INTERVJU. Författaren Marie H Lundh i Umeå debuterar med Sarahs lag på Bokförlaget Polaris den 3 mars.

Sarahs lag är första delen i serien om juristen Sarah som går domarutbildningen i Svea hovrätt. Som en del av den skickas hon till tingsrätten i fjällkommunen Nordmyr, där hon under två år ska arbeta som domare. Men inte bara det – hon ska även bo och leva på orten. Sarahs lag är en rolig roman med svärta, om att bryta invanda mönster och ta itu med rädslor. Om att hitta hem.

Hej Marie, välkommen till min blogg. Stort grattis till boken och till treboksavtalet med Polaris. Hur känns det?  

– Tack! Jätteroligt att vara med – att bli intervjuad av dig är en ära. Jag ska försöka svara så bra jag kan.

– Först och främst: Polaris är mitt drömförlag, så det känns fantastiskt. Sedan starten har utgivningen varit spännande och attityden småkaxig, det är ett litet förlag med en stor aura som på relativt kort tid har etablerat sig som en självklar aktör på marknaden. Jag hade dessutom bra erfarenhet av Polaris sedan tidigare, då vi hade kontakt om ett annat manus som de senare refuserade.

– När Sofia Brattselius Thunfors ringde mig åtta dagar efter inskickat manus och erbjöd mig ett trebokskontrakt i alla format var min första fråga om hon skulle bli min förläggare. Att få arbeta med någon som är så välrenommerad, med många år i branschen, är lite för bra för att vara sant. Jag har även en erfaren och duktig redaktör i Ulrika Åkerlund, som har betytt väldigt mycket under arbetet med manuset. Så det blev jackpot, kan man säga. Tre böcker ger mig också en möjlighet att utvecklas tillsammans med förlaget. Det är en aspirerande författares dröm, åtminstone min.

Hur tänker du fira?

– Jag är dålig på att fira och har precis börjat fira i förskott. Det funkar bäst för mig, som annars bara går vidare och hugger tag i nästa sak som måste göras. Jag måste bli bättre på att stanna upp och klappa mig själv på axeln. Men smörgåstårta och champagne står i alla fall på firarönskelistan.

En gång hade du en blogg som hette Mitt skrivliv och där du var anonym – vi som läste visste bara att du var västerbottning, journalist och att du skrev på en roman. Sedan en dag sa du upp dig från jobbet och kom ut ur skrivgarderoben med namn och bild. Vad gjorde att du tog det steget?

– Tiden med Mitt skrivliv-bloggen betydde oerhört mycket, både för mig som person och för mitt skrivande. Jag knöt många fina kontakter och lärde mig massor om hantverket. Fast jag hade skrivit länge, många skönlitterära manus, hade jag fram till dess varit ganska ointresserad av hantverket. Jag skrev och skickade till förlag, men trodde nog aldrig att jag skulle ha det som krävdes.

– Efter några jobbiga år i livet, både privat och yrkesmässigt, valde jag att avsluta min anställning som journalist. Den främsta anledningen var hälsan, men jag gjorde det också för att livet är kort. Det var dags för mig att fokusera på det jag verkligen ville, alltså skriva.

– Att jag kom ut ur ”skrivgarderoben” då handlade främst om att jag inte längre hade den anställning jag tidigare haft.

Nu arbetar du i Hovrätten för Övre Norrland, bland annat med det administrativa kring domarutbildningen, och då kom idén till serien om Sarah. Vad kom först? Miljön eller Sarah?

– Miljön, i form av fjällvärlden, kom definitivt först. Sedan jag för första gången satte min fot i Vindelfjällen har jag älskat vyerna och vandringarna. När jag skapade det fiktiva Nordmyr kombinerade jag fjällmiljön med en del av det jag lärde mig när jag som journalist besökte många av Norrlands inlandskommuner. De har alla sin charm, men också sina utmaningar.

 – Gällande domstolsmiljön är den tätt sammanlänkad med Sarah, men hon kom först. Det är fantastiska yrkesmänniskor jag har förmånen att arbeta med och min tro på rättsväsendet har stärkts väsentligt sedan jag började arbeta i hovrätten. Samtidigt är alla människor, med helt vanliga liv. Det borde inte förvåna någon, egentligen. Men det väckte någonting i mig, den där nyfikenheten som behövs för att få ihop ett manus.

– Just Sarah, i egenskap av jurist under utbildning för att bli domare, kändes självklar. Jag arbetar som sagt administrativt med domarutbildningen och juristerna som går den imponerar dagligen på mig. De är ödmjuka inför uppgiften, vetgiriga, skickliga utifrån den nivå de befinner sig på och noggranna. Att få umgås med en fiktiv sådan person, och grotta i människan bakom, kände jag var – och är – väldigt lockande. Sarahs lag handlar ju främst om människor, inte så mycket om den dömande verksamheten.

Vad har du och Sarah gemensamt?  

 – Vi har väldigt lite gemensamt. Den enda sak som förenar oss är nog känslan av att alltid vara utanför. Den har jag burit på i hela mitt liv och det gör Sarah också. Vi är båda ensambarn, kanske hänger de två sakerna ihop.

Du nämnde i ett inlägg på Instagram att du jobbar med att bryta den dåliga vanan att inte säga ”lilla jag” och inte säga ”den lilla boken”. Jag har under åren jag följt dig aldrig upplevt att du förminskar dig själv, tvärtom, jag ser dig som stark i övertygelsen om vad du kan och att det duger gott. Att du också njuter av nuet och att du inte tar något för givet.

– Men så roligt att höra! Detta var en superbra och intressant fråga som jag skulle vilja prata länge om. Jag försöker verkligen att reflektera över den saken och stoppa mig själv när jag vill förminska den jag är eller det jag presterar. Man ska inte prata om sig själv på ett sätt man inte skulle prata om andra, det är bara dumt.

– Men den inre dialogen som föregår exempelvis ett inlägg på Instagram syns ju inte utåt, jag övar på att ta plats, synas och höras. Jag jobbar också på att se detta med att skriva och få en bok utgiven som den prestation det faktiskt är. Så som jag ser på andra som lyckas ta sig in på ett förlag. För jag blir generad och vill vifta bort det – äsch, lilla jag och min lilla bok liksom …

– Att jag njuter av nuet och inte tar någonting för givet stämmer däremot på pricken! Jag är djupt tacksam över livet, även när det är jobbigt.

Från i år är du ledig på onsdagar för att ägna dig åt skrivandet. Hur ser en idealisk onsdag ut?

– Jag går upp 05.10 (som alla andra dagar) och dricker kaffe en timme medan jag pysslar med Instagram. Sedan skriver jag till 11.00, äter lunch och går en promenad. På promenaden lyssnar jag på ljudbok, podd eller pratar i telefon.

– På eftermiddagen är hjärnan lite tröttare, så då jobbar jag med skrivrelaterade saker som hemsidan, bokföring, nyhetsbrev och så kommunicerar jag ofta med någon kollega via meddelanden eller videosamtal. Just nu har jag också en del kontakt med förlaget, inför släppet av Sarahs lag. För tillfället skriver jag även på de blogginlägg som återstår i min ”Mot debuten”-serie som inspirerats av Debutantbloggen. Och så läser jag i mån av tid. Strax efter 16.00 kommer maken hem och då är min arbetsdag också slut, och jag är vid det laget rätt slutkörd.

Tack Marie för intervjun. Lycka till med boken och fortsatt skrivande.

– Tack själv, så roligt att få vara med!

Marie finns på Instagram och hennes hemsida hittar du här