Sören Bondeson: ”Jag skulle dö sotdöden om jag behövde sitta och mala med bokstäver hela dagarna”

Postat den april 15, 2019 av Eva

Författaren Sören Bondeson har gett ut romaner, kriminalromaner, lyrik och handböcker (se alla titlar längst ner). Hans diktsamling En m3 jord nominerades 2011 till Augustpriset. Sedan 1993, då han var med och bildade den tvååriga skrivarlinjen på Skrivarakademin, har han lärt ut litterär gestaltning till ungefär sextusen elever. Av dem har nära etthundra blivit antagna på traditionella förlag.

Hej, Sören, välkommen till min blogg. Du debuterade för trettio år sedan med novellsamlingen Sent på förmiddagen. Minns du känslan?

– Det var väldigt roligt att gå till förlaget och skriva kontrakt. Men att debutera är ungefär som att köpa en ny bil. Det är kul en månad. Sedan kommer vardagen. Du får en slant i bästa fall och sedan fortsätter livet. Det är en myt att ”wow, nu förändras livet”.

– På den tiden blev man recenserad i alla stora tidningar. Det är inte som nu, att det är någon bloggare någonstans som inte vet någonting och som tycker att ”boken är bra”. Jag har alltid fått väldigt bra recensioner och sedan finns det alltid någon som tycker att jag är värsta jävla idioten. Jag får ”du är världsmästare” eller ”det här är helt åt helvete.”

Var det ditt första manus som antogs?

– Nej. Jag skrev urdåliga manus i tio år och skulle kunna tapetsera en mindre toalett med refuseringsbrev. Ett tag tänkte jag lägga av men så ville jag ge den här novellsamlingen en sista chans. Den höll jag på med i fyra år, eller fem kanske, och då jobbade jag natt på Långbro.

Har du jobbat om de refuserade manusen?

– Aldrig. De är komplett värdelösa. Jag är jätteglad att de aldrig kom ut.

Ser du samma nybörjarfel hos dina elever?

– Ja, det gör jag. Det är så många moment som man ska behärska. Man ska kunna skapa stämning i berättelsen genom miljö och tankar, veta de hantverksmässiga grejerna som tillbakablickar, perspektiv, hur man hoppar i texten i tid. Sådant hade jag noll koll på. Sedan måste man lära sig skriva dialog och – det stora – skaffa sig en uppfattning om hur man får ihop romanen. Det gäller att höja blicken och se vad det är man håller på med.

En del tycker om att skriva sig fram till en story, andra gör synopsis.

– Man gör det man tycker om att göra, men man måste ta konsekvenserna av hur man fungerar. De som skriver mer intuitivt har många fler luckor och de måste kunna se var de ska fylla i. För det går inte att vara intuitiv när det kommer till omskrivningen. Men ett statiskt synopsis kan bli en produkt och då tappar man i personlighet.

– Om det ska bli en bok går det inte att säga ”jag kör efter min grej, jag vill göra så här”, då har man inte kommit ur tvåårsstadiet.

Blev författarlivet som du tänkte dig?

– Numera skriver jag en dag i veckan och då är det roligt. Som yngre trodde jag att jag skulle skriva hela tiden. Men jag har kommit fram till att jag inte tycker om det. Jag skulle dö sotdöden om jag behövde sitta och mala med bokstäver hela dagarna.

Men är det inte lika tråkigt att hela tiden läsa ofärdiga texter?

– Nej. Jo, det kan det vara. Men jag läser inte så ofärdiga texter längre. Jag kan säga att jag har gjort min militärtjänstgöring och läst väldigt många ofärdiga texter, men även i dem finns det korn. Nu för tiden ser jag det som en kul hobby och har bara några få grupper som kan skriva.

Du har sagt att ”det är fan i mig inte kul att vara bestsellerförfattare”.  

– Jag har träffat rätt många och de är inte gladare än någon annan. Snarare är de ganska bekymrade över att de måste leva upp till att vara bestsellerförfattare. De har en press på sig själva och en press från förlagen därför att de är mjölkkossor. En del skriver serier och de kan vara ganska trötta på sina serier. Jag märker att jag i förhållande till dem inte har den pressen. Jag slipper det. Jag kan tänka friare. Ingen säger ”skriv det här” till mig. Jag har aldrig känt krav från ett förlag.

