FREDAGSINTERVJUN. Författaren Anna Gable Frimodig debuterade med romanen Ghosts, Drugs & Rock n’Roll. Hon har medverkat i två antologier, Maskinblod 3 och Hirgons källa, och hennes novellsamling Mattan och andra noveller var topp fem-nominerad till Selmapriset. Just nu skriver hon på Och en flaska rom och funderar på hur hon ska gå vidare med sitt färdiga manus Trollkarlen från Halja.

Anna är också skrivcoach, språkkonsult och lektör. Hon läser manus för privatpersoner och för Hoi förlag.

Hej Anna, gör du skillnad på sättet att läsa för ett förlag respektive för en privatperson? Är du lika hård? 

– Det är samma jobb, bara olika vägar att knyta kontakten med författaren. Jag skulle inte vilja använda ordet ”hård” även om jag förstår vad du menar med det. Som lektör är jag inte är ute efter att döma någon text, utan mitt jobb är att vara med och lyfta den. Alla manus har något som är bra och något som kan förbättras, det gäller även när jag själv är författare och så att säga befinner mig i andra änden. Författarens mål är alltid samma som lektörens, nämligen att göra manuset så bra som möjligt.

Jag förstår att en bok måste vara säljbar för att bli antagen, men måste författaren också vara säljbar? 

– I dag tror jag att detta är ett måste. Inte ens de stora förlagen gör allt jobb längre, utan författarna måste vara med och marknadsföra.

Du skriver på din blogg att det inte finns några garantier till utgivning om manuset är lektörläst och rättat men att chansen ökar. Har du någon statistik på hur många av dina klienter som har gått hela vägen? 

– Jag har ingen statistik, eftersom det inte går. Vissa författare har jag kvar kontakten med, andra vet jag inte vart vare sig de eller deras manus tar vägen, även om jag hoppas att de bearbetar och skickar in till förlag, eller ger ut själva. Givetvis är det kul när jag kan följa ett manus som jag har läst för att se vad det blir av det. Detta är dock upp till författaren.

Är nybörjarmisstagen ofta av samma sort? Kan du ge tips på några fel som vi aspirerande författare kan ta till oss direkt? 

– Ofta hoppar perspektivet omkring mellan de olika karaktärerna, det är ett av de vanligaste felen. Det vanligaste är ju att ha tredje person som perspektiv, och mitt tips är att gå igenom allt och se till att inte någon annan än den som har perspektivet får utrymme för tankar och inre känslor.

– När det gäller dialog är det vanligt att de blir för förutsägbara, att författaren inte tänker på att en vanlig dialog oftast ”far iväg” eftersom personerna som pratar har sina tankar på olika håll, eller vill få ut olika saker av diskussionen. Även om ett manus till exempel är skrivet ur ”Lasses” perspektiv måste man ändå som författare veta vad ”Lisa” vill få ut av ett samtal, även om man aldrig skriver ut detta i manuset, utan speglar det ur Lasses tankar och agerande. Det är alltså skillnad på att skriva i ett perspektiv, men samtidigt känna alla sina karaktärer väl nog för att låta dem agera självständigt.

– Ett av de vanligaste felen är annars att huvudpersonen blir till ett offer i historien, att karaktären bara låter sig åka med i olika händelser utan att sätta ned foten och i alla fall försöka spjärna emot.

Vad i ett manus får dig att bli extra glad och intresserad? 

– Gånger när jag känner att jag bara har läst, och längtar efter att få fortsätta. Det behöver inte betyda att manuset är helt felfritt, men att berättarglädjen lyser igenom och fångar mig. Det handlar inte om genren i sig, utan om att känna hur man sugs in i berättelsen för att det känns att författaren har något som den gärna vill berätta om, helst riktigt brinner för.

Tack Anna för intressanta svar. Jag önskar dig och alla som läser en trevlig helg med sol och värme!