Maj 2018 kommer att gå till världshistorien i mitt lilla universum. Jag har varit uppslukad av främst två saker: träningen och skrivandet. Ibland har de arbetat i skön symbios, men de har också liknat ett grälsjukt par som sänker varandra.
Förra året hade jag hälsporre, mitt löparhjärta saknade något och det fick bli cykling. Det får inte plats någon cykel i mitt hjärta. Jag är rädd för trafiken (försöker skaffa mig tunnelseende), för farten i nerförsbackarna (har inget stereoseende) och numera är jag också rädd för att blåsa omkull i en kastvind (är för mycket förutseende).
Men detta hindrade mig inte från att anmäla mig till Siljan runt, tolvmilssträckan, en novemberkväll förra året, framför brasan, inlindad i en trygg filt. Hade jag cyklat tidigare? Lite. Någon gång. Men lyckoruset vid målgången vibrerade redan i mig.
Tron på att jag skulle kunna cykla så många mil var exakt lika naiv som när jag skrev mina första manus och trodde att de skulle duga för publicering.
På min födelsedag för ett par veckor sedan önskade jag mig en cykeltur av min man och det fick jag. Han tog ledigt från jobbet och cyklade sakta i min takt. 8 mil. Det var inte lätt. I drickapauserna mådde jag illa och ville spy, en gång var jag tvungen att lägga mig i diket en stund. Att vi hade årets dittills varmaste och soligaste dag gjorde det inte enklare.
Den färden och alla andra korta och långa cykelturer jag har gjort nu i vår – sammanlagt 56, 4 mil – har lärt mig mycket om mig själv. Hur svag och rädd jag är. Men också hur seg jag kan vara. Jag har hört göken, njutit av rapsfält och barrskog, och jag har tankat syrendoft för hela det kommande året. Häpet har jag också lyssnat på mina plötsliga skrattanfall där på cykeln som för mig bort och hem, och ledmotivet till Indiana Jones som dyker upp och som jag måste sjunga högt med låtsasord: Dutti dutti dutti du …
Vad vill mitt psyke säga mig? Är jag på ett underbart äventyr? Eller försöker jag dämpa rädslan, aj, aj, nu kommer det en sådan där dammig långtradare igen.
Mitt förhållande till manuset och tanken på kommande refuseringar har följt samma kurva som träningen. I början av maj träffade jag lektören på ett kafé. Jag fick ställa frågor utifrån de synpunkter hon skickat till mig tidigare. Dagen efter jobbade jag fram en lista på vad jag ville ändra och lägga till. Det blev fyra punkter. Tre har jag gjort. Den sista, den svåraste, hoppas jag hinna göra klart under kommande vecka.
Den 2 juni är det dags för Siljan runt-loppet och jag har bytt färdväg till sju mil. Är det ett misslyckande att vara realistisk och byta ner sig? Nej, det får det inte vara. Men en liten tagg finns där. I teorin tänker jag att det är bra att våga misslyckas. Men jag har också läst att om man sätter alltför höga mål och ständigt misslyckas blir man bara olycklig och till slut inte vågar någonting. Målen ska vara höga men ändå realistiska.
Vi hörs på andra sidan.
P.S. En klok vän säger att det inte handlar om att lyckas eller misslyckas. Det handlar bara om att cykla så långt det känns kul.
eva karlssons blogg 
Att vara realistisk är ett sundhetstecken. Kul att du kommit igång med cykeln. Väntar med spänning på rapport om målgången!
GillaGillad av 1 person
Tack Pia, gillade att du kallade det ett sundhetstecken. Återkommer med rapport. Just nu ser det ut att bli 28 grader och full sol – och kastvindar.
GillaGilla
Absolut inget misslyckande att ändra till att det ska fungera efter dina förutsättningar. Bara klokt. Låter som en utmaning som varit både rolig och tuff att ta sig an. Så som även skrivandet är. Att ha mål att uppnå är utmanande och utvecklande men de får inte bli dumdristiga för det är då vi inte når fram och vi kallar det misslyckande. Så dumt kan jag tycka. Vi gör vad vi förmår efter vår förmåga, tänjer lite för att nå längre och utvecklas men inte ska vi ge oss i kast med det omöjliga bara för att! Det gör oss inte lyckligare, snarare tvärtom.