När författaren Anna Bågstam intervjuade dig (i september 2017, hela intervjun går att läsa här) gick du hårt åt ”lektörerna ute på nätet”. Du sa att de flesta inte har de kunskaper som krävs. På sociala medier blev det en liten folkstorm. Jag tycker också att du var rätt fyrkantig.

– Jag känner jättemånga författare som absolut inte kan tala om för folk hur de ska skriva, och man behöver inte vara författare för att vara lektör. Men hur mycket kan en lektör som inte har jobbat på ett förlag och vet hur det fungerar där?

– Det tar en enorm tid att bli bra på något. Man måste ju ha läst en massa för att se vad som är relevant i ett manus för att ha något att jämföra med. Om den som kallar sig lektör har gått någon pajasutbildning en termin, välkommen då, man kan bli psykiatriker på ett halvår, det kallas för amatörpsykolog.

– Jag vill sätta varningsflagg för lektörerna ute på nätet. Det finns dem som är bra. Men det finns också folk som knappt vet någonting och kallar sig lektörer. För dem som söker en lektör blir det jättesvårt. Hur fan vet jag att den här är något bra? Kan den se ett helt manus eller är det bara någon som vill tjäna pengar?

– Det är lite samma med hybridförlagen, det finns dem som utnyttjar människor. De säger att de ska göra reklam och säger att de har kontakter, men de stackars författarna får klara sig själva. Och de konkurrerar på en marknad som är oerhört hård.

Vad gör att vissa går hela vägen till antagen bok?

– De är ihärdiga och har stor arbetskapacitet och lägger mer tid på det än andra gör. Det spelar ingen roll om man har talang om man inte orkar träna. Jag har sett många begåvade som har varit bra på att skriva tio sidor men sedan har de inte orkat med det hårda arbetet.

Vad skriver du på nu?  

– En diktsamling som handlar om en man som är senil och bor på ett äldreboende. Han ser universums och jordens utveckling. Det är ingen bra business. Men jag skriver det för att det är det mest intressanta jag kan komma på. Man kan säga att jag vill återupprätta de senila.

Hur ser din skrivardag ut?

– Jag behöver sitta ensam och ostörd. Då läser jag i fyra, fem timmar för att komma in i vad jag för dagen ska skriva om. Det kan var en bok om rymden, en diktbok och någon mystiker. Efter det sätter jag igång och skriver dikten. Den kan ta mellan fem och tio timmar. Då är den i princip klar.

Och hur känns det då?

– Det är skitroligt. Rena knarket.

Bilden är tagen i Gangsterkällaren, där Sören brukar ha sina kurser i manusbearbetning.

Sören Bondeson har skrivit:

  • Sent på förmiddagen 1989 (novellsamling)
  • Lita inte på gryningen 1994 (kriminalroman)
  • Besvärjelser 1995 (diktsamling)
  • I skuggan av mörkret 1997 (kriminalroman)
  • Vägarna genom utkanter 2000 (diktsamling)
  • Rockresan 2005 (faktabok)
  • Till natten lokalt snöfall 2007 (roman)
  • En m3 Jord 2011 (diktsamling)
  • Konsten att döda 2011 (faktabok)
  • Lögnen är en annan sanning 2017 (roman)

Radioteatern:

  • Sent på förmiddagen 1993
  • Det bara fortsätter 1996
Publicerat i författarintervju | Märkt , | 14 kommentarer

Monica Rehn körde på en fyrfilig motorväg när bokförlaget ringde: ”Vi vill ge ut din bok”

Postat den april 8, 2019 av Eva

INTERVJU. Författaren och juristen Monica Rehn debuterar på bokförlaget Modernista med sin thriller Moratorium som handlar om makt, mord och mörka familjehemligheter (en längre presentation längst ner).

Hej, Monica, välkommen till min blogg. Vi har ju känt varandra sedan sommaren 2015, när vi gick en skrivarkurs på Skrivarakademin och därefter flera terminer på Sören Bondesons författarskola. Du har hela tiden så ihärdigt insupit kunskaper och skrivit och skrivit om, och jag tycker att du är så värd framgången. Stort grattis! Hur gick det till den dagen förlaget ringde?

