Håkan Tendell i Göteborg började sin skrivarbana som många andra författare. Med att bli refuserad. Trots att han ansåg sig ”gudabenådad” och inte behövde några ”kunskaper angående romanskrivande” kom det ”massvis av refuseringsbrev”. När de gick upp för honom att han behövde studera ämnet noggrannare plöjde han klassiker, läste handböcker och tog del av tips på nätet. Sedan skrev han den hårdkokta thrillern Göteborg noir. Refuseringarna fortsatte dock att komma och han beslöt att ge ut boken själv. Nu i november far han runt på en bloggturné.

Hej Håkan, välkommen till min blogg. Jag har nu läst att flera bloggrecensenter har kallat din bok en bladvändare med högt tempo och svart humor och att den är trovärdig och välskriven. Det måste sitta fint efter alla refuseringar?

– Ja, det är himla gött! Finns det något skönare än att färdas i triumfvagn?

– Samtidigt är det så att jag fortfarande går under radarn. Passerar du in genom portarna till stadsbiblioteket vid Avenyn och pratar med personalen har de förmodligen aldrig hört talas om mig.

Berätta om boken.

– Frank och hans flickvän Veronica råkar ut för kriminella. Frank blir nedsparkad. Veronica kidnappas. Polisen kan varken hitta henne eller gärningsmännen. I frustration förvandlas Frank till en man som börjar ta ut sin hämnd på allehanda gangsters, nazister och pundare. Han vill helt enkelt städa upp på gatorna. Utöver det blir han ihop med Veronicas kompis Emelie. Hon är nyfiken på vad han sysslar med på fritiden. Det är inte bra för henne. Sen blir det värre.

– Boken utspelar sig huvudsakligen i det fiktiva Sverige 2021. Alla kapitel som börjar med texten ”Tjugotre år tidigare” är emellertid hämtat rätt ur min egen verklighet, fast tidigare än så. Det var en lektör som ansåg att jag var en ny Hemingway, men att den något osympatiske huvudkaraktären behövde en bakgrundshistoria för att lättare bli förstådd och accepterad som hjälte av läsaren. Jag valde den enkla vägen.

Omslaget är både roligt och snyggt. Hur kom det till?

– En kväll växte en vision fram. Jag fattade en penna och gjorde en hastig skiss. Nästföljande dag såg jag den där skissen och kände mig övertygad om att jag hade träffat rätt. Fram med neonfärger och svart tusch. Sedan lätt med blyerts över tegelstenarna för att det skulle se ut som att om man låter sina fingertoppar smeka dem känner man det ruffiga. I himlen en blackstar som en hyllning till den döde David Bowie. Bokens titel på en lapp lagd ovanpå konstverket. På med strömmen till ett gammalt UV-lysrör från efterfestepoken. Och så ficklampssken strax under mitten som ett destruktivt inslag eftersom det annars skulle se för vackert ut. Den totala arbetsinsatsen låg la på en timme.

Berätta om din research, är det något som särskilt sticker ut?

– Femton år som domstolshandläggare på Göteborgs tingsrätt med särskilt intresse för gängkriminalitet. Det har gett mig gedigen inblick i den undre världen. Sen är det naturligtvis så att mycket av den kunskapen aldrig kommer att redovisas i romanform, utan måste följa mig i graven. Vapenfetischismen som kommer till uttryck här och var i boken har väl sina rötter i min tid som löjtnant i pansartrupperna.

Hur går din skrivprocess till? 

– Att skriva görlånga synopsis är ingenting för mig. Hellre brainstorma med bläck på två sidor. Kan man på de sidorna förklara för sig själv vad för slags drama som ska utspela sig är man i princip i hamn. Nästa steg är att påbörja manuset genom att för varje kapitel med en eller ett par meningar beskriva vad det kapitlet ska handla om. Sen är det bara att fylla sidorna med liv. Det brukar i och för sig vara den riktigt svåra biten. När jag kommer hem på vardagskvällarna förvandlas jag ofta till zombie. Det är under långhelger och semestrar jag är som bäst. Då glider jag verkligen in i författarrollen. Då får jag tid till att pumpa mig full av intryck från böcker och filmer. Då bygger jag upp en flodfördämning av kreativitet som till slut forsar fram genom fingrarna dag som natt.

– Förr led jag av perfektionism i första utkastet. Det kunde ta fem minuter att skriva ett stycke. Och så ägnade jag ibland tio minuter extra åt att redigera detsamma ytterligare. Jag kom ingen vart. Nu skiter jag fullständigt i hur det första utkastet blir. Jag skriver dialog utan att ange vem som säger vad. De bara pratar i mun på varann i ett enda flöde. Jag hoppar ibland över såväl stor bokstav i början av meningar som punkter på slutet. Vad det handlar om är att inte låta detaljer hindra en när man har ångan uppe. Det man tänker ska blixtsnabbt sättas på pränt. Sen, när det första utkastet är klart, kan man börja bekymra sig om hur slutresultatet ska se ut.

Vad i skrivandet ger dig mest tillfredsställelse?

– När jag får till en bra avslutning på ett kapitel. Det behöver inte vara en cliffhanger, utan kan lika gärna vara förmedlandet av karaktärens känsla av tomhet, mörker och lidande.

… och vad är mest frustrerande?

– Att vilja men inte kunna leva i tusen år för att hinna förverkliga alla manusidéer.

Vad händer nu på skrivfronten, blir det en uppföljare?

– Tack vare de fina recensionerna blev jag peppad att skriva en fortsättning. Arbetet pågår. Den heter Göteborg rouge.

Tack Håkan för intressanta svar. Lycka till med framtida böcker.