Elisabet Norin: ”Nyfödda texter är känsliga varelser”

FREDAGSINTERJUN. Elisabet Norin har kommit ut med romanerna Ängeln från norin_storGilbea (medförfattare) och Mamma minns du mig och två handböcker i skrivande: I textens rum (medförfattare) och Tre enkla regler finns inte. Hennes blogg heter THINK TANK Elisabet Norin. För att samla ihop alla hennes titlar skulle jag behöva en mindre lastbil men här kommer i alla fall: författare, skribent, pedagog, coach, lektör, bloggare, lärare, föreläsare, konferencier, programledare, korrekturläsare, inspiratör och utvecklare …

Hej Elisabet, vad i ditt dagliga värv ger dig mest tillfredsställelse?

– När jag känner att jag upptäcker nya saker, förstår sammanhang – antingen för mig nya eller att jag gör nya upptäckter inom områden som jag trodde jag kunde redan. Att koppla samman är en av mina bästa grenar! 🙂 Och jag älskar att växla mellan olika typer av skrivande. Det motverkar rastlöshet att ha utmaningar.

Jag har med stort intresse läst din skrivarhandbok Tre enkla regler finns tre-enkla-regler---finns-inte---en-romanskolainte, och ska snart inleda glidflygningen över mitt manus, som du beskriver i del 12: ”Färdigt! Verkligen?” Ha ha, det är ett bra påpekande. Varför har så många av oss aspirerande författare tålamod att skriva i åratal på ett manus och plötsligt, när det börjar bli klart men ändå inte är det, har vi inget tålamod alls utan måste skicka iväg det bums till förlagen?

– Kul, Eva, tack! 🙂 Det finns en njutning i den där seglingen också, tycker jag. Det är så man får syn på det som blivit, allt man byggt, världen som skapats.

– Att vi har klent med tålamod tror jag har att göra med att vi är så vana vid att saker ska ske fort. Vi behöver i normal vardag sällan ha tålamod eller finputsa. Våra perspektiv är extremt korta. Så rusar vi huvudstupa in i framtiden, otåliga över vad som ska åstadkommas. Helst igår!

– När det gäller skrivandet inser få människor att redigeringen är en än längre och långsammare process än den ursprungliga skrivakten, då texten blev till. Lika bra att gilla läget, med andra ord.

Du ger skrivarkurser ”i vackrast tänkbara miljö” står det på din hemsida och en vecka vid Övedskloster i Skåne låter verkligen inspirerande. Men hur viktigt är omgivningen i det dagliga skrivandet tycker du? Kan du sitta var som helst?

– Det är nog väldigt olika, från person till person. Kanske också från text till text – vissa texter kräver stillhet. Andra blir till i rörelser och ljud. Men inte minst: var i skrivprocessen man befinner sig. Nyfödda texter är känsliga varelser, medan de som är i redigeringsstadiet klarar sig bra lite varsomhelst. Så har jag tänkt ibland när det gäller mitt skrivande.

– Själv mår jag bra i stillsamheten här ute på landet – texter vill gärna bli till här. Speciellt i min fåtölj, med laptopen i knäet. Eller vid mötesbordet i kursrummet – men då skriver norin_skrivplatsjag för hand, lustigt nog. Om man är flera som sitter i samma rum och skriver är det också inspirerande.

– Vad som också fungerar bra för min del är caféer där sorlet bildar en pratmur som inte angår mig. Eller tågets tysta kupé där jag vet att jag får vara i fred. Men platser där folk som jag har att göra med rör sig fram och åter och där de kan ha anledning att tilltala mig är det absolut värsta. Det stör mitt tänkande, min kreativitet, mitt skrivande, allt. Jag kan inte ens ringa telefonsamtal i de miljöerna eftersom jag har svårt att höra, och tvingas ofta att fråga om eller gissa mig till vad folk säger. Jag känner mig även utsatt i att alla kan höra min halva av telefonsamtalet. Förtroligheten med den jag talar med försvinner.

