Jag tycker om romaner där jag som läsare få känna mig smart. Inte så att jag vill komma på vem som är mördaren i mitten av boken, tvärtom i så fall, jag tänker på subtila saker. Att författaren låter mig vara medförfattare så att jag hela tiden får tolka och dra egna slutsatser. Det är dit jag strävar själv med mitt skrivande.
Sedan finns det böcker som får mig att känna mig dum – ett tag i alla fall. Jag lyssnade på Under all denna vinter och den medföljande arbetsboken av Negar Naseh häromveckan. Jag tyckte om både romanen och hennes tankar om skrivandet. Men efteråt kände jag mig mindervärdig – en känsla som jag trodde att jag hade arbetat bort sedan länge.
Romanen plus arbetsdagboken är sammanlagt 8 timmar och 58 minuter långt. Författaren läser själv. Hon gör det väldigt bra.
Helene och hennes pojkvän har flyttat till ett hus som ligger enskilt i Västerbotten. Nu ska hennes mor komma på besök och Helene visar på alla sätt att hon är nervös. Mer än nervös. Till exempel tillbringar hon dagar med att baka lavendelskorpor om och om igen till perfektion – modern brukar äter sådana till frukost.
Helene har byggt upp en tillvaro som hon kan luta sig mot, nu sveper modern in, med sin goda smak, sina skräddarsydda kläder och dömande blick. Samvaron blir alltmer förtätad och påfrestande.
Jag tycker jag om hennes kyliga språk. På ytan händer ingenting. Under ytan händer allt.
I arbetsdagboken får vi en intressant inblick i hur författaren har skrivit sig fram till berättelsen och vilka böcker hon själv studerar – bland annat grekiska dramer. Samtidigt ger den ett ytterligare djup till romanen.
Negar Naseh är en författare som välkomnas i de finkulturella sammanhangen. Hon är oerhört lärd och när jag lyssnar särskilt på arbetsboken känner jag mig som om hon tittar ner på mig. Naturligtvis beror det på mig. Mindervärdighetskomplexet jag plötsligt fick är borta för den här gången men jag funderar ändå på vad som triggade igång känslan. Det är inte precis första gången jag läser en bok av en väldigt beläst person, och jag brukar inte störa mig. Snarare brukar jag förstå nya saker och känna mig upplyft efteråt.
Så varför hände inte det den här gången? Jag vet inte. Kanske måste jag läsa boken en gång till bara för att få svar. Eller så gör jag det inte. Jag hade kanske bara en dålig hårdag.
P.S. Ser ni min ny blogglista i högerspalten? Tack vare Carolas pedagogiska förklaringar fick jag till det till slut 🙂
eva karlssons blogg 
Ah vad kul med blogglistan!
Blev nyfiken på boken. Verkar vara en ambitiös författare. Undrar om fler än du fick samma känsla? Kan det vara så att författaren är en aning för ambitiös så att det går ”over the top”? I alla fall blev jag sugen att läsa, så på det sättet gör du bra reklam för boken :-).
GillaGillad av 1 person
Ambitiös är verkligen ett ord som bra beskriver henne. Jag fascineras av hennes sätt att inhämta information från alla klassiker. Tror hon säger något om att hon inte vill läsa litteraturkunskap och ”förstöra” sitt eget driv och intresse.
Ja, det vore kul att få veta om fler får samma känsla – ser fram emot ett inlägg om hennes bok på din blogg 🙂 Fast ingen press förstås 🙂
GillaGilla
Visst är det märkligt att man kan anfallas av en känsla på det sätt som du beskriver bara av att läsa en bok. Jag fastnade vid din beskrivning av när mamman sveper in i dotterns värld med sin perfektion… Tur att man inte har den läggningen, jag sveper nog snarare in med mitt kaos i döttrarnas liv. Hoppas det är lite bättre :-! O
GillaGillad av 1 person
Fy för att ha en mor som i boken 😦 Ditt sätt att svepa in hos döttrarna verkar vara det bästa, Anna.
GillaGilla
Har du sett den här recensionen? En lång, vad det verkar välunderbyggd sådan.
http://blendad.nu/2014/08/01/det-som-doljs-i-sno-ar-intet-%e2%80%93-under-all-denna-vinter-av-negar-naseh/
GillaGillad av 1 person
Tack för länken. Nej, den hade jag inte läst. Men jag har gjort det nu. Verkar välunderbyggd. Vilken svidande kritik! Blev nästan lika fascinerad av recensionen som jag blev av mina känslor för Negar Nasehs arbetsbok. Verkar vara en intressant blogg över huvud taget.
