Nu när jag har varit febrig har jag sett lite på tv. Bäst var säsong 1 av Line of duty, som jag tycker har allt. Superduktiga skådespelare, smart intrig, bra dialog, och den är också spännande och samhällskritisk så att det svider. Hela tiden sitter man där: Aha. Åhå. Ånej.
Ett program som också fastnade var avsnittet av Deckarna där Denise Rudberg är huvudperson. Jag gillar hennes chick lit-böcker och jag tycker att hon verkar vara en sympatisk person. När jag har tittat klart förstärks den känslan.
Bland annat så får tittaren se en bit av Babel, där Denise Rudberg och Henning Mankell pratar om sina huvudkaraktärer – hur skulle de agera om de träffade varandra. Denise tror att hennes Marianne Jidhoff skulle ragga på Kurt Wallander. Men Mankell visar med hela sin kropp att både han och Wallander tar avstånd från Rudbergs böcker. Efter inslaget säger Denise att hon själv aldrig skulle göra så mot andra kollegor, särskilt inte de som är mindre etablerade än hon själv.
Hon väljer också att berätta om sina hemska upplevelser som barn och tonåring. Det är starkt. Men efteråt hopar sig frågorna.
- Hur långt måste man gå för att sälja böcker?
- Måste man vända ut och in på sig själv?
- Måste man jaga uppmärksamhet i tid och otid? (Kan jag inte bara få sitta här och lukta på blommorna och skriva ifred?)
- Vore det inte skönare att inte känna till hur författaren bakom verken är som person? Som nu Henning Mankell. Jag har haft honom som lärare en skrivarhelg och tyckte att han var bra och jag gillar hans böcker. Men jag gillar inte hans härskarteknik och nu kommer det kanske att grumla min syn på nästa bok jag läser av honom. Eller så kommer jag inte att läsa något mer av honom. Är jag en ovanligt känslig läsare eller är det så kitsligt att vara rätt sorts författare?
- Måste man förresten vara författare – kan man inte bara få ge ut några böcker?
eva karlssons blogg 
Ett nutidsfenomen där alla ska vända ut och in på sig själva, ja, det är tyvärr så nuförtiden. Man ska blogga, twittra, Facebooka, och sälja sig själv i så många kanaler som möjligt. Det handlar om hela paketet nuförtiden. Det intressanta är att Måns Zelmerlöw har ätit blåbär och kvarg i 4 månader för att få 6 magrutor, inte att han har en låt som han ska sjunga…
GillaGilla
Just bantning känns i och för sig inte som något nytt (Greta Garbo tvingades banta 10 kilo för att få sin första filmroll) men kraven på det rätta utseendet är ju hårdare nu än förr. Den biten struntar jag personligen i – det är ändå för sent att bli snygg nu – och jag kan också tänka mig att signera böcker här och var och ställa upp på intervjuer. Men att vara överallt och köra aggressiv marknadsföring av sig själv? Nej, det vill jag inte.
GillaGilla
Högst relevanta frågor. Många verkar också förutsätta att alla typer av skönlitteratur (i synnerhet realistisk sådan, i synnerhet sådan som är skriven av kvinnor) till stor del är självupplevda, som tex den här stora diskussionen om vem som egentligen är Hugo Rask. Det tycker jag är jättesynd, för det borde inte spela någon roll. Om det är bra så är det bra, och då äger texten någon form av allmängiltighet, oavsett om någon upplevt det eller inte. Och om det inte är bra så blir det inte bättre bara för att det är ”sant”.
Krya på dig!
/Liv
GillaGilla
Det är tråkigt att boken och det den vill berätta inte räcker. I Hugo Rask-fallet vet jag inte hur Lena Andersson kände, om hon tänkte att okej, allt är bra för affärerna eller om hon blev ledsen för att reportrarna zoomade in på något som inte hade med hennes skrivande att göra. (Fast hon fick ju beröm och priser också!)
Men det är synd att en författare hela tiden måste dela ut delar av sig själv och att det inte räcker med den text hon eller han vill förmedla.
Tack Liv, nu är jag på bättringsvägen.
