En fe kom fram till mig och sa att jag fick välja på en av tre önskningar. Men det var viktigt att jag valde rätt. För de två jag avstod från skulle aldrig någonsin gå i uppfyllelse.
Jag fick välja på:
- Att skriva en bok och få den utgiven
- Att kunna springa ett långlopp
- Att vinna en miljon kronor
Eller säg tre miljoner. För det hände för länge sedan.
Jag hade svårt att bestämma mig och resonerade hit och dit. Fick jag en bok utgiven kanske jag ändå tjänade pengar. Tog jag pengarna fick jag tid att skriva boken. Ja, jag höll på så länge och dividerade att hon hytte med sitt spö mot mig och sa jag hade velat för länge. Tiden var ute. Adjöss. Hon flög iväg. Jag fick ingenting.
För ett år sedan: Jag levde i ett töcken av smärta. Jag tänkte på önskningar. Jag hade bara en. Att få leva.
På hösten (2013) hittade jag en knut i mitt ena bröst. Jag tog det samlat, pekade med handen åt mig själv i spegeln. Nu kör vi rakt igenom och ut på andra sidan. Jag hade tur. Cancertumören växte långsamt. Det blev operation och strålning. Inga cellgifter. Jag var fri igen.
Sedan kom smärtan i höften, och en underlig tyngd i båda underbenen. Jag hade börjat springa och tänkte att jag hade trampat snett och beställde tid hos en kiropraktor. Samtidigt misstänkte jag att det var tabletterna mot cancern som jag ska ta i fem år, de har en meter biverkningar, som gjorde att underbenen kändes så konstiga.
Kiropraktorn undersökte mig noga. Jag kan inte sova, jag tror att någon har borrat hål i skelettet, sa jag. Han sa: Åk tillbaka till onkologen och gör det nu.
Jag visste att cancern inte hade spridit sig via lymfsystemet. Det fick jag veta några veckor efter operationen då de också tog bort ett antal lymfkörtlar från armhålan. Men bröstcancerceller kan också sprida sig via blodet och till exempel sätta sig i skelettet. Kanske i en höft, kanske i mig.
Nu i dag, ett år senare, går jag och tittar på förpackningarna på de värktabletter som jag fick utskrivna: 6 mars står det. Det var alltså just nu som jag sörjde mitt liv som mest. Min onkolog tröstade mig den dagen. Hon trodde inte att det var sekundär skelettcancer, men hon kunde inte utesluta det innan jag hade röntgats, och när jag frågade om jag skulle dö nästa vecka så sa hon att jag kunde leva i flera år.
Några veckor senare försvann smärtan lika snabbt som den hade kommit. Läkaren ringde en tisdag kväll. Hennes första ord var: Du har inte cancer.
Innan jag stoppar tillbaka värktabletterna i badrumsskåpet ser jag mig i spegeln. På ena armen har jag en kompressionsstrumpa. Lymfsystemet har det lite jobbigt, armen vill svälla, jag vet inte om det redan är ett lymfödem eller om den dagliga stödstrumpan kan motverka utvecklingen av ett. Oavsett hur utgången blir påminner den mig om att leva en dag i taget. För bara tanken ”nä f-n måste jag ha den dumma strumpan hela livet” får mig genast att rätta mig själv: Och hur långt är livet?
I spegeln bakom mig ser jag henne. Hon med önskningarna. Hon har rött hår, precis som jag, och nu ser jag att hennes fina klänning är mitt gamla nattlinne. Det gröna som jag hade en gång tiden och som jag älskade så mycket.
Den här gången gör jag det snabbt: Jag vänder jag mig om för att säga min önskning och jag snubblar inte ens på orden.
eva karlssons blogg 
Ta hand om dig!!!!! Kramar från Pia
GillaGilla
Ta hand om dig också Pia. Man vet inte hur länge man har sig. Kramar från Eva
GillaGilla
Vilken stark läsning och vad glad jag är över att du är fri från sjukdomen! Det är precis som du skriver, när man ställs inför sin dödlighet har man bara en önskan. Men får man leva vill man skriva. 🙂 Du skriver helt fantastiskt, det är en ynnest att få gå in här i bloggen.
GillaGilla
Tack för alla fina ord, Lene! Jag vet att du också har ställts inför din dödlighet. Längtar verkligen efter att läsa din bok. Kram från Eva
GillaGilla
Livet är det bästa långloppet av dem alla. Och det svåraste. Vi tråcklar oss fram, och hittar olika sätt att göra det bättre, roligare. För mig är din blogg ett sånt sätt. Tack för att du delade med dig av det här!
GillaGilla
Ja, så är det förstås! Det är livet som är långloppet. Tack, Susanne för fina ord. Dem tar jag med mig på mitt ultraultralopp 🙂 Kram
GillaGilla
Var tvungen att torka bort ganska många tårar innan jag kunde samla ihop mig till att skriva en kommentar här. Det är otroligt starkt att läsa det du skriver och jag är väldigt glad att du delar med dig. En av mina bästa vänner fick bröstcancer precis för ett år sedan och har sedan dess kämpat sig igenom operation och cellgifter och allt vad det innebär. Hon mår bra nu, men det har varit en fruktansvärd ögonöppnare. Insikten om hur skört livet faktiskt är finns där hela tiden. Och tacksamheten, över mitt eget liv, och andras.
Jag hoppas innerligt att dina önskningar slår in.
Kramar!
/Linda
GillaGilla
Tack Linda, du skriver så fint. Bra att höra att din vän mår bra efter behandlingarna. Önskar att dina drömmar också går i uppfyllelse! Kramar Eva
GillaGilla
Så sant det du skriver Eva, om livet! Träffade ett par av mina närmaste vänner under helgen och våra många och långa samtal kretsade väldigt mycket kring just det här. Vi vet SÅ lite om hur lång tid vi får vara med. Vad vill vi med våra dagar? Hur tar vi vara på det vi har, hur uppnår vi ett själsligt välmående på bästa sätt? Din text berörde mig verkligen. Jag är SÅ glad över beskedet du fick. Stor kram! (PS/min kommentering blir ibland forlag2015 eftersom jag har konton från olika e-postadresser, så du vet att det är jag; Anna/notonmusic. Den är felaktig och ska egentligen bort men nu tycks den ha fastnat här hos dig
)
GillaGilla
Tack Anna för dina fina kommentar. Det är sant, man vet så lite om framtiden, om man ens finns med i den. Så att leva varje dag är inte så dumt. Kram Eva
P.S. Nu vet jag att forlag2015 också är du men första gången var jag tvungen att kika på e-postadressen. Tänkte va, hör förlaget av sig redan innan jag är klar 🙂
GillaGilla
En väldigt vacker och stark berättelse. Fint att du är fri från cancern och fint att du vet vad du vill nu. Vi vet verkligen mycket mindre än vi tror om framtiden.
Stort tack för att du delade med dig!
GillaGilla
Tack för dina ord, de värmer.
GillaGilla