FREDAGSINTERVJUN. Författaren Erik Grundström har gett ut novellsamlingen Otro, scenpjäsen Strålande tid och fyra romaner: Inte kärlek, Och hon bara gick, Oss målvakter emellan samt Glöm inte kannibalerna. Han är även skrivkursledare, coach, lektör och sedan i höstas delägare i ett bokförlag. Erik Grundströms hemsida heter Manusbearbetning.

Hej Erik, jag läser på din blogg att det är nödvändigt att ha hybris, att man måste tro att det man skriver har ett värde. För gör man inte det slår det igenom i texten. Kan du ge exempel på vad du ser eller inte ser i ett manus då författaren inte tror på sig själv?

– Det är när den som skriver försöker övertala mig till att tro på det som står. Typ: ”Det kanske verkar konstigt men Asta Karlsson…”, ”Hur underligt det än låter…” Sedan är ord som kanske, nog, lite, väl och så vidare varningssignaler.

Du har följt närmare åttio författare från ofärdiga manus till antagen och utgiven bok. En del av dina elever har du handplockat för publicering. Jag får lite dubbla känslor inför det – det låter fantastiskt att kanske bli uppfångad och slippa all plågsam väntan på svar från bokförlagen, men om ditt erbjudande uteblir kommer jag att få känslan av att redan ha blivit refuserad. Hur resonerar du kring detta?

– Ja, det där är en balansgång. Men jag har försökt vara tydlig med att det är dels mycket få vi på vårt förlag kan ta, men också att vi söker litterära – experimentella texter. Och jag säger till alla att de absolut får skicka in och att jag kommer att vara tydlig. Om jag tackar nej, så beror det endera på att det inte passar in i den profil vi bestämt oss för. Eller att manuset inte är färdigt. Det är den absolut vanligaste orsaken till att ett manus refuseras, inte att det är en usel idé eller dåligt tänkt, utan att det inte är färdigt, att det skulle behövas arbetas om ett par vändor till, minst.

Jag förstår att en bok måste vara säljbar för att bli antagen, men måste författaren också vara säljbar?

– Det behöver det inte vara. Men visst är det en fördel om du kan sitta i en TV-soffa, förlagen, särskilt de stora, söker det också, det är inte helt avgörande, men det underlättar och kan nog i en del fall få vågen att tippa över till utgivning.

Liknar nybörjarfelen i manusen varandra eller är vi alla olika?  

– De är ofta olika. Men det vanligaste är att man litar för mycket på berättelsen, att berätta fram historien och slarvar med gestaltningen. Det viktiga är ofta inte vad som sker, utan hur det är att vara med om det.

Har du några snabba tips att ge den som ska skicka sitt manus till en lektör?

– Gör det så klart du bara kan. Alla brister du själv känner till kommer en lektör sannolikt också att se, så försök arbeta bort de bristerna, för då kan en lektör lättare se vad som verkligen behövs.

Tack Erik för dina intressanta svar. Nu ska jag ta en ny runda med mitt manus. Önskar dig och alla en trevlig helg!