– Stort tack, Eva! Skrivarvänner är ovärderliga och jag kan varmt rekommendera skrivarkurser, både till den som bär på en önskan att börja skriva och alla som har hållit på ett tag.

– Dagen när förlaget ringde kommer jag alltid att minnas. Det var en tisdagsmorgon och jag var på väg till jobbet. När jag körde mot Stockholm ringde mobiltelefonen. Okänt nummer konstaterade jag och tänkte först strunta i att svara. Men av någon anledning tog jag upp mobilen från sätet.

”Hej, Monica! Jag ringer från förlaget Modernista … ”

Va? Är det någon som skämtar med mig?

”Vi vill gärna ge ut din bok.”

Mina händer började darra och pulsen rusade.

”Herregud! Är det sant?” sa jag, och en hel del annat i nivå med sådant en sjundeklassare säger till sin bästis. Tårarna rann och jag ville skrika rakt ut av glädje. Fast jag kom till sans. Jag pratade ju med en riktig förlagsmänniska och jag ville göra ett gott intryck. Dessutom körde jag på en fyrfilig motorväg och insåg att jag måste koncentrera mig, annars kunde allt ta slut innan det ens börjat. På kvällen åt vi falukorv och makaroner och drack vatten till. Ingenting är ju klart förrän det är klart.

– När avtalen var undertecknade träffade jag förlaget och vi gick igenom planen för utgivningen och alla moment fram till releasen. Tidplanen var tajt, men allt har fungerat perfekt. Det är ett privilegium att få jobba med professionella människor. Nu är det några dagar kvar tills boken kommer ut. Det känns fortfarande overkligt att min dröm har slagit in.

Hur ska du fira releasen?

– Vi firar släppet på förlaget den 12 april. Jag ser fram emot att samla skrivarvänner, vänner och familjen. Förlaget bjuder också in branschfolk.

Vad får du för hjälp från förlaget när det kommer till marknadsföringen? Vad tänker du göra själv?

– Förlaget har naturligtvis ett helt maskineri för att boken ska nå ut. Det är huvudsakligen förlaget som marknadsför boken och de anlitar även en PR-byrå, Ascari PR, som är mycket proffsiga. PR-konsulten Kajsa Olofsson har lång erfarenhet och ett stort kontaktnät. Målet är att få medier och andra kanaler intresserade. I februari fick jag presentera Moratorium för 130 bibliotekarier på BTJ Förlagsdagar. Det var fantastiskt att få möta så många engagerade och bokälskande människor. Hittills har fler än trettiofem bibliotek köpt in den.

– För egen del kommer jag att jobba för att få komma ut och träffa läsare. Bokmässor, deckarfestivaler, bibliotek och bokhandlar är viktiga kontaktytor. Annars är sociala medier givna kanaler för att synas.

Kommer du, i likhet med många kriminalförfattare, att försöka ge ut en bok varje år?

– Mitt mål är att ge ut en ny bok varje år. Men eftersom jag arbetar heltid som jurist är det ibland svårt att hitta tillräckligt med tid. På sikt vill jag gå ner i arbetstid för att få mer tid för skrivandet. Drömmen är naturligtvis att kunna leva på författarskapet. Skrivprocessen har visserligen blivit kortare i takt med att jag lärt mig hantverket, men mitt krav på mig själv är snarare att det ska bli bra än att det ska gå snabbt.

– Just nu skriver jag på mitt tredje manus och har kommit halvvägs. Berättelsen handlar om en känd och framgångsrik man som blir anklagad för ett grovt brott som han måste visa omvärlden att han inte begått. Jag har stor hjälp av kursen i manusbearbetning som vi går för Sören Bondeson och min ambition är att manuset ska vara klart till hösten.

Hur kommer det sig att du började skriva romaner?

– Idéen väcktes på Susan Casserfelts releasefest när hon släppte sin första bok Prästens lilla flicka. Det var 2013. Året dessförinnan hade jag flyttat från Stockholm och köpt hus i Bålsta tillsammans med min man. Jag jobbade som chefsjurist på ett företag i Stockholm och längtade efter att få utlopp för min kreativitet. Efter många år, där min starkaste drivkraft var att visa att jag dög något till, släppte plötsligt revanschlusten. Det frigjorde energi som jag i stället kunde kanalisera på sådant jag ville göra. Förutsättningarna fanns där: Jag hade landat i mitt nya liv med min stora kärlek. Mina barn var vuxna. Jag hade oceaner av tid när min man ägnade sig åt sina stora intressen: jakt och fiske.

