Medan jag väntar på lektören

… har jag återupptäckt manuset om Gabriel som jag tog med på resa i vintras. Jag tycker om det mer än jag trodde men det är mycket kvar.

… har jag funderat på min fantasi om att ha två manus klara innan jag börjar skickar in till förlag. Varför tänker jag så? Är jag rädd att få nej? Är jag rädd att få ja? Oavsett svar kommer det att påverka mitt fortsatta skrivande.

… har jag varit och lyssnat på de trevliga Täbyförfattarna på Täby kyrkbys bibliotek. Köpte novellantologin I skuldens skugga och fick den signerad av Birgitta Backlund. Ska bli kul att läsa, känner till hälften av de tjugofyra författarna.

… har jag bokat in ytterligare två bokevenemang i veckan som kommer.

… lyssnar jag på böcker som får mig att fundera på mina egna manus – mer än vanligt.

När jag avslutar Martina Haags roman Det är något som inte stämmer sitter jag stilla och är alldeles tagen. Jag tänker på hur det skulle vara om min martina_haagsjälsfrände, den jag lever med och för, upphör att vara det. Långt senare börjar jag se på boken som den aspirerande författare jag är. Hur har hon gjort för att få det att svida och bränna? Martina Haag har använt sig själv och sin skilsmässa från Erik Haag men mer måste till. Hon har valt rätt detaljer, hon gestaltar, hon är inte rädd för att sakta ner och verkligen gå på djupet.

Huvudpersonen och författaren Petra är stugvärd i fjällen för att försöka komma över det största svek som drabbat henne. Vartannat kapitel utspelar sig där, vartannat handlar om hur hennes man förändras och blåljuger för att till slut öppet välja den kvinna han jobbar med på tv.

En dag när hon går till Konsum ser hon kvällstidningarnas löpsedlar: ”Kärlekssagan är över”. En bild visar Petra och Anders där de skrattar mot varandra. ”Någon layoutare har suttit och jobbat i ett ritprogram i sin dator och noga klickat och släppt med musen, klickat och släppt, små streck i en sicksacklinje över bilden på oss så att det har blivit som att vi befinner oss i ett sönderrivet hjärta. En vuxen person, kanske med en egen familj, har suttit och gjort det här på sin arbetstid med lön.”

När de en gång träffas säger han: ”Du kan skriva en rolig bok om det här om du vill”. ”Rolig”, frågar Petra. ”Ja, så där lite i underdogperspektiv som dina andra böcker, om misslyckande på ditt speciella sätt. Det är helt okej med mig om du gör det.”

Martina Haag läser själv (4 timmar 26 minuter).

Jag har börjat lyssna på kortromanen Mörkt vatten. JoyceOates Carol Oates har förklätt olyckan vid Chappaquiddick 1969 då senator Edward Kennedy körde ner i vattnet och hans passagerare Mary Jo Kopechne drunknade, till att handla om den Fjärde juli 1991. Det är fest för de utvalda: Kelly och den trettio år äldre senatorn börjar prata och hon tänker att han är en varm människa. Han ska med en färja och hon följer med. De har bråttom. Han har druckit många drinkar.

Rebecka Hemse läser väldigt bra (3 timmar 19 minuter) och får fram dramatiken på ett lågmält och effektivt sätt.

Boken är så långt ifrån en mall man kan komma. Kapitlen är korta och repetitiva. De börjar om och slutar med olyckan, men varje kapitel ger mer information om offret Kelly: hur de träffas, hur hon tänker, hur hon varit tidigare i sitt unga liv och slutet förändras eller blir mer: hur han pressar undan henne och räddar sig själv, hur hon förgäves väntar på räddningen.

Så budskapen till mig själv blir: Mer på djupet. Var inte rädd att skriva hur du vill, bara det svider till ibland, och fortsätt att strunta i mallar.

Det här inlägget postades i bra läsning, mitt skrivande och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

20 kommentarer till Medan jag väntar på lektören

  1. Ethel skriver:

    För tillfället håller jag på med redigering av mitt manus och känner med ökat fladder av fjärilar i magen att jag närmar mig det slutgiltiga momentet: att vara klar så långt att jag ska lämna manuset till testläsare. Bara en sådan sak gör mig alltså rädd :-).

    Tack för tipset om Oates roman. Gillar henne. Den boken ska upp på listan över intressanta böcker.

    Liked by 1 person

    • Eva Karlsson skriver:

      Usch, vad är det för bransch vi vill komma in i? 🙂 Det är otäckt att lämna till testläsare också, man är nervös i alla faser verkar det som. Men om man inte vill stagnera så är det bara att bita i det så kallade sura äpplet 🙂
      Hoppas du har en bra testläsare som kan ge konstruktiv kritik på ett bra sätt. Då kommer det att bli superbra! Lycka till, Ethel!

