Nej, det blir ingen bok om vår pilgrimsvandring. Behövde inte lyssna länge på bandet för att inse att jag säger för lite av intresse för någon utomstående.

Inspelningen börjar: ”Nu har vi landat i Madrid och den stora smörgåsresan har startat.” Redan där blir det fel. För det jag hör är andra delen av vandringen som vi gjorde året efter och just nu vet jag inte var de första femtiosex milen finns (första gången landade vi i Barcelona). Dessutom kom jag på att vi mest pratar om smörgåsar.

Planet till Santiago är försenat. På ett kafé beställer K varm smörgås. Får till svar att de är slut. K beställer kall smörgås. Biträde tar utpekad smörgås och slänger in i ett våffeljärn. Som vanligt förstår vi ingenting i Spanien.

Framåt midnatt och vi fortfarande sitter fast på flygplatsen i Madrid får jag syn på mitt namn på boardingkortet. I verkligheten heter jag Eva Kristina men flygbolaget föredrar Eva Kristi.

K frågar om han får bjuda Kristi brud på en kall smörgås.

Efter några dagars vandring när min lilltå börjar likna en köttslamsa diktar jag:

All the pain
in Spain

Och en vecka senare:

Add rain
to the pain
in Spain

Nej, den som väntar sig andlighet får inga kyrkor – men väl en Eva Kristi förstås – och den som väntar sig miljö, utveckling och möten med människor får bara värk och en massa smörgåsar. Ibland varma. Ibland kalla.

Min dröm om att skildra en resa i bokform finns kvar. Men det blir inte den här. Och det betyder att jag helt enkelt är framme vid den punkt då jag ska ta itu med mitt manus Annihs resa. Jag har mer än hälften skrivet, jag har hela historien klar för mig, jag behöver bara börja. Men jag känner mig som ett enormt lastfartyg som ska vända, alla känslor, att sätta sig in i Annih, reda ut vad som ska med, vad som fattas. Jag tror jag börjar en annan dag.