfota. E-novell.

Sara blir så lätt uppstressad när Johan är bortrest i tjänsten. Hon har precis vaknat efter en tupplur i soffan i det nya radhuset. Det har mörknat ute. Från barnets rum en trappa upp är det tyst. Hon går runt i huset, försöker förklara för sig själv att det inte finns något att vara rädd för. Men när hon kommer till badrummet undviker hon spegeln. Någon kan stå bakom henne. Hon vill heller inte se blåmärkena på sin hals.

Grymt Frida. Så bra. Vilket slut. Jag var tvungen att läsa om den för att se om jag hade fattat rätt.