I många månader såg jag fram emot den här helgen. Jag gick och lade mig med min målbild, klev upp med den, dagdrömde om den, och för min inre syn kunde jag se hur jag jublande kom hem efteråt med ömmande fötter. Helt slut men överlycklig.
Jag pratar om Lidingöloppet. Inte om bokmässan. Utan om tre mil i kuperad terräng. En dröm. Att springa långt. Att stå pall. Att vara seg.
Det är kanske fånigt, men att springa långt och att skriva en roman är för mig starkt förknippat med varandra. Ända sedan jag fick smak för båda delarna för tio femton år sedan har jag övat mig i finess och tålamod. Ett steg i taget, ett ord i taget.
Bokförlagen har sagt nej. Kroppen har sagt nej. Jag har dragit mig undan. Kommit tillbaka. Om och om igen i ett långdraget kretslopp.
I våras lyckades jag springa Göteborgsvarvet, två mil och en kilometer, och några dagar efteråt blev det … tomt. Först när jag anmälde mig till Lidingöloppet fick jag tillbaka pirret.
Teoretiskt, tänkte jag under de där tomma dagarna, skulle det kunna kännas likadant med att få en bok antagen. Drömmen före, euforin en kort stund och ett ”jaha” efteråt. Som om springandet och skrivandet bara var en drog.
I juli följde min man med mig till Lidingö för att vi, i min takt, skulle provspringa de första två milen. Det var en varm dag. Gps:en visade in oss på en väg som till slut blev en ridväg och vi fick backa i en halvtimme. Vi beslutade att i stället parkera vid kyrkan, då skulle vi inte ha så långt till bilen när vi var klara. Men det blev nästan en timmes promenad i solskenet innan vi slutligen stod på startlinjen.
Ungefär som att ha ett halvtaskigt synopsis och hur sjutton ska jag få ihop slutet.
Min man sprang före mig. Inte fort men ändå i den takt som behövdes för att klara repdragningarna. Solen gassade. Svetten rann. Efter tretton kilometer var jag så slut att jag kastade mig i blåbärsriset. Skulle jag svimma eller kräkas, och medan min dröm sprack klättrade en fet skalbagge upp på mig och ner på andra sidan, som om jag var något som alltid låg där. Jag grät inombords, det var ett moment 22. För att orka tre mil behövde jag springa riktigt sakta och då skulle jag inte hinna fram till repen, och skulle jag hinna till repen behövde jag springa så fort att jag inte orkade hela vägen. Jag låg kvar ett tag, tills andningsapparaten lugnat ner sig. Då stoppade i mig ett par blåbär och reste mig och skuggboxades lite. Jag hade kommit på att jag var Rocky.
Jag tränade mer, skrev mindre, gjorde särskilda styrkeövningar för backar, men i slutet av augusti insåg jag att det inte skulle gå. När jag sprang varannan dag hann min kropp inte återhämta sig.
Jag sålde startbeviset på Tradera, tjänade tvåhundra. Började älska att springa igen, började älska att skriva.
Särskilt den här helgen … på FB rullar bilder från Lidingöloppet och Bokmässan, folk håller upp böcker och medaljer, och jag mår så bra för att jag är på rätt ställe. Hemma. Jag är just nu mitt bästa skrivarjag och texten blir bättre och bättre och i går söndag tog vi bilen till ett friluftsområde och sprang. Det bara flöt. Mina ben är starka nu. Jag var ett med skogen.
Att bara vara i sitt skrivande och i sitt springande. Inga mål. Det är fan bäst.
P.S. När vi kom hem hade jag ett nytt mejl i min inkorg. Det var från Women’s Health Halvmarathon, som inviterade mig till en halvmara i april. Slog jag till nu var startavgiften mycket billigare än vad den blir närmare tävlingen.
eva karlssons blogg 
Ibland tänker jag det med. Att skrivandet var bäst när man inte hade några mål med det. (Springande kan jag inte uttala mig om). Och samtidigt, har man väl börjat med de förpillade målen är det svårt att gå tillbaks till hur det var innan, tycker jag. Det blir liksom svårt att känna samma tillfredsställelse för själva processen… Känner du med så ibland?
