Författaren Sören Bondeson har gett ut romaner, kriminalromaner, lyrik och handböcker (se alla titlar längst ner). Hans diktsamling En m3 jord nominerades 2011 till Augustpriset. Sedan 1993, då han var med och bildade den tvååriga skrivarlinjen på Skrivarakademin, har han lärt ut litterär gestaltning till ungefär sextusen elever. Av dem har nära etthundra blivit antagna på traditionella förlag.

Hej, Sören, välkommen till min blogg. Du debuterade för trettio år sedan med novellsamlingen Sent på förmiddagen. Minns du känslan?

– Det var väldigt roligt att gå till förlaget och skriva kontrakt. Men att debutera är ungefär som att köpa en ny bil. Det är kul en månad. Sedan kommer vardagen. Du får en slant i bästa fall och sedan fortsätter livet. Det är en myt att ”wow, nu förändras livet”.

– På den tiden blev man recenserad i alla stora tidningar. Det är inte som nu, att det är någon bloggare någonstans som inte vet någonting och som tycker att ”boken är bra”. Jag har alltid fått väldigt bra recensioner och sedan finns det alltid någon som tycker att jag är värsta jävla idioten. Jag får ”du är världsmästare” eller ”det här är helt åt helvete.”

Var det ditt första manus som antogs?

– Nej. Jag skrev urdåliga manus i tio år och skulle kunna tapetsera en mindre toalett med refuseringsbrev. Ett tag tänkte jag lägga av men så ville jag ge den här novellsamlingen en sista chans. Den höll jag på med i fyra år, eller fem kanske, och då jobbade jag natt på Långbro.

Har du jobbat om de refuserade manusen?

– Aldrig. De är komplett värdelösa. Jag är jätteglad att de aldrig kom ut.

Ser du samma nybörjarfel hos dina elever?

– Ja, det gör jag. Det är så många moment som man ska behärska. Man ska kunna skapa stämning i berättelsen genom miljö och tankar, veta de hantverksmässiga grejerna som tillbakablickar, perspektiv, hur man hoppar i texten i tid. Sådant hade jag noll koll på. Sedan måste man lära sig skriva dialog och – det stora – skaffa sig en uppfattning om hur man får ihop romanen. Det gäller att höja blicken och se vad det är man håller på med.

En del tycker om att skriva sig fram till en story, andra gör synopsis.

– Man gör det man tycker om att göra, men man måste ta konsekvenserna av hur man fungerar. De som skriver mer intuitivt har många fler luckor och de måste kunna se var de ska fylla i. För det går inte att vara intuitiv när det kommer till omskrivningen. Men ett statiskt synopsis kan bli en produkt och då tappar man i personlighet.

– Om det ska bli en bok går det inte att säga ”jag kör efter min grej, jag vill göra så här”, då har man inte kommit ur tvåårsstadiet.

Blev författarlivet som du tänkte dig?

– Numera skriver jag en dag i veckan och då är det roligt. Som yngre trodde jag att jag skulle skriva hela tiden. Men jag har kommit fram till att jag inte tycker om det. Jag skulle dö sotdöden om jag behövde sitta och mala med bokstäver hela dagarna.

Men är det inte lika tråkigt att hela tiden läsa ofärdiga texter?

– Nej. Jo, det kan det vara. Men jag läser inte så ofärdiga texter längre. Jag kan säga att jag har gjort min militärtjänstgöring och läst väldigt många ofärdiga texter, men även i dem finns det korn. Nu för tiden ser jag det som en kul hobby och har bara några få grupper som kan skriva.

Du har sagt att ”det är fan i mig inte kul att vara bestsellerförfattare”.  

– Jag har träffat rätt många och de är inte gladare än någon annan. Snarare är de ganska bekymrade över att de måste leva upp till att vara bestsellerförfattare. De har en press på sig själva och en press från förlagen därför att de är mjölkkossor. En del skriver serier och de kan vara ganska trötta på sina serier. Jag märker att jag i förhållande till dem inte har den pressen. Jag slipper det. Jag kan tänka friare. Ingen säger ”skriv det här” till mig. Jag har aldrig känt krav från ett förlag.

När författaren Anna Bågstam intervjuade dig (i september 2017, hela intervjun går att läsa här) gick du hårt åt ”lektörerna ute på nätet”. Du sa att de flesta inte har de kunskaper som krävs. På sociala medier blev det en liten folkstorm. Jag tycker också att du var rätt fyrkantig.

– Jag känner jättemånga författare som absolut inte kan tala om för folk hur de ska skriva, och man behöver inte vara författare för att vara lektör. Men hur mycket kan en lektör som inte har jobbat på ett förlag och vet hur det fungerar där?

– Det tar en enorm tid att bli bra på något. Man måste ju ha läst en massa för att se vad som är relevant i ett manus för att ha något att jämföra med. Om den som kallar sig lektör har gått någon pajasutbildning en termin, välkommen då, man kan bli psykiatriker på ett halvår, det kallas för amatörpsykolog.

– Jag vill sätta varningsflagg för lektörerna ute på nätet. Det finns dem som är bra. Men det finns också folk som knappt vet någonting och kallar sig lektörer. För dem som söker en lektör blir det jättesvårt. Hur fan vet jag att den här är något bra? Kan den se ett helt manus eller är det bara någon som vill tjäna pengar?

– Det är lite samma med hybridförlagen, det finns dem som utnyttjar människor. De säger att de ska göra reklam och säger att de har kontakter, men de stackars författarna får klara sig själva. Och de konkurrerar på en marknad som är oerhört hård.

Vad gör att vissa går hela vägen till antagen bok?

– De är ihärdiga och har stor arbetskapacitet och lägger mer tid på det än andra gör. Det spelar ingen roll om man har talang om man inte orkar träna. Jag har sett många begåvade som har varit bra på att skriva tio sidor men sedan har de inte orkat med det hårda arbetet.

Vad skriver du på nu?  

– En diktsamling som handlar om en man som är senil och bor på ett äldreboende. Han ser universums och jordens utveckling. Det är ingen bra business. Men jag skriver det för att det är det mest intressanta jag kan komma på. Man kan säga att jag vill återupprätta de senila.

Hur ser din skrivardag ut?

– Jag behöver sitta ensam och ostörd. Då läser jag i fyra, fem timmar för att komma in i vad jag för dagen ska skriva om. Det kan var en bok om rymden, en diktbok och någon mystiker. Efter det sätter jag igång och skriver dikten. Den kan ta mellan fem och tio timmar. Då är den i princip klar.

Och hur känns det då?

– Det är skitroligt. Rena knarket.

Bilden är tagen i Gangsterkällaren, där Sören brukar ha sina kurser i manusbearbetning.

Sören Bondeson har skrivit:

• Sent på förmiddagen 1989 (novellsamling)
• Lita inte på gryningen 1994 (kriminalroman)
• Besvärjelser 1995 (diktsamling)
• I skuggan av mörkret 1997 (kriminalroman)
• Vägarna genom utkanter 2000 (diktsamling)
• Rockresan 2005 (faktabok)
• Till natten lokalt snöfall 2007 (roman)
• En m3 Jord 2011 (diktsamling)
• Konsten att döda 2011 (faktabok)
• Lögnen är en annan sanning 2017 (roman)

Radioteatern:

• Sent på förmiddagen 1993
• Det bara fortsätter 1996