FREDAGSINTERVJUN. Marcus Stenberg bloggar sedan i mars på Bokhora. Förutom recensioner och annat bokrelaterat skriver han initierat om bokomslag – många av hans roliga dissekeringar finns på den vilande bloggen Marcusbiblioteket. Han samlar snygga omslag på Pinterest och har en litteraturpod som heter Ett eget rum. Och på sitt dagjobb i en bokhandel säljer han … böcker.

Hej Marcus, jag lyssnade häromdagen på podavsnittet där du och Helena Dahlgren, som driver bloggen Dark places, talar om Linna Johanssons debutroman Lollo. Intressant och nyanserat! Jag kom att tänka på hyllningsartikeln om henne i DN som några dagar senare följdes av en kallduschrecension. Hur resonerar du kring recensioner?

– Jag tycker ofta att recensioner i dagstidningar är supertråkiga men jag vet också att många som skriver recensioner tänker på dem lite som konsumentupplysning så det kanske inte är så konstigt.

– Just den recensionen i DN är ju egentligen bara en innehållsförteckning och lite historik kring Linna Johansson samt några korta meningar på slutet om att boken ”aldrig får energi”, att karaktären Lollo ”inte känns rimlig” och att Johansson aldrig lyckas ”hitta detta lilla undflyende som är skönlitteraturens väsen”.

– I mina öron säger detta ingenting alls. Jag tycker att det vore jätteintressant att läsa en sågning av en bok jag älskar om skribenten varit intresserad av att försöka förklara eller ta reda på varför hen inte gillat boken. Varför ges det inte ett enda konkret exempel på vad det är som är inte känns ”rimligt”? Varför nämns det inget exempel på vad som är ”energi” och vad som inte är ”energi”. Det är superluddigt allting och då tycker jag det är bättre att bara ge ett sifferbetyg på goodreads och skippa själva texten om en ändå inte ska försöka förklara varför en tycker något.

Ett snyggt omslag är rena njutningen. Men jag har inte ditt kunnande och ditt öga. Kan du ge ett slags checklista på vad man som novis kan titta på?

– Det kan ju räcka med en sekund eller mindre för att fastna vid en bild eller avfärda den, samtidigt räcker det inte att bara ha något uppseendeväckande på omslaget för att vi ska gilla det, vi ska ju också vilja äga det vilket gör bokomslaget unikt som bild: det ska vara både reklam för varan och själva “varan” samtidigt.

– Jag brukar tänka att ett bra omslag har åtminstone en av följande kvaliteter:

Fungerar på flera nivåer: Exempel på ett bokomslag med ett sånt inslag skulle kunna vara den “dolda” vargen på omslaget till “Lilla stjärna” (i vilken varulvar förekommer) eller den för hörntänder blottade halsen på ett av omslagen till Joyce Carol Oates “The accursed” (i vilken vampyrer förekommer). Vi kanske inte direkt uppfattar varför vi tycker dessa omslag är bra men eftersom de här bilderna talar till något omedvetet inom oss så dröjer vi kvar vid dem längre än vi annars gjort.

Spännande typografi: “Barnbruden” är ett sånt exempel där det blir en krock mellan text och bild som är intressant. En historisk roman om 1770-talet med typografi som får oss att tänka på punkens 1970-tal får åtminstone mig att tänka att detta är inte samma gamla historiska roman om kungar hit och dit utan att det finns ett nytt förhållningssätt även litterärt. Omslaget i övrigt är inget speciellt men lyfts otroligt mycket av denna “lilla” detalj.

Det dolda: Sen tror jag att vi läsare är nyfikna och inte vill ha allt serverat. Om en jämför filmaffischen till “Desperate Characters” med den svenska pocketutgåvan så finns det ingenting i filmaffischen som sätter igång fantasin, ingenting är dolt eller hemligt. På bokomslaget sätter fantasin igång direkt: är det ett par som inte längre pratar med varandra, hur ser deras ansiktsuttryck ut, går det att se på dem att de är förtvivlade eller håller de god min osv.

Här har jag lagt in fem omslag som finns på din sida på Pinterest. Alla är snygga men jag valde med omsorg och tog dem som berörde mig på ett eller annat sätt. Har du favoritdetaljer som du alltid dras till? Och annat som du inte tål?Jag till exempel gillar hus. Alla sorters hus, utom den labyrintiska genomskärningen som finns på omslaget till Kvinnan på övervåningen som lockar noll. Det känns som det är gjort i all hast, utan själ.

– Jag vill direkt gå i klinch med dig och säga att jag gillar omslaget till “Kvinnan på övervåningen”. Inte för att det är så vackert kanske, men jag tycker det är spännande att den placerar huvudpersonen i ett av de konstverk som hon själv i boken konstruerar över skapande kvinnor som Virginia Woolf och Emily Dickinson. Hon gör små tittskåp i romanen och är själv placerad i ett sånt på omslaget. Jag tyckte det var smart av formgivaren.

– Generellt sett så gillar jag dock inte omslag som är övertydliga och bara illustrerar exakt vad det handlar om. Typ en bild på en val på omslaget till Moby Dick. Jag gillar när det är sorgligt, deppigt, mörkt och tragiskt och där jag mest bara får en “känsla” av något. Min poddkollega Tuva tycker jag är emo och det är nog en bra beskrivning av min omslagssmak också.

– Är det något jag inte tål så är det alla dessa bildbyråbilder i slarviga kollage som är så populära just nu, kanske framför allt på omslag till bästsäljande böcker. Det blir nästan aldrig bra att använda sig av så kallade royaltyfria bilder. Visst, det är en billig, snabb lösning men sååå tråkig att Gutenberg snart kommer resa sig upp ur sin grav som Brandon Lee i “The crow” och hämnas på de som sysselsätter sig med detta.

Vad jag har förstått skriver du på en roman. Får man fråga om vad den handlar? Kommer du att själv göra omslaget när det är dags?

– LOL! Jag är förvånad över att du känner till det. Men jo jag har ju ett utkast till roman som behöver en hel del arbete innan jag skickar in den någonstans. Det är bara en person som läst denna. Den handlar om nynazister i Norrbotten och två människor på en öde apokalyptisk plats.

– Jag har en pakt med en skrivande kollega i bokhandeln där jag jobbar att vi båda ska skicka in våra manus innan 2015 är över. Och ja, om jag någon gång i en vacker framtid blir utgiven så skulle jag givetvis vilja formge själv. Eller typ sälja några organ på svarta marknaden och anlita Nina Ulmaja eller Sara R. Acedo som är mina formgivaridoler. Det skulle vara värt det.

Ha ha, tack Marcus, för dina intressanta svar. Ser fram emot din bok – särskilt hur omslaget ser ut och vilket organ du slutligen sålde. Jag önskar dig och alla som läser en trevlig helg!