– I januari 2014 började jag en kvällskurs på Skrivarakademin i Stockholm. Det var grundkursen i att skriva deckare och spänning för Annica Wennström. När jag insåg hur svårt det är att skriva skönlitterärt såg jag det som en utmaning att försöka lära mig hantverket, få till språket och allt det andra man behöver veta för att fängsla läsaren. Sedan dess har jag gått fjorton skrivarkurser, främst för Sören Bondeson. Jag har läst drösvis med skrivarhandböcker och böcker om dramaturgi och om att skriva filmmanus. Mitt första manus blev inte antaget. På sätt och vis blev jag lättad, men mest sporrad. Jag ville åstadkomma något bättre. Beslutet att hoppa av chefsjobbet var förvånansvärt lätt att ta. Ett och ett halvt år i frihet blev det, utan andra krav än mina egna. Jag ägnade mig åt att lära mig mer, skrev, skrev om, läste favoritböckerna gång på gång. Manus två växte fram och efter många redigeringsrundor var den så pass klar att jag gjorde ett nytt försök att komma igenom nålsögat. En morgon ringde som sagt Modernista. Jag var antagen.

Skriver du synopsis? Vet du hur slutet ska bli när du börjar något nytt?

– Jag skriver flera olika slags synopsis. Först ett övergripande på ett par tre sidor med början, mitten och slutet av berättelsen. Det har föregåtts av funderingar som tagit sin utgångspunkt i en idé eller ett tema som jag vill skriva om, vilket resulterat i den så kallade ”enradingen” som du, Eva, också jobbar med: [bokens titel] handlar om en [beskrivning av huvudpersonen] som [vad huvudpersonen gör] för att [vad personen vill]. Sedan följer ett detaljerat synopsis i tabellform. Där beskrivs varje scen i korta drag, jag anger syftet med scenen, vem av karaktärerna som har perspektivet, beskriver konflikten och detaljer som plats, väder och datum. Vid sidan av det skriver jag en bakgrundshistoria för varje huvudkaraktär, dels för att lära känna dem, dels för att få en psykologisk förklaring till varför de agerar som de gör i berättelsen. Målet är att skapa starka huvudkaraktärer. För mig är synopsis ett levande dokument som justeras allteftersom historien växer fram. För att få överblick gör jag också tidsaxlar på stora papper där jag skriver in viktiga scener och inte minst vändpunkterna. Slutligen använder jag post-it-lappar som jag sätter på väggen.

– Det är en stor fördel att veta slutet redan innan man börjar skriva. Under processen kan dock slutet ändras vilket innebär att hela historien kan behöva justeras. Vår skrivlärare, Sören Bondeson brukar säga: ”alla beslut man fattar får konsekvenser”. Det gäller naturligtvis inte bara slutet utan hela berättelsen. Har man inte koll på det kan resultatet bli vad förlagen brukar kalla ”spretigt”. Mitt första manus var ett sådant. När jag skrev på Moratorium hade jag hela tiden i åtanke att allt måste kunna knytas till kärnan och ha betydelse för den historia jag vill berätta.

Hur ser en idealisk skrivardag ut?

– En idealisk skrivardag stiger jag upp vid sju (vilket är sovmorgon för när jag jobbar ringer alarmet på mobilen kvart över fem). Efter frukost sätter jag mig vid mitt skrivbord. Skiner solen drar jag ner persiennerna. Jag är ensam, det är tyst och våra tre hundar sover snällt. Om jag är inne i den kreativa fasen, när historien håller på att växa fram, går jag igenom de mejl jag skickat till mig själv under natten. Idéerna kommer främst när jag försöker somna. Eftersom det är en idealisk skrivardag har den nattliga tankeverksamheten resulterat i tio strålande uppslag (i verkligheten är antalet ofta lika många, men särskilt strålande är de sällan). Sedan skriver jag i fem timmar. Förmiddagarna är jag som mest fokuserad. Efter en snabb lunch går jag en promenad med hundarna och grubblar på något jag brottas med i manuset. Väl hemma fortsätter jag att skriva och varvar det med att läsa en inspirerande bok. Därefter skriver jag ut dagens text och går igenom den med rödpenna. Framåt kvällen struntar jag i teven och Facebook och börjar titta på nästa scen i synopsis. Vid midnatt går jag till sängs och somnar omedelbart (i verkligheten ligger jag där med tanketrängsel och skickar meddelanden till mig själv).