– När det gäller Övedskloster föreställer jag mig att platsen flyttar in i hjärtat och minnet hos den som kommer hit. Här är det roligt att skriva, här föds texterna. Att minnas några dagar här är att samtidigt återuppväcka skrivandet, återöppna kreativa kranen. Föreställer jag mig. Och några säger så.

I din roman Mamma minns du mig får huvudpersonen Claras mor diagnosen Alzheimer. Förutom sorg och frustration och de praktiska svårigheter som uppstår avslöjas även en familjehemlighet. Det är ett starkt tema. Vilka teman är vanligast i manusen du läser? Vågar man skriva om svåra saker?

– De berättelser som jag tycker bäst om är de som vågar gestalta svåra saker. Eller de som tar upp missförstånd som får svåra konsekvenser, där kommunikationen inte fungerat. När det gäller de manus jag läser kan jag kanske önska att de lite oftare skulle våga ta risker. Det gäller teman, men också form och språk. Vi sejfar kanske för mycket, vill passa in, göra ”rätt”.

– Men det kan också finnas en utvecklingsväg för författaren i det. Se på Kerstin Ekman till exempel. Klassiska kriminalhistorier i början av 60-talet för att sedan stegvis skapa berättelser med alltmer komplexa idéer, teman och karaktärer. Romanen Gör mig levande igen är en utmaning att läsa. Tänk hur det måste ha varit att skriva den! Ja, det är kul när folk inte gör det lätt för sig! Så våga mera!

Liknar nybörjarfelen i manusen varandra eller är vi alla olika? 

– Ja, vi har nog problem som är likartade – det var också min utgångspunkt när jag började skriva Tre enkla regler finns inte. Jag jobbade då med textrespons på heltid och hade gjort så i ganska många år. Jag hade upptäckt att jag förklarade samma saker gång på gång, skrev samma formuleringar igen och igen och gav samma exempel på hur man kunde göra, gång på gång.

– Att vi har de problem vi har beror nog på vår tradition, vår läsning, språket, och på att vi tränats till att bli duktiga på annat, som att skriva nyttotexter och klarspråk. Då är det ett stort steg att våga gestalta och lita på att läsaren ska förstå vad man menar utan att skriva hen på näsan.

Vad skriver du på just nu?

– Förutom mitt dagliga brödskrivande som handlar om att arbeta med digitala hjälpmedel i skolan och artiklar om kultur samt att ge respons på folks manus så skriver jag på en roman. För hand. Det kommer att ta många år att bli färdig och jag njuter verkligen. Jag älskar den här pendlingen mellan olika.

Tack Elisabet för intressanta svar. Önskar dig och alla som läser en härlig helg!

Det här inlägget postades i fredagsintervjun: författare, fredagsintervjun: lektörer och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Elisabet Norin: ”Nyfödda texter är känsliga varelser”

  1. Pia Widlund skriver:

    Bra intervju Eva. Många sanningar!

    Liked by 1 person

  2. Skriviver skriver:

    Kul! Jag har också läst Elisabets ”Tre enkla regler finns inte”, och jag tycker att den står sig mycket bra i konkurrensen bland andra böcker om skrivande. Roligt att läsa intervjun 🙂

    Liked by 1 person

  3. Anna/notonmusic skriver:

    Jag gillar verkligen långsamhetsperspektivet som Elisabet lyfter fram! Jag har inte läst hennes bok men den kommer att hamna högt upp på min ”att läsa lista”. Val av kreativitetsplats kände jag också igen mig i, att hitta en ”grotta” där ingen kan tänkas ha ”vägarna förbi”… Har man ett jobb där man möter många trevliga människor är hemmabiblioteket eller fiket i stan inte bästa platsen. Trevlig och intressant intervju Eva 🙂

    Liked by 1 person

    • Eva Karlsson skriver:

      Tack, Anna.
      Långsamhetsperspektivet är något jag också gillar! Det är så många som producerar i en faslig takt och eftersom jag är långsam blir jag glad att andra också kan vara det.

      Gilla

  4. Ett mycket bra citat! Det stämmer!
    /Cecilia
    http://www.ceciliajohansson.nu

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s