När författaren Karolina Ramqvist fick frågan om varför hon hade skrivit den bok hon hade skrivit inbillade hon sig att det i orden låg en anklagelse. ”En förebråelse som fick mig att vilja stanna här inne för evigt och gömma mig. En antydan om att inget av mina svar kunde vara tillräckligt ädelsinnat och mina ansträngningar aldrig i paritet med det som kom ur dem.”

Om detta berättar hon i sin essä: Det är natten – Författaren och den som skriver. Jag läste den tidigare i höstas. Och ibland har jag tänkt på den, från två håll: reporterns roll och författarens. Under en period fick hon många samtal från en tv-producent som läst Flickvännen och ville att hon skulle komma till studion och tala om hur det var att leva med en rånare. Som om hon hade gjort det och inte bara råkat välja att skriva om det.

Hon är också mån om att säga att hon uppskattar läsarna och att det är en förmån att få stå där framför dem. Men:

”Varje gång jag tog mig ut för att träffa någon kändes det som om jag hade lämnat det som var jag därinne, som om det som klivit ut genom dörren var ett hölje av hud som bara på ytan liknade en människa. Jag hade ingenting att ge. Jag kunde inte tala.”

”Författaren med stort F:s persona var allvarlig och upphöjd – men varje gång jag blev hon kände jag mig tillintetgjord och krossad, helt oförmögen att stå upp för det jag skrivit.”

I DN:s artikel Författare som hatar sig själva finns också några intressanta texter om hur författare ser på sig själva och sitt skrivande. (Hoppas den går att läsa utan att vara prenumerant.)