Tack Monica för dina intressanta svar. Lycka till med boken!  

Bild: Gustav Karlsson Frost, Omslag: Lars Sundh

MORATORIUM
De två vännerna David Bergman och Jonathan Sandberg arbetar som ungdomsledare på ett scoutläger för barn. Fulla på vodka simmar de över sjön och märker inte att stugan där barnen sover fattar eld. En flicka dör i branden. Skuldkänslorna blir överväldigande, och särskilt Jonathan lyckas aldrig bearbeta sina. Han alienerar sig alltmer från omvärlden och tio år senare är han spårlöst försvunnen.

Davids liv har tagit en dramatisk vändning. Hans fru har lämnat honom för en annan man och han har inte längre kvar jobbet på advokatbyrån där han precis var på väg att bli delägare. Han har dessutom blivit svindlad på pengar och har en skuld som han omöjligt kan betala. När Kurt Sandberg, pappan till hans gamla ungdomskamrat, söker upp honom och erbjuder honom det oväntade uppdraget att leta upp Jonathan mot en ansenlig summa pengar, har han därför inte råd att tacka nej. David påbörjar vad som först bara tycks vara sökandet efter en försvunnen person ur hans förflutna. Men så äger ett brutalt mord rum, och en avgrund öppnar sig. David tvingas gräva sig allt djupare in i familjen Sandbergs mörka, såriga historia och stegvis börjar han inse att han själv kan vara mördarens nästa offer.

Publicerat i författarintervju | Märkt , , | 13 kommentarer

Skriver och flyger

Postat den april 2, 2019 av Eva

I morgon ska jag till skrivarkursen, det är fjärde gången av sex. Jag har läst de andras texter och gjort kommentarer, och allt ligger färdigt i väskan. Gruppen har kommit lite olika långt med sina respektive manus och jag är glad att jag har hela romanen klar för mig och bara har en femtedel kvar att redigera. Det var mycket jobbigare de första två terminerna när jag prövade mig fram och hamnade i alla möjliga diken.

Och i veckan därpå ska jag både på en träff för Sörens vänner och på release för skrivarvännen Monicas Rehns spänningsroman Moratorium. Det ska bli så spännande att följa hennes resa.

I höstas skrev jag om ett presentkort på en bodyflight som jag hade fått i present. Jag skulle sväva fritt och njuta av den milstolpe jag passerade efter fem år med tamoxifen (som bröstcancerpatienter kan få i fem eller tio år som ett extra skydd efter operation och annan behandling). Men flighten blev inte av förrän förra tisdagen.

Först fick vi byta om till flygdräkter och sedan skulle vi få instruktioner inne i den stora glasbehållaren där vi senare skulle flyga. Men precis när jag skulle kliva ut på golvet som bestod av ett nät sa instruktören att det var tio meter ner och då såg jag djupet och blev så ofantligt rädd. ”Jag står här ute”, sa jag. ”Jag hör ändå.” Men jag förstod ju att om jag skulle flyga var jag ju tvungen att pröva att gå på golvet, och till slut vinglade jag ut och gick några steg.

När luften började tjuta som en jetmotor (vi hade öronproppar) lydde jag order och ställde mig i dörröppningen och höjde armarna. Då tog instruktören mig i midjan och jag planade ut liggande på mage. Det var vingligt (som en nykläckt virrig fågel) och instruktören fick hålla mig i ett ben eller i en arm, men ibland flög jag helt fritt.

Jag njöt inte ett dugg. Jo. Lite. Och på kvällen kom en stilla glädje. Jag gjorde det fastän jag var rädd, och jag kom på ett par riktigt bra meningar åt Berit som hon kan tänka när hon är rädd. Hon är för övrigt mycket mer rädd än jag. Fast hon har ju orsak till det förstås.

Vi hörs. Skriv på.