GillaGilla
Mycket bra funderingar, som veckans avsnitt av Författarpodden också tog upp. ”Kändisfixering i litteraturvärlden” kallar de avsnittet, och pratar kring om uppmärksamhetsjakten kommer att vara ett måste för författare i framtiden. Jag håller med dig, att det låter skönast att sitta ifred vid sina doftande blommor och skriva.
Och Denise Rudberg gillade jag också väldigt mycket i den serien! Särskilt som jag grundade med att se henne intervjuas i verkligheten på Books & Dreams turné i höstas! Härlig människa, som bjöd på många skratt! 😀
GillaGilla
Strax efter att jag hade lagt ut min text så lyssnade jag också på Författarpodden och uppmärksamhetsjakten som tydligen är ett måste. Ja, ja. Problemet är inte här ännu: ingen har hittills sagt ja till mina manus 🙂
Kul att höra att du också gillar Denise Rudberg och att hon bjöd på många skratt. Jag ska faktiskt på en Books & Dreams den 16:e. Berättar mer efteråt.
GillaGilla
Så kan jag också känna ibland. Jag vill bara sitta i mina pyjamasbyxor och skriva böcker, punkt slut!
GillaGillad av 1 person
”Sitta i mina pyjamasbyxor och skriva böcker” åh det är ju det som är kärnan i skrivandet 🙂
GillaGillad av 1 person
”Kan man inte bara få ge ut några böcker?” – Ja, det är verkligen något jag också brukar fråga mig. Det är ju det enda jag vill, det är vad som driver mig. Inget annat. Definitivt inte all mediaexponering som tydligen förväntas. Bläää.
Och det där med författare och deras personligheter. Det är verkligen svårt, tycker jag. Samma sak gäller ju människor bakom alla typer av konstnärliga uttryck. Jag kommer ihåg när jag hörde att en av mina favorit-jul-artister Bing Crosby var hustrumisshandlare (sant eller inte sant, ändå något man måste förhålla sig till). Då hade jag en smärre jul-kris för ingen jul hemma hos mig utan Bing. Men jag kom fram till att jag inte måste gilla alla delar av en person för att kunna njuta av personens musik eller författarskap. Det finns på något sätt två skalor, tänker jag: hur mycket man gillar konsten, och hur mycket man ogillar konstnären. När summan av de två skalorna ändå blir någorlunda hög, då funkar det. Det vill säga, så länge man verkligen gillar konsten och bara lätt ogillar konstnären, då kan det funka. Och på något sätt så vill jag gärna vara en förlåtande person (även om det ska erkännas att jag inte alltid är det – jag jobbar på det… ) i mitt eget liv, förlåtande gentemot mig själv och andra, och varför skulle inte den förlåtelsen kunna sträcka sig även till exempelvis författare. Samtidigt kan man ju vilja göra vissa gränsdragningar, som att inte köpa skivor av faktiska hustrumisshandlare (och inte bara påstådda – men det kan ju kräva näst intill omöjlig research för att ta reda på vad som är sant och inte), eller att inte läsa böcker av manliga ego-författare med härskartekniker.
Sammanfattningsvis vill jag nog helt enkelt säga att jag inte tycker att man behöver ha principer när det gäller sådana här frågor. Man får ha det om man vill, men man måste inte. Man måste få älska en bok även om man inte älskar författaren. Vi pratar ju så mycket om det i respons-sammanhang – att vi inte är vår text. Den är skild från oss. Och så är det ju även med etablerade författare. De är inte heller sin text, de är också människor med fel och brister. Som vi alla. Så jag tycker att vill man fördöma en viss författares beteende, kan man göra det utan att fördöma texten.
Puh. Det här var kanske det längsta jag skrivit på flera dagar!
GillaGilla
Oj, nu blev jag besviken på Bing retroaktivt 🙂
Jag gillar din tanke med två skalor, att det fungerar om man verkligen gillar konsten och bara lätt ogillar konstnären. Dessutom vore det förfärligt om man hakade upp sig på småaktigheter och själv började ägna sig åt härskarteknik.
Kom just på att det är mycket lättare tvärtom. Alltså om författaren är en supertrevlig människa men skriver dåliga böcker. Då har jag aldrig några problem med att skilja på person och produkt. (Det där måste jag analysera mer en annan dag.)
GillaGilla