FREDAGSINTERVJUN. Författaren Katarina Persson debuterade för två år sedan med Nittio Minuter. Romanen handlar om svenska Nina som motvilligt blir assistent åt en av Hollywoods populäraste skådisar. I En rätt som bäst serveras kall skriver hon om mobbning och om att få en andra chans att göra ett första intryck. Katarina Persson har även flera noveller publicerade.

Hej Katarina, först måste jag säga att jag tycker att det är jättekul att du bloggar igen. Dina inlägg är som minikurser i skrivande och jag lär mig något varje gång.

– Tack, vad roligt att höra!

Din novell Vägskäl har ett jättesnyggt omslag. Är du en sådan som tänker
mycket på omslag? Kan det vara avgörande när du ska köpa en bok?

– Omslagen är definitivt viktiga för mig, både som läsare och som författare. Som läsare är det oftast omslaget som gör att jag plockar upp boken för att se vad den handlar om, så jag skulle nog säga att omslaget är viktigast av allt, sedan baksidestexten och därefter genre och författare. Med Nittio Minuter gick vi igenom en hel radda omslagsförslag innan vi (jag och förlaget) hittade ett som vi båda gillade och som passade boken.

När, var och hur får du dina romanidéer? Vad kommer först – karaktärerna, temat, handlingen?

– Oj, det kan vara så olika. Med Nittio Minuter började det med en karaktär i en situation och det är nog oftast så för mig, att det är situationer som ger upphovet till idéerna. Med En rätt som bäst serveras kall var det nog temat kan man säga, eller en blandning av ett tema och ett ”What-if?”. Jag såg en affisch på stan med en bild på en gammal skolkamrat och tänkte: ”Tänk om man skulle träffa någon från den tiden så här långt efteråt och inte kände igen varandra. Kanske skulle man få ett helt annat första intryck.” Och där var bollen i rullning. Redan samma kväll satte jag mig ner och skrev ett komplett synopsis. Hela berättelsen bara rullades upp i huvudet. Det var ganska coolt faktiskt.

Berätta om hur du går tillväga när du ska påbörja ett nytt manus. Har du allt klart för dig med synopsis och karaktärsbeskrivningar etc eller skriver du dig fram?

– Jag är nog en sådan som vill ha en synopsis och en ganska bra bild av hur jag ska lägga upp det innan jag börjar. Därmed inte sagt att det inte finns utrymme för improvisation, mitt planerande gäller oftast bara själva grunden och vissa nyckelscener. Däremellan kan det hända massor som jag inte planerat, och det tycker jag bara är roligt. Men jag känner mig mer fri att improvisera om jag vet vart berättelsen är på väg. Jag tror jag behöver en viss struktur för att kunna vara kreativ.

– När det gäller karaktärerna så tänker jag på dem en hel del innan jag börjar skriva. Försöker lära känna dem. Funderar över vad som format dem. Försöker skapa mig en bild av hur de ser ut. Sådana saker. Sedan fortsätter den processen allt eftersom jag skriver, jag lär känna dem under vägen.

Hur ser den ultimata skrivmiljön ut?

– Jag är nog lite tråkig men det är faktiskt hemma vid mitt skrivbord. Det ser så himla mysigt ut när man ser bilder på folk som sitter på caféer och skriver på sin bok, eller på en solig balkong med havsutsikt, men i praktiken skulle det aldrig funka, inte för mig. Alldeles för mycket som distraherar. Jag behöver inte heller någon speciell musik, tystnad är det bästa. Däremot kan jag inspireras av att lyssna på musik mellan skrivpassen. Men det enda jag egentligen behöver för att skriva är en kopp kaffe och bekväma kläder. Sedan är jag good to go.

Vad skriver du på nu, och hur långt har du kommit?

– Just nu är jag fortfarande i redigeringsfasen för bok fyra, ett manus jag började på förra året och skrev klart i våras. Jag hoppas det ska bli en relationsroman. Jag säger ‘hoppas’, för det är det som är det spännande, att man aldrig vet riktigt säkert vad det blir förrän det är klart.

Tack Katarina för intressanta svar. Önskar dig och alla som läser en supertrevlig helg.