GillaGilla
Håller med!
GillaGillad av 1 person
Oj, det låter ju inte som någon bra läsning då… 😦 Och en arbetsbok, verkligen?? 😮
Ska läsa recensionen som länkades till ovan. Men vad grundade sig mindervärdeskomplexen i? Författarskapet eller bara rakt av som människa? Jag kan få extrema mindervärdeskomplex SOM FÖRFATTARE av att läsa tex David Nicholls, jag vet inte varför, medan författare som Justine Levy inte alls ger den känslan, snarare inspirerar TILL SKRIVANDET. Men mindervärdeskomplex som människa har jag nog inte fått av någon bok. Där kan man dessutom prata om en mamma som sveper in med kaos i dotterns liv och jag vet inte om det är så mycket bättre i hennes fall.
GillaGillad av 1 person
Ja, läs recensionen, den var verkligen intressant.
Det finns vissa böcker (minns Americana och Låt vargarna komma från förra årets läsning) som gör att jag tänker att det ändå inte är någon idé att skriva, jag kan aldrig någonsin bli så bra. Andra böcker, som är minst lika bra, kan i stället ge mig inspiration.
I det här fallet med hennes arbetsbok fick jag mindervärdeskomplex som människa – i jämförelse med henne kan jag ingenting om böcker. Känslan av att jag inte duger hade jag oftare förr, trodde faktiskt att jag var befriad från det numera, men den kom. När den sedan tack och lov försvann tyckte jag att det var intressant att hon genom sina skrivna ord kunde framkalla känslan hos mig – medan andra lika belästa författare i stället får mig att känna mig klokare.
GillaGillad av 1 person
Hm, jag brukar säga att en känsla aldrig kan vara fel, det man känner känner man. Då beror det ju på något. Kanske är det helt enkelt sättet eller tonen hon skriver på som framkallar den känslan?
GillaGillad av 1 person
Ja precis. Jag antar att det beror på hennes sätt eller ton plus att jag var mottaglig. För min egen utveckling är jag nyfiken på exakt vad som gjorde det, men jag tror jag avstår analysförsöken och läser något annat i stället.
GillaGillad av 1 person
Jag minns den boken som en riktig höjdare. Jag som alltid lyssnar medan jag travar runt i skog och mark, jag kan förflyttas tillbaks in i den berättelsen när jag kommer till vissa stigar som jag följde när jag lyssnade på den. Roligt att alla får sin egen känsla för en viss bok! Men jag struntade i arbetsbeskrivningen, hörde bara romanen. Jag sög in historien och så fick det stanna där. Kanske det gör sitt till för min upplevelse? Eller så hade jag bara en bra hårdag 😀
GillaGillad av 1 person
Ja, det är roligt att alla tycker olika – och det visar att alla sorters böcker behövs. Kanske var det smart av dig att strunta i arbetsboken och bara sugas in i själva historien. Eller så berodde det på håret 🙂 Själv var för nyfiken på hur hon hade jobbat med boken. Men kanske är det bäst att veta så lite som möjligt om kringhändelser, det kan i och för sig berika men det kan också vattna ur historien.
GillaGilla
Jag kan förstå nästan exakt din känsla, tror jag. Jag var väldigt spänd på just arbetsdagboken eftersom det är så sällan man får läsa något liknande, och även om den VAR intressant på sitt sätt, så fick jag också enorma mindervärdeskänslor. Och för min del tänkte jag väldigt tydligt på det som att klasskillnaden blev för uppenbar och för stor, att jag kunde känna mig både rent avundsjuk på hennes bildning – som hon uppenbarligen fått med sig sedan födseln – men också nästan lite förbannad på hennes självgodhet och totala oförmåga att se sig själv utifrån. Sammanfattningsvis var det en otroligt intressant läsupplevelse och den gav mig väldigt mycket tankar om många olika saker. Men den var inte enbart positiv. Måste kolla in recensionen som Ethel tipsade om…
/Linda
GillaGillad av 1 person
Åh, vad skönt att höra att jag inte var ensam om mina mindervärdeskänslor. Du formulerar det så bra! Min första känsla att hon tittade ner på mig ändrade jag till ”det är mitt fel” och jag kom inte så långt som du att nästan bli lite förbannad på ” hennes självgodhet och totala oförmåga att se sig själv utifrån”. Jag blir det lite nu i stället, retroaktivt 🙂
GillaGilla