Stort lycka till med den nya utmaningen. 😊
GillaGillad av 1 person
Vad klokt du resonerar! Tack för lyckönskning, den tar jag med mig till loppet på lördag.
Ja, det har verkligen varit (och är) en rolig och tuff utmaning. Önskar ingenting ogjort. Och det är precis samma stretande som att försöka skriva så bra att ett förlag vill publicera 🙂
Dumdristighet är inte utvecklande utan bara förlamande, men ibland är det svårt att veta om att de mål vi sätter gör oss starka eller svaga.
GillaGillad av 1 person
Tack! Att försöka nå ett mål och inse att det är för högt satt och då ändra är det bästa en kan göra. Att ha mål är bra och att anpassa dem för sina egna förutsättningar ännu bättre. Men den insikten är inte alltid lätt att hantera. Du verkar ha lyckats bra att väga vad som är görbart och kommer säkert få ett lopp väl värt att minnas på lördag. 😊
GillaGillad av 1 person
Ja, så är det: att anpassa målen utifrån sina egna förutsättningar är det bästa.
Hur loppet än blir så kommer jag att minnas det för att det kommer att vara en sådan ovanlig dag.
Önskar dig en fortsatt trevlig vecka.
GillaGillad av 1 person
Håller med Pia här: ett sundhetstecken 🙂 Ser fram emot att höra hur det gick!
Beundrar alla som cyklar, för mig låter sju mil oöverstigligt. Men då gillar jag inte att cykla.
Massor med lycka till, både med cykling och manus!
GillaGillad av 1 person
Tack Annika. Sliter jag inte med det ena så sliter jag med det andra 🙂 Fast oftast känns alltihop kul och spännande.
Jag återkommer med rapport.
GillaGilla
Positivt utmanande, nåbara, mål är de bästa. Och nu vet vi att cyklingen var ett realistiskt och härligt mål som du fick kämpa för att nå = att behöva kämpa för att vinna är viktigt. Då är nivån på utmaningen bra. Det får inte gå för enkelt, då är nivån för låg.
I mitt skrivande liv har jag fått över trettio refuser på tre manus, bara med standardformuleringar. Jag valde att sänka ribban från målet ”bli utgiven” till målet ”något mer än standard”. Ett steg bakåt, kan tyckas, men det gav mig fokus på kvalitet.
Och det gav resultat. Ett av de stora förlagen skickade mitt manus till lektör och därmed är ett mål nått, även om det blev refuserat.
Jag satte målet eftersom jag vet att jag har det som krävs – fast om jag studerade historiens alla refuser så skulle verkligheten kunna antyda motsatsen. Men jag litade på magkänslan och avskräcktes inte från att sätta ett bakåtsyftande framåtmål.
Jag tror att vi båda har god självkännedom. Den som inte kan sjunga får sällan för sig att sätta målet ”sälja ut Wembley med min skönsång”. Så vi kan nog lita på oss själva, både du och jag 😉
GillaGillad av 1 person
Ja, det blev ett mål på precis rätt nivå för mig, och det bästa var upplevelsen som kändes över förväntan.
Klokt av dig att backa till ”något mer än standard”. Att ha målet ”bli utgiven” ligger ju utanför ens kontroll också.
Ha ha, ja så mycket självkännedom har jag att jag inte ställer till med någon inbjudan på Wembley. Men kanske ett releaseparty på de nedre sektionerna 🙂
GillaGillad av 1 person
Ja, upplevelsen ska inte underskattas, målet är ju målet, men sällan är det just målgången som ger den bästa känslan. Känner igen det där, i motionssammanhang.
Då är det, fokus på det lilla så når man kanske det stora vad det lider.
De nedre sektionerna är klart rimligt! 😄👍
GillaGillad av 1 person
Vart det lider når vi det stora. Vi ses på Wembley Stadium 🙂
GillaGillad av 1 person