Publicerat i mitt skrivande | 12 kommentarer

Om Murakami och dystra nyheter från Lind & Co

Postat den mars 17, 2019 av Eva

För ett tag sedan lyssnade jag på ett intressant samtal om Haruki Murakami. Publiken satt i sköna gröna fåtöljer på Capitol bio inne i Stockholm och kunde ställa frågor till de fyra personerna på scenen. Det var Murakamis svenska förläggare Håkan Bravinger, skådespelerskan Claire Wikholm, översättaren Yukiko Duke och bloggaren och författaren Sandra Beijer.

Beijer hade läst allt av Murakami och tycker att han är en ”mästare på paus”. Yukiko Duke har tillsammans med sin mamma Eiko Duke översatt flera av hans böcker. Hon är också personlig vän till honom. Att översätta Fågeln som vrider upp världen tog ungefär ett år. Ibland när det uppstår problem i översättningen ringer hon Murakami som aldrig läser om sina böcker. Så det händer allt som oftast att han inte kommer ihåg vad han skrivit eller vad han menade.

I Sverige har vi tur som får läsa originalen medan till exempel amerikanerna får läsa kortare böcker – förläggarna stryker helt enkelt de kapitel som inte passar dem.

 Jag köpte Mordet på kommendören, del 1 och del 2. Sara R. Acedo som gjort omslagen måste ha haft det extra kul som fått illustrera två böcker samtidigt.

Och så har jag lyssnat på Förlagspodden och blivit upprörd. I det senaste avsnittet, som kom i måndags, säger förläggaren Kristoffer Lind att de har börjat anta manus som de bara ska ge ut i digitalt format. Hädanefter blir det en polarisering, sa han och menade att det som får komma ut som pappersböcker bara blir det jättebreda och kommersiella samt det smala, elitistiska som blir recenserat i tidningar och som har en liten men trogen publik. Mellansegmentet ligger farligt till. Hos Lind & Co kommer hälften av utgivningen att bara komma ut digitalt. Vidare trodde han att alla förlag kommer att stå inför liknande beslut.

Jaha, det var ju dystert.

Nu måste jag hitta på något kul att avsluta med … jo, jag har intervjuat Sören Bondeson. Kommer att lägga ut intervjun i april. Önskar alla en ny trevlig vecka!

Publicerat i författarkvällar och liknande | 20 kommentarer

Jag vill ha hybris fram till juni

Postat den februari 17, 2019 av Eva

Tänk tvärtom, sa magister Sören förra gången. Om du fastnar eller får skrivkramp – tänk tvärtom. Bara genom att göra det så kommer frisk luft in i hjärnvindlingarna och med det nya tankar.

Vi har pratat om det förut men det satt bra med en påminnelse. För jag hade fastnat i vissa meningar som tutat i huvudet: Du måste bli klar, Eva. Du måste skicka in till förlag SNART. Det är ju rentav löjligt att du aldrig blir klar. Råmanuset var ju färdigt för över ett år sedan.

Tänk om jag bara kunde ägna mig åt att njutskriva och liksom komma framåt i min takt och inte i någon annan takt som jag inte passar för. Jag ger all min energi (nästan) till texten och skriver på den varje dag men jag måste låta långa tider passera mellan passen också – för det är då jag löser problem och kommer framåt.

Plan A har varit att skicka in så snart som möjligt (skynda, skynda) och plan B (efter alla refuseringar) är att ge ut själv vintern eller våren 2020. Även om den skulle vara klar tidigare så är det först då som det passar mig bäst.

Nu försökte jag tänka tvärtom, eller lite från sidan: När vill jag gå och vänta på refuseringarna? Finns det någon tid som passar till detta? Kan ju vara tveksamt. Men hellre i sommar än nu under kursen. För jag vill inte bli störd och nedslagen innan jag har kommit igång med Gabriel-texten. Jag vill ha hybris fram till juni åtminstone. Förresten, kära förlag, ni behöver inte svara förrän i september. Jag har annat för mig.

På onsdag är det skrivarträff igen. Har läst hälften av deltagarnas texter. Ska ta itu med en till nu – innan jag ska se ett nytt avsnitt av Netflixserien Paranoid. Namnet i sig skulle inte locka mig men karaktärerna och dialogen är superbra.

