Frida Andersson Johansson: Dränkt

Unn är 28 år och singel. Hon har ett riktigt hyfsat liv, i alla fall dagar när hon glömmer sin barndom och sin mamma som bor på ett demensboende. På jobbet hägrar ett drömprojekt, hon har kul på krogen och njuter av härliga skräckfilmskvällar tillsammans med sin bästa och enda vän Jessika.

Från en grannes fönster hör hon en dag ljuvlig fiolmusik som i det närmaste förtrollar henne. Hon börjar spana lite på honom, känner mer och mer hur attraktiv han är.

Vi får följa Unn en vår och en sommar och i början noterar hon knappt alla oförklarliga drunkningstillbud som inträffar i hennes hemtrakter.

Yippie, jag har vågat läsa en skräckbok. Eller finlirsskräck skulle jag vilja kalla den om jag nu får tycka i en genre jag inte känner till.

Under läsningen uppvisade jag alla symptom på att boken är bra: jag har blivit irriterad när jag bespetsat mig på att läsa men inte fått det, jag har tagit med boken trots att jag vet att jag bara får läsa i åtta minuter, jag har tänkt på boken mellan läsningarna och funderat på hur saker och ting hänger ihop och på hur det ska gå, mitt hår har rest sig, jag har njutit av språket, jag har skrattat.

Dränkt fyller ”läsaren med såväl obehag som välbehag”, lovar baksidestexten. Och Frida Andersson Johansson infriar löftet. Det är en riktigt spännande skräck- och sträckläsarbok. När kommer nästa? Jag vill läsa mer av Frida.