Jag läste igenom manus 2 utan penna i hand. Jag skulle få gott om tid att stryka, fylla på och rita pilar senare. Först var jag tvungen att se helheten. När jag var klar kunde jag i förbifarten konstatera att 40 procent var bra, 30 procent hade potential och 30 procent var uselt. Bort! Fy! Jag bänkade mig vid ett litet bord på hotellrummet och skrev ner varje scen – de sträckte sig från en halv sida till sex sju sidor – med några nyckelord på en stor post it-lapp.
Det blev femtio lappar. Jag satte upp dem på väggen, ändrade ordning, studerade på håll, gick nära och fyllde på information. När jag var nöjd såg det väldigt prydligt ut ett litet tag.
När min semestervecka var slut hade jag en pappersmanusbunt som hade tjocknat betydligt. De färgglada lapparna med alla hänvisningar hit och dit var nu numrerade och satt i den ordning jag skulle skriva.
Hemma igen började jag skriva av manuset. Inget klippa och klistra i redan befintligt worddokument. Utan jobba i ett helt nytt och tomt. Redan efter att ha skrivit i några timmar märkte jag att det här var det absolut bästa sättet för mig. Jag skrev det mesta av texten för över två år sedan och att nu låta varje mening gå igenom huvudet och ut i fingrarna ännu en gång gör en stor skillnad. Mitt språk har utvecklats och har blivit mer jag. Nu gör jag om, lägger till, gör bättre av text som jag kanske bara hade klistrat in annars.
Det kommer att ta en faslig tid. Men jag är så glad för min upptäckt. Det kommer att bli jättebra.
eva karlssons blogg 
Sicken prydlig vägg!! Visst är det så att språket och tankarna utvecklas med tiden. Jag har låtit mitt manus ligga nu medan det är hos förlag och jag ska banne mig inte öppna det förrän i slutet av mars tänkte jag. Kommer säkert att hitta ställen där jag tänker; Har jag verkligen skrivit detta???
GillaGilla
Tiden är vår vän. Fast vi inte vill tro det.
Spännande när du ska få läsa ditt manus. Nu engagerar jag mig helt i manus 2 Och har nästan glömt att jag får läsa ettan om några veckor.
GillaGilla
Jag brukar göra som du, skriva av snarare än klippa in när jag redigerar. Det är så mycket lättare att inte bekväm och tänka ”äsch, det här kan nog funka ändå”. Det tar förstås mer tid, men jag tror att det är värt varenda minut.
Bra jobbat, och kul att det blir så mycket bättre! 🙂
/Liv
GillaGilla
Tack Liv, nu är jag ännu nöjdare med mitt beslut att skriva av. Det går långsamt men det känns väldigt bra. Precis som du säger, det är värt varje minut.
GillaGilla
Vilken vän av ordning Eva! Imponerad är bara förnamnet! Vilken struktur du verkar ha. Vad spännande det ska bli att följa fortsättningen 🙂
GillaGilla
Tack Anna, men ordningen är inte lika fin nu när jag bläddrar i manusbunten och ändrar mig lite här och där. Men det är jätteroligt att skriva just nu. Jag flyter på en våg.
GillaGilla
det låter som om du hittat din metod. ”genom huvudet och ut i fingrarna” – fantastiskt!
jag minns att Monika Fagerholm berättade om sitt otroligt omfattande lappsystem. hon tapetserade en hel sommarstuga med sina lappar. sedsn lade hon sig på sängen och tittade på dem. och vips! hade hon skrivit en bok! så kan det gå! jag väntar med spänning på din, Eva
.
GillaGilla
Roligt att få höra om hur Monika Fagerholm gör. Naturligtvis är det det bästa, att ha lapparna uppe hela tiden. Hoppas att vips även händer mig 🙂 Jag ska göra mitt bästa.
GillaGilla