Författarfrukost på Norstedts

Storytel och Norstedts bjöd på två författarintervjuer i morse.

Sara Larsson debuterade med spänningsromanen Den första lögnen och är nu aktuell med Aldrig mer som handlar om människohandel. Jag hörde någon säga att det var ”välskrivet och rafflande” och gillar verkligen inledningen som börjar så här:

”Andrea slår igen bildörren och drar kappan tätare om kroppen. Framför henne reser sig hotellbyggnaden i rött trä, bakom den vidsträckta ängar som bara kan anas i den mörka natten. Och så stjärnorna. Hon har inte sett stjärnor på flera år. Nu gnistrar de över hela himlen.”

Åsa Erlandsson har skrivit Det som aldrig fick ske – skolattentatet i Trollhättan, som hon fick Stora Journalistpriset för. Som journalist på tidningen Svensk Polis skrev hon ett antal artiklar om attentatet. Norstedts läste och bad att få ett möte med henne. Hennes första reaktion var ”nej, jag vill inte bli researcher åt någon stjärnförfattare”. Men förlaget ville till hennes förvåning att hon skulle skriva boken.

Förutom berättelsen om den unga mördaren kritiserar hon i boken sitt eget skrå och visar på brister i det efterföljande polisarbetet. Då (oktober 2015) fick polisen beröm från alla håll. Media kopierade varandra och skrev saker som inte hade hänt. I många av de intervjuer med Åsa Erlandsson som följde efter att hennes bok kom ut så har i princip alla frågat om vad som brast i polisens arbete. Men bara en redaktion, TV4, frågade även om journalisternas brister. ”Hur står det till med vår självkritik”, undrade hon.

På sistone har jag lite då och då kommit på idéer till en omgjord Tuva (som blev refuserad sommaren 2016) och mitt i dessa intressanta samtal med författarna dök nya idéer upp som jag genast var tvungen att anteckna.

När jag klev av bussen hemma fick jag ännu en insikt. Eftersom jag inte längre är så van vid att åka hemifrån före sju på morgonen och före min man lade jag i ordning alla saker i går kväll. Och precis när jag satte ena foten på marken utanför bussen, bärande en ganska tung kasse med livsmedel, insåg jag att jag likt förbannat hade glömt att ta med en grej. Dörrnyckeln.

Det här inlägget postades i författarintervju och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

12 kommentarer till Författarfrukost på Norstedts

  1. Men nej! Nyckeln 🙁😄 Hoppas det löste sig ändå!?

    Vad roligt med författarfrukost, tillgången till sådana aktiviteter är helt klart någonting ni storstadsbor har som vi lantisar är avundsjuka på. Vissa av oss i alla fall 🙂
    Som (fd) journalist kan jag inte annat än instämma i Erlandssons kritik, media är bra på att peka finger men sluter sig som en mussla vid minsta antydan till kritik. Det är en bransch som i stort sett aldrig gör fel, enligt sig själv alltså, trots bristande resurser och stressad personal. Mycket trist och, faktiskt, ett problem ur demokratisk synpunkt.

    Det bästa med det här inlägget var ändå att du fick skjuts i ditt skrivande av frukosten och samtalen, så himla bra! Älskar när det händer 🙂
    Själv har jag skickat första utkastet på testläsning och börjat fundera inför nästa historia, jag har 2,5 karaktärer och plats, men ingen övergripande handling. Så det är lite att brottas med 😄
    Ha en fin dag!

    Liked by 1 person

    • Eva skriver:

      Vad roligt att du kommit så långt att du skickat iväg utkastet på testläsning. Åh, det är så häftigt när nya karaktärer och platser tar plats. Personligen har jag aldrig fått den övergripande handlingen som ett färdigt paket i knät (har hört talas om det) utan det gäller att knåda och ta bort och lägga till. Sedan kan det tänkas komma små delpaket från skyn.
      Jag gillade att Åsa Erlandsson inte hade problem med att kritisera sin egen kår. Precis som du säger är det trist att media tror sig om att aldrig göra fel.
      Jag går sällan på författarfrukostar och liknande men har tänkt att göra en del sådant under kommande månader (som kompensation för ingen kurs). Det ger alltid något.
      Och så dörrnyckeln … det ordnade sig så småningom. Jag fick tag på min man, tänkte att jag skulle ta bussen till hans arbetsplats, men han körde hem och öppnade och jag bjöd i gengäld på lunch.

