Min första dröm var att resa till England. Jag skulle kyssa marken. Sedan kom fallskärmshoppningen. Andra länder tillkom. Typ hela världen. Och jag ville skriva en bok. Långt senare kom att springa och att springa långt.
Av olika skäl var jag över fyrtio år innan fallskärmshoppet blev av. Ett tandemhopp. Det var själva dödsögonblicket klivet ut i tomma intet som jag längtade mest efter. Efteråt blev jag besatt. Jag pratade om det i veckor, återupplevde kullerbyttan ut i de virvlande luftmassorna om och om igen, jag skrev en artikel om det i tidningen, fick respons, pratade ännu mer om det.
Jag funderade på att anmäla mig till en kurs. Då var det som om en klokare del av mig sa stopp. Om du börjar hoppa kommer allt annat att te sig betydelselöst. För så skulle det bli, insåg jag, allt annat som jag höll kärt skulle blekna. Jag gick aldrig någon kurs.
Att springa långt … kanske är det som att falla från hög höjd, jag vet inte, och det är en tokig dröm. Jag borde vara nöjd med halvmaran. Men jag vill ha mer.
Och det där med böckerna. Jag vill inte ge ut en bok. Jag vill ge ut tre. Sedan är jag kanske nöjd. Förmodligen inte.
Fast som jag känner nu i skrivande stund, när P. M. Wilson och Signerat Dezmin skriver om besatthet, känner jag mig obesatt. I dag har jag läst manuset för sjuttiofjärde gången och dagarna när jag skrev som besatt känns overkliga. Jag vill bara spy på alltihop.
En besatthet som jag är lite rädd för är den som kan uppstå om man får en bok utgiven: varför säljer inte min bok, varför säljer hans bättre? Och man vaknar mitt i natten och måste upp och kolla alla listor. Fast blir det så illa, lovade jag mig själv i lördags när jag sprang och tänkte att jag nästa år vill springa längre, då kan jag alltid boka ett tandemhopp.
P.S. Kolla in det här: Jag måste tipsa om Installationen Disciplinerad TID som är konstruerad av metallrör som innehållit värktabletter. Hur kul och tänkvärt som helst! Christina Karlsson berättar hur den kom till på sin blogg: ”Det var under en tid då jag pressade mig själv väldigt hårt för att hela tiden orka prestera mera. Jag tittade mig omkring och upptäckte att de flesta i min omgivning kämpade minst lika hårt och pressade sig själv för att förverkliga sina mål.”
eva karlssons blogg 
Vad häftigt att du har hoppas fallskärm! 🙂 Det har jag alltid velat prova också.
Jag förstår om du är trött på din text just nu, det hade varit konstigt annars.
Just den besattheten du nämner är nog inte särskilt sund, så jag hoppas att du lyckas undvika den, men får behålla besattheten att skriva 🙂
GillaGilla
Ah, är du också en sådan som vill hoppa!
Tack för att du säger att det inte är konstigt att jag är trött på texten, på sätt och vis vet jag väl att det är så, men samtidigt tycker jag att den är blaha.
Det gäller att styra rätt mellan alla blindskär av besattheter …
För övrigt hoppas jag du får tillbaka din, den du kände när du skrev Lex Limbo.
GillaGillad av 1 person
Jajamen! 🙂 Det skulle jag gärna vilja testa.
Nej, det är inte alls konstigt, man blir ju trött på texten när man jobbar med den så frenetiskt som man gör. Det är bara normalt.
Tack, det hoppas jag med att jag får 🙂
GillaGilla
Skönt att höra att det är normalt 🙂
Och hoppas du får tillfälle att hoppa. Men akta dig för att bli besatt 🙂
GillaGillad av 1 person
Hehe, det ska jag absolut akta mig för 🙂
GillaGillad av 1 person
🙂
GillaGilla
Liite besatt av Bokus. Det erkänner jag.
GillaGilla
Lite besatt är nog ingen fara 🙂
GillaGilla
Jag vaknar inte på nätterna i alla fall 🙂
GillaGilla
Haha, bra att du får din nattsömn.
GillaGilla
Åh, Tack för att du länkat till mig. Vad överraskad jag blev.
Låter spännande med fallskärmshopp men det är inget för mig…. Men att Skriva/arbeta som besatt det känner jag igen 😉
Ha det fint! Kram
GillaGilla
Din installation var så bra att jag inte kunde låta bli att länka.
GillaGilla
Jag hoppade bungy jump på Skara sommarland för snart 20 år sen, vill igen!!!!!!
GillaGilla
Hu, det skulle jag aldrig våga.
GillaGilla
Imponerande!!! Fallskärmshopp skulle jag aldrig våga! En gång i världen ville jag åka luftballong. Nu för tiden längtar jag inte det minsta efter den typen av äventyr. Jag är helt utan äventyrsgener, den typiske Ferdinand-personligheten. Låter jobbigt med det du känner just nu inför ditt skrivprojekt, men jag tror att det tillhör processen. Att det känns tex övermäktigt el dyl betyder inte att det är det, utan att det känns så. Det är olika saker. Allt är inte sant som känns brukar jag ofta påminna mig om. Kram
GillaGilla
Jag är nog mest Ferdinand också, plus lite svaga äventyrsgener som ger ifrån sig svaga signaler då och då. Bra tanke du har där: ”Allt är inte sant som känns.”
Jo, jag försöker påminna mig om att det tillhör processen att ibland tycka att ens text är dålig. Men den ÄR kanske dålig. Vi får se. Ska snart lämna den till testläsare. 🙂 Kram
GillaGilla