På lördag får jag öppna manus 1 och läsa det i ett svep. I morse tog jag fram utlåtandet från lektören Johanna Wistrand som jag fick i höstas. Jag gillar hennes sätt att framföra kritik, jag kan ta till mig det med öppet sinne och utan att gå i försvarsställning.
Mina problem med texten var att jag hade för många människor och för många händelser. Plus att jag saknade den fördjupning jag ville ha. Johanna såg samma brister plus några till och kom med bra råd. Hennes kommentarer är på elva sidor. Här är tre punkter som sammanfattar rätt bra vad hon sa:
”Först av allt vill jag säga att jag tycker du skriver väldigt bra. Din text visar på fingertoppskänsla /stor kunskap hantverksmässigt när det gäller att skapa flyt och nerv i scenerna. Du bakar in miljö, stämningar, karaktärernas sätt att agera, prata, reagera till en smidig väv, det är ofta njutbart att läsa, jag fick lust att läsa högt för någon.”
”… intrigmässigt har manuset två svagheter som jag ser det. Dels förvirringen som alla tillbakablickar ger, dels det här att berättelsen vill omfamna alla, se dem utvecklas, se personerna skiljas åt och mötas igen. Det gör att allting blir lite på ytan trots allt.”
”Men det är något mer som behövs, och jag har grunnat lite under veckan på vad det kan vara, och jag har för första gången som lektör lite svårt att sätta finger på vad. För jag var ju samtidigt nöjd med din berättelse, under läsningens gång.”
Jag började genast – då i höstas – att ta bort lite folk, ganska många tillbakablickar och några scener som var ”för svaga, utspädda och hade dålig framåtrörelse”. När jag sedan började redigera såg jag till att förvärra saker och ting för huvudpersonen.
Så långt känns texten jättebra. Men jag vet att jag fortfarande har problem. Varför vill jag skriva just den här berättelsen, undrar lektören. Ja, säg det. Varför kan inte bara ha en rak och färdigförpackad förklaring att haspla ur mig i hissar och på busshållplatser? Felet ligger kanske i att jag vill ”omfamna” så många. Men jag har svårt att ta bort det. Men kanske det ändå fungerar eftersom huvudpersonen har fått ta större plats?
Åh, vad jag vill läsa nu!
Texten är uppdaterad.
eva karlssons blogg 
Vilket bra utlåtande! Det genomsyrades av engagemang, intresse och välvilja för både manus och författare! Vad jätteroligt! Jag ser verkligen fram mot att få läsa den färdiga boken Eva!
GillaGilla
Ja, hon hade verkligen gått i genom manuset ordentligt.
Tack Anna, jag ska göra mitt bästa för att du ska få läsa den!
GillaGilla
Vilken bra feedback!! Det är alltid svårt med antalet personer, ibland kan det dra iväg utan att man märker det. Jag satte mig ner och skrev en lista på huvudkaraktärer, bikaraktärer och ”lite annat löst folk”. Några kunde jag ta bort ganska omgående, andra tog jag bort namnet på. Att man heter Katarina när man sitter i Konsumkassan är helt oväsentligt om man inte är med och för handlingen framåt. Spännande Eva, jag ser fram emot den färdiga boken!!
GillaGilla
Bra idé att som du Pia sätta sig ner och skriva en lista på alla som förekommer i romanen. Nog blir det bättre om man kan städa bort lite folk. Häftigt också de gånger man kommer på att person A och person B faktiskt kan vara en och samma och bli än mer komplex.
Ska göra mitt bästa med boken.
GillaGilla
Vilken fart man kan få på tankarna av ett sånt utlåtande! Bara det att en person har engagerat sig så och sätter fingret på det man själv inte ser, makalöst peppande 🙂
GillaGilla
Javisst är det peppande att få ett utlåtande av någon som har engagerat sig! Nu gäller det bara att göra det bästa av kommentarerna.
GillaGilla
Åh, det där är ju den svåraste frågan av alla: ”varför vill du skriva just det här?” För mig är det i alla fall alltid något som tar tid att komma fram till. Jag vet det sällan när jag börjar skriva utan får mejsla mig fram till det så småningom. Och innan jag kommit på vad det är så blir det just så där. Det saknas något, men ingen vet riktigt vad. Om det är likadant för dig som för mig så finns svaret någonstans i texten. Var finns det någonting som bränner? (Kanske inte för läsaren ännu, men i dig.) När du har hittat det kan texten få sin riktning. Jag förstår att du vill läsa nu nu nu!
Det låter som ett jättebra lektörsutlåtande! Skönt med någon annans professionella blick på sin text.
GillaGilla
Vad bra sagt: att svaret finns någonstans i texten. Var finns det någonting som bränner? Det ska jag verkligen tänka på, tack Liv! Jag har ju mitt mantra Det måste kännas på riktigt (det måste kännas på liv och död), men jag måste ändå fokusera på något som är viktigare än det andra.
GillaGilla
Som flera nämnt låter det som ett väldigt bra utlåtande, särskilt det att du kunde ta till dig synpunkterna utan att bli defensiv, bara det är en konst.
