… och i dag gästbloggar hon hos mig. Välkommen Terese!
Var lugn, allt är i sin ordning
Är jag schizofren? Hur många olika personligheter kan man ha utan att behöva läggas in på psyket? Vem av alla dessa är jag egentligen?
När jag var liten så var jag en riktig flicka. En blyg, mammig, pappig och superfeg flicka. Jag vägrade prata med okända människor och hatade att gå utanför min comfort zone. Sedan hände något. Jag vet inte vad och jag vet inte när. Men plötsligt stod jag där med en tatuering av en dödskalle på magen i skyddsvaktsuniform och fick en ölburk slängd på mig med orden ”Du kan stoppa upp den här i fittan.” Jag insåg hur mycket jag älskade att svettas och började träna flera dagar i veckan. Strax därefter blev jag även utrustad med en pistol på jobbet och gick med i brandvärnet. Jag skulle ut och släcka skogsbränder när det blev för stort och för mycket för brandförsvaret. Jag hade hittat mig själv och insett vem jag egentligen var. Jag var inte längre den blyga lilla flickan. Plötsligt var jag en tuff brud. Däremot finns det en sak kvar, ett litet spår från den söta lilla flickan med det långa blonda håret.
Intresset för chicklit och feelgood. Hemma hos mig finns det ett hörn. Ett hörn som inte är täckt av actionfilmer, svärd, superhjälteprops och vodkaflaskesamlingar. Det finns ett hörn där det står en bokhylla full av böcker med rosa, babyblå, ljusgröna och röda pärmar. Namnen som finns skrivna på dessa bokryggar är bland annat Marian Keyes, Denise Rudberg, Sophie Kinsella och Sheila O’Flanagan. Jag har alltid och kommer alltid att ha mitt hjärta i den litteraturen som inte är av kvalité enligt DN-kritikerna. Den litteraturen som aldrig kommer att vinna ett nobelpris. När jag berättade för min bästa kompis att jag höll på att skriva en bok fick jag till svar ”Vad ska den handla om? Vapen, pansarvagnar, bränder, mord, vapen, träning och vapen?” Men när jag skulle skriva en bok så var det redan bestämt. Min bok skulle handla om kärlek. Kärlek, vänskap, sorg, glädje och livet. I min uniform på mitt arbete är jag en version av Terese Marvelin. I mitt författarskap är jag en annan version av Terese Marvelin. Men båda versionerna är ändå lika mycket ’jag’.
Nej, jag är inte schizofren. Jag är den jag är, trots mina olika personligheter!
Produkten av mitt författarjag heter Var lugn, allt är i sin ordning. Här kan du köpa den billigast, eller maila info@teresemarvelin.se för att köpa ett signerat exemplar.
Jag har en hemsida (www.teresemarvelin.se) och en facebooksida (https://www.facebook.com/teresemarvelin) där du kan följa mig om du är nyfiken på att läsa mer om mig och mitt skrivande.
Terese
eva karlssons blogg 
Trevligt med besök hos Eva 🙂 Hej Terese! Visst är man den man är, ibland blir jag så trött på kategoriseringar. Som alla dessa kombinationer av bokstäver för att beskriva diverse diagnoser. Vi är de vi är. Punkt slut. När jag skulle trycka på länkarna fick jag inte de tre nedersta att funka. Är det bara hos mig måntro? Trevlig fortsatt dag och tack för ett intressant inlägg.
GillaGilla
Tack Anna för att du påpekade att länkarna inte fungerar. Jag skickar in morgonsupporten som får fixa.
Uppdatering: NU ska det fungera!
GillaGilla
Jag förstår egentligen inte varför vissa genrer och viss litteratur ska stämplas som ”fullitteratur” eller ”sämre” litteratur. Är inte det viktigaste att folk faktiskt läser? Speciellt nu när det gnälls om att den minskar.
Kul att du valde att skriva om kärlek, Terese, när du jobbar med sådant som kanske inte alls för tankarna dit 🙂
GillaGilla
I väntan på kommentar från Terese lägger jag mig i diskussionen om fin- och fulkultur. Håller med helt att det viktigaste är att folk läser. Basta!
GillaGillad av 1 person
Men visst är det! Sen vad man läser är egentligen ganska oväsentligt. Huvudsaken att man får en fin läsupplevelse och fortsätter läsa 🙂
GillaGilla
Meningen med livet är väl just fina läsupplevelser? Nästan i alla fall. Hurra för alla som väljer själva vad de vill läsa och inte styrs av vad andra tycker.
GillaGillad av 1 person
Kul med lite gästbloggare, hon kommer till mig också. Viste är det skillnad i mångas ögon på finkultur och vanlig kultur. Det utmärker sig även inom teater. Stefan & Krister spelar inte på Dramaten…
GillaGilla
Ska bli kul att se vad Terese skriver om hos dig.
Läste ett intressant reportage om Stefan & Krister i tidningen Filter en gång. Tror att de började sina karriärer med att sjunga och prata lite mellan låtarna. Sedan märkte de att publiken gick på toaletten under låtarna och var som mest intresserade när de mellansnackade. Jag har aldrig hört dem själv, längtar inte efter det, men de är absolut lika viktiga som skådespelarna på Dramaten. Kanske ännu viktigare eftersom de har fler fans.
GillaGilla