Om man bortser från alla gånger när jag bara drömde om det utan att göra något åt det så var det en vårdag 2001 när tanken slog ner i mig. Vid den här tiden promenerade jag varje morgon i sjuttiofem minuter mellan en tunnelbanestation och jobbet. Jag brukade få många idéer till artiklar och reportage men den här dagen, jag gick högt över vattnet på en bro och jag tänkte att jag svävade, att jag alltid kände mig så fri just där, då slog det mig: jag skulle skriva en roman, inte i framtiden, utan nu. Så fort som möjligt.
En kort tid därefter bad jag om tjänstledigt. Jag vill minnas att jag var ledig från juli till och med oktober. Det blev ett uselt manus. Men jag hade roligt under tiden och det var värt varje öre som jag blev av med.
Än en gång tar jag fram min tummade pocket Vad jag pratar om när jag pratar om löpning av Haruki Murakami. Jag har läst hela ett par gånger och lite här och var i den kanske tio gånger. 
På sidan 38-39 ligger han i en sluttning och sippar på en kall öl samtidigt som han förstrött följer en basebollmatch. ”När Hiltons slagträ lyckades träffa den snabba bollen, ekade ett skarpt ljud över hela basebollstadion. Spelaren rundade snabbt första basen och nådde fram till andra basen. Det var i det ögonblicket jag tänkte: Ja, just det, man kanske skulle försöka sig på att skriva en roman.”
Han hade ingen bild av vad han skulle skriva, men han trodde att han skulle kunna skriva något som betydde något för honom.
Det var nog en av mina första missar. Att jag skrev av lust men att innehållet i sig inte betydde allt för mig.
Minns du första gången du tänkte att du skulle skriva en bok? Eller började du bara skriva?
eva karlssons blogg 
Jag gick i skolan och fröken läste högt ur en diktbok av Barbro Karlén. Karlen var bara några år äldre än jag och jag minns att jag tänkte, ”kan hon så kan jag.” Synd att man tappar den där sunda kaxigheten. Idag är jag glad för mina två egenutgivna böcker och kanske att jag hade ägnat mig mer åt skrivande om inte musiken hade fått så stor plats i mitt liv. Musicerande kräver massor av tid precis som skrivande gör. Ibland skulle det behövas flera liv…
GillaGilla
Vad roligt att få veta hur du tänkte, Anna. Ja, den där sunda kaxigheten försvinner, kanske för att man måste skydda sig själv.
Jag tycker att du ska vara mycket stolt över dina två böcker och ditt musicerande som ger dig och andra glädje. Att ge andra glädje är inte dumt.
GillaGilla
Jag började skriva dikter för en herrans massa år sedan. Skrev bara för att jag ville få ur mig något. Tyckte det var kul och fick många publicerade i den lokala tidningen. Läser jag dom nu får man lixom ta fram skämskudden…
GillaGilla
Man brukar se ganska självkritiskt på sina egna alster men de måste ha haft något speciellt, annars hade de aldrig blivit publicerade. Jag skrev också en och annan dikt. Kanske det är så ens längtan efter att skriva börjar.
GillaGilla
Det första ”skrivandet” var i lekis, när jag ständigt la beslag på en av fröknarna för att skriva böcker. Jag fantiserade, hon skrev. Det var meningen att man skulle rita också, men det blev inte många streck på varje sida! 🙂 Och det kan jag säga, att DE texterna byggde HELT på lust, handlingen kom i andra hand 😀
GillaGilla
Ha ha, jag kan se det framför mig. Lilla Susanne som berättar och en fröken som tar diktamen.
GillaGilla
Jag tror att jag alltid har tänkt att jag vill skriva en bok, men aldrig fått någon idé som jag verkligen trott på – verkligen på riktigt. När jag fick idén till det här manuset för kanske sex år sedan och bestämde att nu, NU skulle jag faktiskt skriva den där boken, och skriva klart den, då var det nog det första riktigt seriösa försöket. Annars har det mest varit längtan, och ganska oseriösa försök som runnit ut i sanden.
GillaGilla
Åh, härliga känsla att tänka så att NU ska jag skriva den där boken! Jag har ju bara skrivit av lust tidigare. Och ren plåga emellanåt 🙂 I dag när jag var ute och plockade vitsippor slog det mig att NU ska jag gå till botten med min roman, inte bli ivrig och skicka in, utan verkligen jobba mig igenom den om och om igen.
Jag hejar på dig och mig och alla andra som kämpar på – hurra för oss!
GillaGilla
Jag skrev väldigt ofta som barn/tonåring men konstigt nog fanns då inte tanken att jag i framtiden skulle skriva en bok. Jag skrev för att jag märke att jag mådde bra av det, att sånt som kändes svårt lättade upp efter att ha skrivit ner tankarna. Lite som terapi. Jag tog andra vägar i stället, pluggade musik och lärde mig stå på scen, också en slags terapi som gjorde mycket för min självkänsla, jag var dessutom ett väldigt blygt barn. För några år sen förstod jag att jag ville skriva för en publik och att det jag skrev om inte skulle handla om mig. Där är jag nu 🙂 jag har nåt jag vill dela med mig av.
GillaGilla
Intressant hur du tog andra vägar men ändå kom tillbaka till skrivandet. Ja, det är där vi hör hemma 🙂
Jag antar att du har stor nytta av både musiken och scenvanan, att du hör dina meningar när du skriver och att du ledigt kan berätta om ditt författande för en publik.
GillaGilla
För dig som har kommit dit där du inser att du vill skriva en roman som betyder något, men inte har nått hela vägen fram.
http://litteratursalongen.se/vinn-en-egen-forfattarcoach-i-6-manader/
GillaGilla
Tack för tipset! Det ska jag kolla in, låter spännande.
GillaGilla