Måste vara svårt att plocka bort karaktärer om man blivit förtjust i dem men det är väl det som kallas för kill your darlings 🙂
GillaGilla
En person som jag tog bort – Simon – saknade jag länge, men nu minns jag knappt hur jag hade tänkt mig honom 🙂
Det är inte alltid jag kan ta emot kritik så bra, men jag höll med henne och det mesta kom inte som någon överraskning.
GillaGilla
Det låter som en riktigt bra lektör. Får man fråga vad hen heter? Jag samlar på mig namn på folk som verkar ha gjort ett bra jobb, till den dagen jag själv behöver en lektör – om den dagen kommer 😉
Å jag tycker att jag känner igen mig så väl i det där, att inte veta riktigt vad det egentligen handlar om, och att ha många personer som man vill berätta om (jag gissar att jag kanske har färre än du, men tillräckligt många för att det ändå ska bli svårt). När jag har fått frågan om vad mitt manus handlar om, så har jag inte kunnat svara, för jag har tänkt att ja, för den här personen handlar det ju om det här, och det här, medan för den här personen handlar det om det här, och för en tredje kanske om något annat. Det var otroligt svårt att försöka sammanfatta, ens för mig själv. Nu (efter att vi pratade om premiss på min skrivkurs, och efter att jag läste Annas hisspitch av sitt manus på bloggen Kära syster) har jag plötsligt kommit mycket närmare svaret på vad det egentligen handlar om. För mig var vägen att fundera över karaktärernas utveckling genom manuset. Och framförallt min huvudperson: vad är det egentligen hon går igenom på ett känslomässigt plan? Var börjar hon och var slutar hon, vad är essensen av det som händer inom henne? Sedan har jag funderat över de andra perspektivkaraktärerna också, och försökt hitta vad det är som händer i dem under resans gång. Och jag tycker faktiskt att jag har hittat liknande teman i deras processer (som jag lustigt nog inte hade tänkt ut, utan som snarare bara växte fram efter hand), saker som på något sätt är ekon eller någon slags stämmor till huvudkaraktärens sång. Om du förstår hur jag menar. Jag kommer att få förstärka det och ta bort en del annat när jag börjar första riktiga omskrivningen i april, men jag känner att jag faktiskt börjar få en tydlig uppfattning om vad jag vill skriva om (vet inte än om jag verkligen gjort det eller inte – får se sedan när Liv läst klart).
Som vanligt kan jag inte hålla mig kortfattad 🙂 Men om jag ska försöka sammanfatta: det har hjälpt mig att fundera på psykologiska/känslomässiga processer för att hitta teman. Det jag har upptäckt är att det egentligen finns ganska starka teman som jag inte var medveten om när jag skrev – jag trodde att jag skrev om ett helt annat tema, som jag nu helt gett upp. Jag tänker precis som Liv att ”det som saknas” i ditt manus antagligen redan står där, mellan raderna, och att du kommer hitta det när du läser med nya ögon. Det som också hjälpte mig var att bestämma mig för att min huvudperson verkligen är en huvudperson – och att när jag ska hisspitcha mitt manus så är det hennes historia som jag drar (Typ: huvudpersonen hamnar mot alla odds i en magisk stad där vad som helst kan hända, och för att hitta sin försvunna syster måste hon utmana sina rädslor och bestämma sig för vad som är viktigt egentligen. Ska försöka formulera det bättre, men ungefär.), och att även om de andra karaktärernas historier är väldigt viktiga så är hennes lite viktigare. Det kanske är så för dig att du inte har en huvudperson, men då antar jag att du kanske behöver välja ett par karaktärer som ändå är viktigare än resten.
Nu börjar jag bli lite för sömning för att fortsätta resonemanget, men hur som helst tycker jag att det är väldigt intressant med varför man skriver det man gör, och hur man ska hitta fram till det och hur man ska få det att synas i texten. Önskar dig jättemycket lyckatill med alltihop!
Kram!
GillaGilla
Nästan lite magiskt, Linda! Jag lägger mig på kvällen med en samling textproblem och vaknar på morgonen med att du har serverat lösningar på min blogg. 🙂 Du säger så mycket klokt!
Jag har precis som du upptäckt ganska starka teman som jag inte var medveten om när jag skrev i början. Men jag måste fokusera mer på huvudkaraktären och borra mig djupare ner i henne. Jag måste borra djupt i mig själv också. När jag väl har läst manuset får jag börja tänka. Är lite nervös för att det befinner sig i ett dåligt skick och inte alls är så bra som jag i vissa andra stunder tror.
Min duktiga lektör presenterar sig själv här under 🙂
P.S. Spännande med ditt manus och att du snart får kommentarer på det.
GillaGilla
Ger mig tillkänna: heter Johanna Wistrand. Min hemsida:www.multimanus.se
Mycket bra råd från ”Lugn,det ordnar sig” – det tar jag också till mig!
GillaGillad av 2 personer
Hallå Johanna 🙂 Tack för alla goda råd.
GillaGilla
Vilket fantastiskt lektörsutlåtande! Det kommer bli kanon Eva, jag tror du är på rätt väg med att förvärra saker och ting för huvudpersonen.
GillaGilla
Tack Lene, jag hoppas att jag är på rätt väg. Håller med dig om lektörsutlåtandet. 🙂
GillaGilla
Pingback: Eva Karlsson om mitt lektörsutlåtande