Det har gått nästan fjorton dagar utan att jag har skrivit något. Fast jag har försökt haft kontakt med manuset, har öppnat dokumentet då och då och strukit några ord. Men det gills inte riktigt, eller hur?
Jag tappar så lätt känslan för texten. Tycker att jag har hamnat i en återvändsgränd. Nej, det är inte sant. Jag vet vad jag vill ha. Här ska detta komma nu, fördjupningen av min huvudkaraktär och den person som betyder så mycket för honom. Var befinner de sig? Vad säger de till varandra? Jag hör inte. Speak up please!
Influensan har gett mig något bra också: En avkopplad attityd. Förra veckan skrev jag att jag var en ängslig bloggare, att jag måste ha en massa nästan färdiga inlägg att ta av. Det har jag inte nu. Jag har ingen aning om vad som kommer i morgon. Det blir i varje fall ingen fredagsintervju för det har jag ingen.
Och det känns bra. Jag kanske ska börja skriva mer om mig själv? Eller inte. Var går gränsen mellan personligt och privat? Är det någon som vet?
P.S. I morgon är sista dagen på tävlingen om att vinna Stina Nilsson Bassells roman Andetag. Skriv till eva.riktigare@hotmail.com senast fredagen den 6 mars vid MIDNATT och berätta om hur du vill ha det omkring dig när du läser en bra bok. Stina väljer en vinnare (utan att känna till avsändarnas namn) som får ett signerat exemplar.
eva karlssons blogg 
Jag tror att det kommer, det som dina karaktärer ska säga och göra. Tänk på att du haft värsta influensan – det är inte konstigt om du är lite långt ifrån texten. Jag får alltid en liten dipp när jag har varit sjuk, det känns ganska naturligt, man har ju inte riktigt sin vanliga energinivå. Så stressa inte, tycker jag.
Skönt att du blivit lite mer avslappnad med bloggandet! Det känner jag att jag också har efter den här förkylningen. Det är kanske lite det där man inser att man bara inte ORKAR göra en massa saker – bland annat blogga – och världen går uppenbarligen inte under för det. Tack och lov.
Ja, gränsen mellan personligt och privat. Det kan vara lite klurigt. Framförallt för att jag tror att det kan betyda lite olika saker i olika sammanhang eller för olika personer. Det är ju en väldigt viktig gräns i vissa typer av yrkesroller (socionomens, exempelvis, det är något som man förstås pratar en del om i socionomkretsarna – som jag tillhör) eftersom den fyller en väldigt viktig funktion. Men när det gäller bloggande, tycker jag inte att gränsen är – eller behöver vara – lika tydlig, helt enkelt för att den inte är lika viktig. Eftersom bloggen till sin natur och form är en sorts dagbok, tänker jag att man kan välja ganska mycket själv hur privat man vill vara. Ingenting är egentligen fel, man kan fundera lite på vilken typ av läsare man riktar sig till och vad de förväntar sig eller uppskattar att läsa – och sedan gör ett val helt utifrån sig själv. Jag tror att de flesta människor uppskattar att läsa en väldigt personlig blogg (jag tänker själv om min egen blogg att jag vill att den ska vara personlig, och att den ska kännas väldigt äkta utan att bli för privat – och jag hoppas att jag lyckas åtminstone ibland…), och jag tror att gränsen mellan personlig och privat inte är så farlig att överskrida. På sätt och vis tänker jag att det skrivna ordet möjliggör en högre grad av ”privata” funderingar jämfört med ett samtal i verkliga livet, eftersom personer som läser din text har gjort ett aktivt val att närma sig (de råkar inte bara – helt ofrivilligt – ha blivit placerade bredvid dig på en middag) och de kan också förhålla sig helt neutralt och osynligt till det du delar med dig av, om de vill. Skrivande i alla former handlar ju om att berätta, och har du inget att berätta som är färgat av den du är, då blir det nog inte alltid så intressant, tänker jag. Det handlar nog mest om att samtidigt som man är personlig, har kvar en viss distans – med den distansen går det att berätta om saker som är oerhört privata, och samtidigt inte göra att läsare känner att man gått över gränsen.
Jaha. Det var den andra mastodontkommentaren du får av mig idag. Faktum är att jag planerat att skriva ett eget blogginlägg (till och med flera) om just det här med att vara personlig på bloggen, så det är väl därför jag går igång lite på det. Det är en viktig fråga för mig. Men som sammanfattning vill jag i alla fall säga: JA! Skriv mer om dig själv!
GillaGilla
Tack Linda för denna ”den andra mastodontkommentaren” som du kallar det 🙂 Jag blir jätteglad att du vill utveckla dina tankar här och det är mycket intressant det du skriver. Medan min känsla för vad som passar är intuitiv märker jag att du verkligen har tänkt igenom saken.
Jag tycker att du lyckas med att vara både personlig och äkta i din blogg, trots eller tack vare (jag vet inte vilket) att du är anonym. Jag tror att både du och jag och många andra har en inneboende kompass som säger åt oss om vi går över gränsen till det privata, men ibland tänker jag att jag är lite för stiff och borde kunna bjuda på mer.
Jag får jobba på saken 🙂
Och tack för rådet att jag inte ska stressa. Har varit borta i dag för första gången på länge och det gjorde att jag längtade hem till skrivandet.
GillaGilla
Pingback: Inre explosion | Skriviver
Gränsen mellan personlig och privat är en fråga jag alltid undrat över Jag har bloggat en del år nu men aldrig lyckats bli sådär härligt öppen och privat och få en massa stöttande kommentarer. Jag håller nog mycket för mig själv antar jag. Är väl sån jag är. Men jobbar på det.
Lycka till med manuset nu 🙂
GillaGilla
”härligt öppen och privat”, nej det lär jag heller inte bli. Men jag vill bli mer personlig.
Tack för lyckönskningar, såg på din blogg att du också jobbar på ett manus. Lycka till!
GillaGilla