Blir det så här träligt redan i kapitel fem? Den iver jag kände när jag började läsa mitt manus var borta. Jag gick ut. Det började skymma den första kvällen, jag vandrade planlöst omkring på den stora anläggningen. Jag var vilse. Vart ledde den här gångvägen? Hur tänkte jag med att resa iväg så här? Hela upplägget med min roman kändes konstruerat.

Så småningom hittade jag tillbaka till rummet. Jag lirkade med mig själv: Manuset behöver inte bli bokförlagsklart, du gör bara i ordning det så pass att det går att presentera för en lektör.

Spärren släppte. Jag började. Skrev ner varje scen eller ibland hela kapitel på var sin stor härlig post it-lapp. På dag tre (efter att städerskan gått) satte jag upp femtio lappar på väggen. Det var så lätt att se: Du ska bort, du ska också bort, du ska flytta fram hit. Jag stuvade om, såg luckorna som jag aldrig hade sett dem förr och ritade nya lappar för kapitel som inte var skrivna.

Det bästa var att jag inte hade någon dator. Då skulle jag ha satt mig för att skriva nytt eller börjat peta i befintlig text och då hade jag ändå inte funderat på helheten.

Under dagarna som gick var jag var ute och vandrade eller joggade och överallt låg det information till min bok. Nogsamt fyllde jag på info på lapparna: dialoger, fraser, kolla även sidan 39… börja scenen med det här i stället, gestaltning tack, och till slut klistrade jag in lapparna i pappersmanuset på sina rätta platser.

Så då var jag klar då. Nej. Jag har aldrig varit längre ifrån, tänker jag den sista dagen när det slår mig som en insikt – J är inte sådan som jag har målat upp honom. I flera år, ja ända sedan jag uppfann honom, har jag anklagat honom för saker han gjort. Men han har inte gjort dem. Han är oskyldig.

Hur ska jag göra? Jag gör en lista medan jag tänker.

VECKANS …

BLURB: När jag på en pocketbok på Arlanda läste att det var ”en storslagen kärleksroman” och bland det vackraste Go’kväll på SVT hade läst slog jag till på Konsten att höra hjärtslag av Jan-Philipp Sendker. Och ja, den var fin, en riktig bladvändare, och även om jag någon gång tänkte att nu drar författaren igång stråkarna på Hollywoodorkestern så var det skönt att få böla.

RESA I RESAN: Jag tar mitt skrivande på allvar.

SPONSOR: Jag vill tacka Nordic Choice Hotels. Stiftpennan som jag snodde från något av era hotell i Sverige höll hela veckan.

TIDNING: Vi läser. Jag köpte den för omslaget på Carina Rydberg: ”Jag är stabilt depressiv”, säger hon. Underbara bilder på Carina bland lemurer på Skansen, ursnygg layout och jättebra text av Per Svensson som träffade henne även 1996 för en intervju om Den högsta kasten och som då blev upptakten till en infekterad kulturdebatt. Carina Rydberg kan verkligen skriva. Jag måste läsa om Den högsta kasten och Djävulsformeln. Det finns ett sug i hennes språk som jag önskar att jag hade.

STIGFINNARE: men det är ju jag. Jag hittade hem från berget och jag hittade rätt i manuset. För jag kom på en superlösning och ändrade på J och nu är både han och jag nöjda. Det här blir ju hur bra som helst. Eller?