FREDAGSINTERVJUN. Författaren AC Collin har skrivit boken 365 börjor – hejdå skrivkramp! Hon har också publicerat flera noveller. I höst släpps hennes debutroman, Mamma kom aldrig hem, på Ordberoende förlag. Det är en psykologisk utvecklingsroman om att våga stanna upp och möta sitt förflutna, för att komma vidare.

AC Collin är också skrivarpedagog, lektör och skrivarcoach. Dessutom tar hon emot klienter i psykosyntesterapi. Om somrarna håller hon Skrivarsafari på Fridhems folkhögskola i Skåne. Sedan något år tillbaka har hon letat fram penslarna igen och hyr ateljéplats på Edsviks konsthall i Sollentuna. Hon har upptäckt ”att hon målar som hon skriver”.

Hej AC, du verkar göra en massa roliga saker. Vilka är eleverna på dina kurser?

– Några har skrivit hela livet, men fastnat på vägen. Andra har inte skrivit en rad. Alla är nyfikna på Skrivarsafari – att skrivandet lika gärna kan börja i nakenfoten när den smyger omkring i daggvått gräs, som i huvudet. De vill hitta nya vägar in i skrivandet och kanske går den via sinnena, lekfullheten och medveten närvaro.

– När vi sammanfattar kursveckan brukar jag säga att det krävs en del mod att kasta sig ut på det där sättet som vi har gjort. På frågan: ”Om du hade modet, vad skulle du göra?” skulle många säkert svara: ”Börja skriva!” Skrivarsafari är ETT sätt att komma igång eller hitta tillbaka till skrivandet.

Vad är viktigast att tänka på när man coachar en skrivande människa?  

– Att anpassa sitt tilltal till den unika person man har framför sig. Att försöka förstå vad just hon behöver. Att inte tala om hur något ska göras, utan ställa ”rätt” frågor så att klienten själv hittar sina vägar och formulerar sina svar. Klienten får inte bli beroende av coachen. Mitt uppdrag är att lyssna, spegla och smyga ner små frön i jorden. Och så måste jag påminna mig själv om varför jag sitter där, att det inte är för min egen skull. Som coach behöver jag känna tillit till processen, att den tar olika lång tid för olika individer.

På din hemsida har du en ”skrytsida” som du kallar den, där dina lektörsklienter ger dig beröm. Du skriver att sidan fungerar som pep-talk när du känner att du behöver det och att det är roligt och utvecklande att jobba med andras manus. I vilka situationer behöver du peppningen och hur utvecklas du av lektörsjobbet?

– Varje kreativ process har svackor när man tvivlar på sig själv och sin förmåga. Det hör till. Den som säger att hon inte någon gång under resans gång undrar om materialet håller, eller tänker att det antingen är för banalt eller pretentiöst, tror jag inte på. Samtidigt är det lätt att hänga upp sig vid det negativa. Vi behöver bli påminda om att vi oftast är tillräckligt bra. Good enough.

– Ett vanligt tips till den som vill bli författare är att läsa mycket. Att läsa texter som är under utveckling är speciellt. Jag behöver känna tillit till skrivprocessen och försöka se utvecklingspotentialen. Jag funderar över hur texten påverkar mig och varför jag reagerar som jag gör. Oavsett om jag blir upprymd eller uttråkad behöver jag sätta ord på det. Jag försöker vara konstruktiv och ställa frågor så att skribenten funderar över varför hon har gjort på ett visst sätt. ”Har du tänkt på att göra så här?” ”Hur skulle det vara att ändra tempus?” osv. Att ha den där ifrågasättande attityden har jag nytta av för egen del, i mitt eget skrivande.

Brukar du nämna för den aspirerande författaren om du tror att manuset har stora eller små chanser att bli antaget? 

– Att anlita en lektör är ingen garanti för att bli utgiven. Även om jag upplever att manuset är helt lysande kan jag inte lova någonting. Det är så mycket som påverkar. Det kan handla om vilken inriktning förlaget har, vilka författare och titlar de redan ger ut etc. De kanske inte vågar satsa på en debutant. Att inte ge upp är viktigt. Det brukar jag säga. Ge inte upp! Du blir inte sämre författare av att fortsätta skriva, det kan jag däremot garantera, och chanserna att bli utgiven ökar.

Är nybörjarfelen i manusen ofta av samma sort?

– Det handlar ofta om brister i gestaltningen, att man återberättar istället för att visa vad som sker. Det kräver att man börjar ”bygget” redan från sida ett och det lär man sig genom att skriva, skriva, skriva. Samtidigt behöver man stryka. Ofta är man övertydlig, vilket kan hänga ihop med att man är just nybörjare och inte litar på sin förmåga att nå fram till läsaren. Det kan lätt bli högtravande och då riskerar man att skapa en distans mellan texten och läsaren. Det behöver inte vara så, men för mig personligen fungerar litteratur som allra bäst när jag glömmer bort att jag är en läsare. När tilltalet känns naturligt och texten går rakt in, i all sin enkelhet.

Kan du ge tips på några fel som vi aspirerande författare kan ta till oss direkt?

– Jag ger hellre råd om vad man KAN göra, eftersom det egentligen inte finns några regler. Läs texten högt för dig själv. Lägg texten åt sidan och plocka fram den efter en tid för att se vad som har hänt. Utmana dig själv och tänk tvärtom, bak och fram, upp och ner: Vad händer om jag byter perspektiv? Vad händer om jag byter tempus? Vad händer om jag byter kön på huvudpersonen? Vad händer om jag förflyttar hela handlingen i tid och rum? osv.

– Jag sa nyss att man bör skriva, skriva, skriva. Men jag tror också på att ta en paus från det konkreta skrivandet då och då. Jag behöver återhämta mig och samla kraft. Samtidigt har jag upptäckt att skrivandet pågår, även när jag inte skriver, men på ett annat plan. Ett råd är alltså att inte vara rädd för att lägga pennan åt sidan och stänga ner datorn ibland. Gå ut och uppleva, lyssna, dofta, känna. Åka på Skrivarsafari till exempel.

Tack AC för intressanta svar. Önskar dig och alla en trevlig helg!