GillaGillad av 1 person
Nej, det går ju aldrig att gå tillbaka. Mitt ena mål är att göra boken klar och så bra som möjligt och det känns mest bara roligt. När jag tänker på mitt andra mål (för jag har ju det innerst inne) att bli utgiven så blir det strax mer komplicerat. Ibland tänker jag att jag vill skriva klart två romaner innan jag börjar skicka in till förlagen igen, för att jag mår bäst nu. Men mitt motiv är grumligt. Jag kanske bara är rädd för den förnedrande processen?
GillaGilla
Så himla bra skrivet! Och tänkt! Är så impad av alla långlöpare! (Jag springer knappt 3 km)
GillaGilla
Tack Anna! Jag är också impad av långlöpare (och långskrivare). I mitt hjärta är jag både det ena och det andra 🙂
GillaGilla
Även jag (trots att jag inte springer) ser väldigt många likheter med ett manusarbete och att springa långt. Dessutom tror jag att Katarina sätter fingret på en ganska viktig sak här. Det första manuset var det roligaste jag skrev, alla manus därefter har varit betydligt tyngre. Jag tror att det beror på att man i skrivandet, liksom i löpningen, blir medveten om fler och fler risker att hamna fel eller vilse och kanske tvingas backa och börja om. Det var nog inte samma press innan alla mål blev så tydliga 🙂
GillaGilla
Det är dumt att det känns tyngre. Som du säger, man blir medveten om fler sätt att hamna fel. Jag är också grym på att ställa krav på mig själv vilket väl är både bra och dåligt.
GillaGillad av 1 person
Japp, det är ganska lika. Att springa långt och skriva långt, man kämpar och kämpar och är helt slut när man ser MÅL-skylten…
GillaGilla
Du pratar med en som inte sett MÅL-skylten … Jo, det har jag förstås. Men det är så lätt att vilja mer och glömma vad man har.
GillaGilla
Och även som jag och en annan författare var inne på för en tid sedan: utan att man nästan märker det tror jag ofta man sätter ribban lite högre hela tiden. Först är man kanske nöjd med att bara ha lyckats skriva klart manuset, sedan blir man inte nöjd förrän man får det antaget och sedan ändå vill man sälja tillräckligt många böcker och när man gjort det… Det tar liksom aldrig slut och jag vet inte om det är bra eller dåligt. Visst är det en grundförutsättning för att nå dit man vill, men samtidigt tror jag man lätt tappar bort glädjen och passionen för själva skrivprocessen, den man hade när man först började. Det är inte längre vägen dit utan målet som är det viktiga. Jag vet inte om det är vanligt att känna så.
GillaGilla
Jag tror också att man sätter ribban allt högre (en gång var jag lycklig för att jag orkade springa ett millopp). Att sträva efter att bli bättre är väl som det ska vara, om man kan hålla det på en sund nivå. Men att inte bli nöjd och jaga försäljningssiffror och kanske titta snett på sina kollegor som säljer bättre och är mer framgångsrika … då är man långt borta från glädjen för själva skrivprocessen. Dit vill jag inte – och samtidigt vill jag vara i laget som får sina böcker publicerade.
GillaGilla
Å vad fint! Vad glad jag blir för din skull! (nästan lite tårögd faktiskt – jag är ju så lättrörd…)
Jag känner igen det så väl, det där med hur målen triggar en och ger kraft i vissa lägen, men sedan sätter krokben för en och bara tar energi. Det bästa är att vara i glädjen, och när man lyckas med det är det så underbart! Hoppas du får stanna där länge, länge. Jag tror inte alls att det är fel att ha skrivit två romaner innan man skickar in till förlag. Eller kanske allra bäst: att ha skrivit en och en halv. Så att man är mitt inne i en process som man bara kan fortsätta med när det blir tomt efter den första. Alltså. Det är så spännande! Å, jag tror att jag omedelbart måste frukostskriva lite, innan resten av familjen vaknar. Bara en liten stund – jag blev så inspirerad 🙂
GillaGilla
Bra tips att ha en och en halv bok klar när man skickar till förlag. Mycket bättre än att ha tvåan klar som jag tänkt ibland. Det är ju bättre att kunna fortsätta i processen och inte tänka (så väldigt mycket) på att man väntar på besked från förlagen.
Kul att du blev inspirerad. Vilket fint ord: ”frukostskriva”.
GillaGilla