      Gilla

  2. Eva-Lisa skriver:

    Jag tror ju någonstans att om man vill skriva en bok där målet är att på djupet beröra läsaren, är det väldigt bra om man har personliga erfarenheter i ämnet. Har inte läst Martinas bok, men kanske gör det framöver 🙂

    Liked by 1 person

  3. Susanne Olars skriver:

    Det där längtar jag efter känner jag nu. Alltså att se mitt eget skrivande genom någon annans. Inte bara plöja böcker, utan tänka till varför jag känner som jag gör. Det har jag glömt bort på sistone, trots att det är en sån läsare jag vill vara. Tack för påminnelsen, för boktipsen, och för ett bra tisdagsinlägg! 🙂

    Liked by 1 person

  4. Pia Widlund skriver:

    Martinas bok har jag sneglat på tidigare, måste inhandla de. Och vad det gäller skrivandet, visst gäller det att strunta i alla mallar och att skriva personligt. Men ibland är det svårt som tusan.

    Liked by 1 person

  5. annisvensson skriver:

    Intressant inlägg ur flera perspektiv och nu måste jag läsa Martina Haags bok. Sedan jag själv började skriva mer har jag upptäckt att jag nu läser och lyssnar på olika verk på ett nytt sätt. Jag följer handlingen precis som förut, men tänker ofta på hur berättelsen är uppbyggd och vad det är som gör bra eller mindre bra (ur min synvinkel). Intressant det där. Tack för lästipset!

    Liked by 1 person

    • Eva Karlsson skriver:

      Tack. Hoppas du gillar den, kul om du vill berätta sedan. Ja visst läser man på ett annat sätt sedan man började skriva själv. Vissa saker lägger jag märke till medvetet, annat suger jag i mig ändå. Så det där att man ska läsa och skriva mycket för att kunna skriva stämmer 🙂

      Gilla

  6. Katarina skriver:

    Tack för intressant inlägg som manade till eftertanke.
    Jag hade lite samma känsla som du, nästan. När min första bok hade blivit antagen var jag nästan besatt av att ha ett andra manus klart innan den första släpptes. Antagligen hade jag någon tanke om att när folk väl började TYCKA saker om mitt skrivande skulle jag bli lätt blockerad, och med facit i hand var det nog en klok tanke.
    Jag har inte läst något av Martina Haag, och tror inte den boken är min grej, däremot fick jag en tankeställare om det du skrev om JCO’s bok. Det gav mig något att fundera på. Så tack för det. 🙂
    Härligt när man hittar ett gammalt manus och upptäcker att man gillar det 🙂

    Liked by 1 person

  7. Anna/notonmusic skriver:

    Tack för julklappstips Eva! Fick en önskan om en realationsroman – kanske den kan vara något? Maken av Gun-Britt Sundström står som förebild. Bra med önskningar inom släkten, då kan man låna julklappen och läsa själv sedan 🙂 Håller alla tummar och tår för dina manus Eva. Du jobbar så himla grundligt och medvetet! Det kan inte bli annat än bra! Kram

    Liked by 1 person

    • Eva Karlsson skriver:

      Åh, Maken är verkligen en jättebra roman. Jag läste den när jag var yngre än huvudpersonen och jag läste den när jag var betydligt äldre. Tyckte om den båda gångerna.
      Tack för att du håller tummarna för mig, Anna. Det kommer att göra susen när det är dags för mig att ta itu med manuset igen (efter lektörsanvisningar) 🙂

      Gilla

  8. Skriviver skriver:

    Jag håller verkligen med dig om att det är det där att skriva så det bränner och verkligen berör som är grejen. Jag har funderat mycket på det och kommit fram till att det antagligen görs på väldigt olika sätt i olika genrer och för olika åldrar. Även om man säkert kan säga att allt som går på djupet berör eller att allt som känns som att det handlar om verkliga människor berör, eller en massa andra saker, så är det ändå olika. Jag som skriver underhållning för tonåringar men ändå vill skriva så att det berör, hur ska jag göra? Det funderar jag mycket på. Och var går gränsen mellan att beröra så mycket att jag nästan trillar ur underhållningsgenren, på vilket sätt ska jag beröra? Ah, sånt är det jag funderar på. Och kanske att jag bara får ge upp och skriva om det faller sig naturligt, och så får någon annan ha åsikter i ett senare skede. Ibland hindrar jag bara mig själv när jag tänker för mycket. Men intressant är det!

    Gilla

    • Eva Karlsson skriver:

      Tror du har hittat lösningen i slutet av din kommentar: Att man får skriva som det faller sig naturligt, och så får andra säga sitt efteråt. Men gärna att det bränns i en själv under skrivandets gång. Inte hela tiden förstås, men att det känns.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s