FREDAGSINTERVJUN. Johanna Mo är författaren bakom de uppskattade böckerna om kriminalkommissarie Helena Mobacke. Hon är också lektör, redaktör, kritiker, översättare och korrekturläsare. Som lektör läser hon manus både för förlaget Wahlström & Widstrand och för privatpersoner. Hon har även ett stående inslag i tidningen Skriva under vinjetten Lektören läser.

Hennes hemsida och blogg hittar du här.

Hej Johanna, du säger att din syn på ett manus inte skiljer sig mellan att läsa för ett förlag respektive för en privatperson, men att syfte och nivån vad gäller kritiken gör det. Kan du ge exempel?

– Jag tycker lika om vad som fungerar och inte fungerar i en text alldeles oavsett vem jag läser för. När jag läser för ett förlag är syftet att vara en hjälp i bedömningen. Håller det här för utgivning eller inte? Om jag inte alls tycker det pekar jag bara i stora drag på varför. Det finns ingen anledning att bli alltför utförlig och detaljerad eftersom utlåtandet förmodligen kommer att resultera i en så kallad standardrefus. Tycker jag tvärtom att manuset är intressant blir ofta utlåtandet något längre, även om utlåtanden för förlag sällan är mer än 1–2 A4-sidor. Här kommer utlåtandet ge upphov till diskussion, eventuellt fler lektörsläsningar, och kanske synpunkter direkt till författaren. Är det riktigt bra läser någon eller flera på förlaget för att besluta om det ska antas.

– När jag läser för en privatperson är syftet uteslutande att vara till hjälp att förbättra texten. Jag är absolut inte snällare i min bedömning, eftersom jag vill vara till hjälp på riktigt. Men mitt fokus hamnar tydligare på det konstruktiva. Att lyfta fram allt det där jag tycker inte fungerar. Frågan är snarare: vad behöver hända med manuset för att det ska hålla för utgivning? De här utlåtandena är betydligt längre än när jag läser åt ett förlag. Oftast tre gånger så långa. Och här tenderar de att bli längre när jag känner att det är mycket i texten som inte fungerar. Då går jag in och visar och förklarar, istället för att mer svepande avfärda. Visst kan tyckas att förlag också borde läsa på det här noggranna sättet. Men det finns varken ekonomi eller möjlighet för dem att göra det. De lägger sina resurser på manus som är eller nästan är utgivningsbara.

Jag förstår att en bok måste vara säljbar för att bli antagen, men måste författaren också vara säljbar?

– För mig har texten i sig alltid varit det intressanta. En bra text behöver ingen författare. Fast frågar du någon på marknadsavdelningen får du förmodligen ett annat svar.

Du skriver på din blogg att följebrevet till förlaget ska förmedla att ”jag är en person som har koll, både på mig själv och det jag skriver”. Ser du de olika följebreven när du läser manus? Hur är kvaliteten överlag?

– Ja, jag ser följebreven när jag läser manus. Men eftersom jag också sitter med i manusgruppen på Wahlström & Widstrand, där det sållas bland inskickade manus, ser jag väldigt många följebrev. Kvaliteten är extremt varierande, liksom den är på själva manusen. Bra manus brukar ha bra följebrev, och tvärtom. Men inte alltid. Ett följebrevs främsta syfte är att skapa känslan: den här personen kan skriva, och vill något med sitt skrivande. Det är knappt en tiondel av de inskickade manusen som läses i sin helhet av en lektör, och även om det såklart är manuset i sig som är det viktiga påverkar ju följebrevet ingången till manuset. Ett riktigt bra följebrev kan hjälpa ett manus att bli läst.

Du skildrar en sorgeprocess i dina böcker. Huvudpersonen Helena Mobacke är en människa som har förlorat allt och som kämpar med att pussla ihop sig själv igen. Det är ett starkt tema som jag också försöker mig på. Vilka teman är vanligast i manusen du läser?

– Stora teman som sorg, sjukdom och kärlek är alltid vanliga. Det här med genrer går i vågor. Visst kanske man ökar sina chanser om man skriver om något ovanligt, men jag vill ändå hävda att det viktiga inte är teman i sig, utan vad man gör med dem.

Är nybörjarfelen i manusen ofta av samma sort? Kan du ge tips på några fel som vi aspirerande författare kan ta till oss direkt?

– Ja, problemen i manusen är ofta desamma. Att språket eller dramaturgin inte håller. Brist på gestaltning. Karaktärer som inte lyfter från pappret. Men det finns inga snabba lösningar på detta. Det bästa man kan göra för sin text är helt enkelt att vara noggrann. Att inse att den inte är färdig bara för att man har skrivit ner den. Förvånansvärt mycket av det som skickas in tycks skrivet med den inställningen, men att bara ösa ur sig ett manus och få det att hålla på alla punkter är det nog nästan ingen som klarar.

– Det är så väldigt mycket man måste tänka igenom. Vad handlar texten om? Finns det en tråd att följa? (Något slags tråd bör det finnas oavsett genre.) Var rädd om den tråden. Tänk igenom varje del av berättelsen så att det framgår vilka som är med i den, var de befinner sig och när och vad delen ska bidra med till helheten. Virrar man bort läsaren kring så enkla saker som när, var och hur så gör man det onödigt svårt för sig. Och bortom de yttre detaljerna, vad handlar texten om där – vad vill du säga med ditt manus? Och så karaktärerna, det bästa sättet att göra dem levande är att verkligen fundera ut vilka de är. Hur ser de ut, vilken bakgrund har de, vilka drivkrafter, rädslor, hur reagerar de i olika situationer? (Och det är inte detsamma som att säga att läsaren måste få veta allt det här.) Och till sist språket. Det bästa rådet där är att undvika slitna klyschor, liksom det stelt högtravande. Visst, det finns många utgivna böcker med klyschor. Men det är inte tack vare klyschorna de har blivit utgivna, utan trots.

Tack Johanna för dina intressanta svar. Önskar dig och alla en trevlig helg!