Publicerat i mitt skrivande | 22 kommentarer

Så fick jag några av mina romanidéer

Postat den januari 25, 2019 av Eva

Första skrivarträffen var i tisdags och nu är vi tillbaka i bankrånarkällaren. Ett passande smeknamn för alla brott som begås i deltagarnas texter – bland annat Anna Bågstam har skrivit om lokalen på Debutantbloggen – men det är inte därför som den kallas så. Utan det beror på att grundaren och vd:n för Svenska institutet för sorgbearbetning (där kursen hyr in sig) var en bankrånare en gång.

Som reporter har jag intervjuat Anders Magnusson ett par gånger. Ett av reportagen handlade om när Anders och ett av hans offer träffades hos en medlare hos polisen för att försonas och för att kunna gå vidare.

Jag kände inte till att det finns medlare som hjälper före detta kriminella som ångrar sig och som vill säga förlåt till den som de har skadat. Och jag blev så inspirerad att jag försökte skriva en roman som rörde samma tema. I flera år kämpade jag med handlingen men när jag till slut lade ner medlingsbiten gick det bättre och nu har jag delvis en annan story för min huvudperson Gabriel.

Det andra reportaget handlade om sorg. Det var tungt att intervjua människor i sorg men det gav mig mycket. Boken Sorgbearbetning (som Anders har översatt till svenska) fick mig också att förstå vad ”förlåta” är. Nu citerar jag boken: ”Att förlåta innebär att vi går till handling även om vi inte känner för det. Skulle vi vänta på en känsla av förlåtelse innan vi förlät skulle vi få vänta i en evighet. Känslan av förlåtelse får vi först efter att vi har uttalat vår förlåtelse.”

Det bästa med att förlåta är att vi gör det för vår egen skull, för att vi ska må bättre och för att vi inte ska fortsätta skadas av det vi har varit med om. Vi behöver inte tycka om personen vi förlåter eller ens vilja träffa personen igen.

En rad från baksidestexten lyder så här: ”Obearbetad sorg kan få livslånga negativa effekter på din förmåga att känna lycka.” Lite av det temat finns i min roman om Berit.

Men nu ska jag försvinna in i skrivardimman igen. I tre dagar har jag vaknat vid fem fylld av inspiration … Vi får väl se hur länge flytet håller i sig den här gången.

Önskar alla ett trevligt slut på januari och ett flow som räcker ända till påska.

Publicerat i mitt skrivande | 14 kommentarer

Längtar efter Sören och alla skrivarvänner

Postat den januari 19, 2019 av Eva

På tisdag börjar skrivarkursen för magister Sören. Jag ser verkligen fram emot att få träffa alla nya och gamla skrivarvänner och få prata SKRIVA. Efter att ha läst de andras texter kan jag bara säga att det överlag är hög nivå – flera av deltagarna är ju också redan utgivna.

Själv skickade jag ingen skönlitterär text den här gången. I stället valde jag att skicka bakgrundshistorierna för två karaktärer som jag har gjort om ganska mycket. För att glatt kunna redigera vidare behöver jag verkligen veta om de är trovärdiga. Tänker att inget kan väl vara bättre än att låta åtta skarpa skrivarhjärnor hjälpa mig med det jobbet.

Manusbearbetningskursen ger mig mycket mer än den tar. Men visst blir det mindre tid till att skriva själv. Över huvud taget har jag inte gjort mycket åt Berit sedan i julas. Min intention var att rivstarta året med långa redigeringsdagar men sedan kom ett strömavbrott som varade i 36 timmar. Och efter det blev jag så avslappnad att jag knappt har suttit vid datorn …

Ett annat löfte för 2019 är att anteckna vilka böcker jag läser. Jag ska väl kunna hålla löftet under januari i alla fall. Hittills har jag lyssnat på Nuckan av Malin Lindroth, som själv har läst in sin essä om att vilja leva i ett parförhållande. Det är roligt och ledsamt och skarpt insiktsfullt.

Lika bra, fast på ett annat sätt, tyckte jag att Felsteg av Maria Adolfsson var. Det är en spänningsroman som utspelar sig i ett fiktivt land: Doggerland. Först har vi den komplexa mordhistorien men framför allt gillar jag karaktärerna och det utifrånperspektiv som blir när hon jämför Doggerland med till exempel Sverige.