      Liked by 1 person

      • Vore ju trevligt med ett färdigt paket! Men det har aldrig hänt mig heller. Jag tycker att idéer börjar som embryon, pirriga men ändå pyttesmå. Det som nu är ett utkast började t.ex. som en känsla efter att jag hade sett en dokumentär. Sedan tänkte jag på saken i ett år och utvecklade det hela. Kul att fundera och omvärdera och i huvudet testa sig fram. Bollar en del med sambon också, ”tänk om det här skulle hända” och så tycker han till.
        Sådant som ger något, om än bara något litet, som kan peta en i rätt riktning i skrivandet är bra grejer. Dessutom behöver man ju äta frukost! Måste säga att jag är lite avis 😉
        Alla yrken där utövarna inte vågar kritisera sitt eget arbete och branschen i stort är på tunn is, tycker jag. Att lyfta fram fel, misstag och missförhållanden är ju grunden till förbättring och utveckling. Att alternativa nyhetsförmedlare kommer på bred front, och devalveringen av journalistens status, beror nog bland annat på branschens brösttoner och oförmåga att se sig i spegeln. Tyvärr.
        Vad skönt att det löste sig med nyckeln, blev rent av en win-win 🙂

        Liked by 1 person

      • Eva skriver:

        Ja, det är riktigt roligt att fundera och omvärdera. Ibland vet jag vad som startar historien. I Tuva var det en verklig händelse som jag läste om och jag började tänka mig in i rollen som den reporter som hade skrivit artikeln. I Berit är det mer diffust. Där började det med en äldre man på Fiji. Medan jag låg i hängmattan och tittade på palmerna fantiserade jag om det liv han kanske hade levt …

        Jag har börjat bolla lite idéer med min man. Förut var jag så tyst om vad jag skrev. Ingen skulle få läsa/veta innan jag var klar. Men sedan skrivarkursen har jag öppnat mig och inser att det kan göra underverk med ens text.

        Den myndighet eller press etc som kan erkänna sina fel och visar att de vill förbättra sig – vinner så mycket i goodwill. Konstigt att vissa inte har förstått vad pudlar till exempel har förstått i alla tider 🙂

        Gilla

  2. Annika skriver:

    Neeej, nyckeln! Läser här i kommentarerna att du fick tag på din man, vilken tur 🙂
    Tack för inblicken i författarfukosten, ännu mer lantis än Marie här, och får se till att leva genom andra etc 😉

    Liked by 1 person

    • Eva skriver:

      Lite som att jag bjuder på frukost då 🙂
      Kul att någon vill läsa – blir mer framöver (nu när jag saknar kursen och måste kompensera med annat).

      Gilla

  3. Ethel skriver:

    Intressant det där att när man lyssnar på andra om deras böcker och skrivande eller t.ex. föreläsningar, då dyker det upp idéer i hjärnan beträffande ens eget skrivprojekt. Kanske ibland om samma saker som diskuteras men lika ofta associerar jag till något helt annat än det som precis dryftas.

    Nej, så jobbigt med nyckeln! Och med en kasse full med mat. Inte kul.
    Jag själv gjorde en mycket mindre grej i fredags. Jag skulle träffa min bror inne stan klockan 12.10 och äta lunch. Till saken hör att det var minus 10 grader ute och råkall blåst. Halvvägs in till centrum, på spårvagnen, råkar jag titta på klockan. Insåg med ens att jag är alldeles för tidig. Anlände till stan klockan 11. Hade tänkt fel. Kunde inte vara ute, alldeles för kallt. Gick till ett café och satte mig och kollade folk som helghandlade på bolaget. Så det blev en rätt skön stund 🙂 ändå.

    Gilla

    • Eva skriver:

      Ja, verkligen intressant och roligt hur idéerna poppar upp när man lyssnar på andra. Eller går på en utställning eller liknande. Då vill jag ibland bara springa hem och skriva 🙂
      Ha ha, du fick börja med att fika före lunchen då 🙂 Om man inte är i tidsnöd och inte kan tänka klart brukar det oftast lösa sig på ett eller annat sätt. Och då brukar den händelsen bli mer minnesvärd än om allt bara hade blivit rätt från början.

      Gilla

  4. Pia Widlund skriver:

    Det var länge sen jag var på författarfrukost. Skulle vara kul att gå, man får så himla mycket inspiration. Fick du ta fönstervägen??

    Liked by 1 person

    • Eva skriver:

      Jag ska ta mig i kragen ett tag och gå på lite kulturgrejer. Nu när jag inte har kursen behöver jag annan input.
      Ha ha, nej jag slapp att ta fönstervägen. Min snälla man körde hem och låste upp. Behövde inte vänta mer än tre kvart.

      Gilla

  5. Vilken givande författarfrukost då. Egna tankar att ta med till skrivandet och intressanta ämnen. Då är det som bäst. Ska själv gå på författarluncher här i vår som närbiblioteket anordnar. Ser framemot det och blev förstås sugen på några frukostar också. 😉
    Tur att det löste sig med hemkomsten rätt snabbt. 😊

    Liked by 1 person

    • Eva skriver:

      Ja, verkligen givande. Har tänkt att gå på flera framöver. Nu när jag inte går på någon kurs behöver jag annan input.
      Kul med författarluncher. Hoppas de berikar både dig och ditt skrivande.
      Ha ha, ja, det var rätt skönt att få dörren upplåst efter ett tag i kylan 🙂

      Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s