Må så gott, jag hör av mig nästa vecka.

 

Publicerat i bra läsning, mitt skrivande | Märkt , | 14 kommentarer

Har mest levt i mina manus

Postat den december 21, 2018 av Eva

Hallå där ute!

Nästa termin blir det författarkurs för Sören Bondeson igen. Vi är åtta deltagare (jag känner de flesta) som ska ses en gång i månaden på dagtid. Den 22 januari börjar vi. Och den 15 januari ska vi skicka första texten på max 20 sidor.

Hösten har gått fort och jag skrev och redigerade Berit. Stommen är klar, inledningen sitter, slutet är klart men behöver redigeras. Det stora jobbet handlade om att fördjupa handlingen och karaktärerna. I mitten av november var det som om jag vaknade till och upptäckte att det hade blivit 80 nya sidor. Den ena nya scenen krävde en ny scen som krävde en ny scen. Ja, det blev så mycket nytt att jag bad Linda på Skriviver att lektörsläsa även de nya sidorna. Hon kände ju till storyn redan och hade då så grymt bra kommentarer.

I väntan på hennes svar plockade jag fram Gabriel. Jag är riktigt sugen på att skriva den som en kortroman och tänkte länge att jag skulle skriva råmanuset 6 x 20 sidor under den kommande kursen. Men nu har jag efter mycket velande bestämt mig för att jobba klart Berit först.

Jag har varit till onkologen på ett avskrivningsbesök och jag har slutat med medicinen. Känslan att det är över är underbar.

Någon bodyflight har det inte blivit än. Dagarna bara försvinner. Jag har mest levt i mina manus, tagit långpromenader, börjat med yoga och meditation igen och besökt storstaden då och då (bilden är från i går då jag korsade Hötorget med ett jättepaket som slog mig på vaderna.)

Må gott, sköt om er i jul.

Publicerat i mitt skrivande | 22 kommentarer

Debutanter, spänning och redigering

Postat den oktober 21, 2018 av Eva

Yippie, jag känner två författare som debuterar våren 2019. Ethel har jag lärt känna via bloggen. Monica träffade jag första gången på en sommarkurs på Skrivarakademin 2015, och sedan har vi gått tillsammans hos Sören Bondeson.

Det är alltid inspirerande att läsa om debutanter men det är särskilt glädjande att följa en person som har skrivit, skrivit om och jobbat hårt år ut och år in. För inget kommer ju gratis. Både Monica och Ethel har stretat på och är så värda framgången.

Även hos bloggaren Annika händer det saker. Ett förlag har skrivit till henne, att de är intresserade och att fler ska läsa hennes manus. Kan en thriller bli mer spännande än så?

Här hos mig är det lugnare. På ytan i alla fall. Jag har redigerat drygt hälften. Men hela tiden kommer jag på nya scener som bara måste vara med. Oftast känns det roligt och kreativt, någon gång ibland blir jag otålig. Sex veckor har gått sedan jag startade och skulle resten ta lika lång tid är jag framme i början av december. Då blir det till att printa ut texten och lusläsa varje scen.

Före dess ser jag fram emot två saker i november:

Jag ska till onkologen på ett sista återbesök – för denna gång och förhoppningsvis för alltid. Det har gått fem år sedan jag opererade bort min bröstcancer. Därefter fick jag strålning men behövde aldrig ta cytostatika, vilket jag är djupt tacksam över. Piller mot bröstcancern har jag däremot tagit i fem år. Tamoxifen kan ha grymma biverkningar, som blodpropp och livmodercancer. Många patienter måste sluta i förtid för att de får ont i lederna eller blir deprimerade. Men jag har haft det relativt lätt. Har tappat hår, periodvis är jag jättetrött i underbenen och jag har också låg energi. Mest mentalt men också fysiskt. Nu har jag surfat runt och läst om patienter som fått tillbaka orken (och minnet) efter bara två tre veckor utan medicin, och jag hoppas att det också ska hända mig.

Om ovanstående går bra ska jag ta ut mitt presentkort som jag fick när jag fyllde 65 år i våras. Det är en bodyflight (och inte en gungstol, det tackar vi särskilt för). Jag ska sväva fritt och njuta av den milstolpe jag då har passerat.

Nästa gång jag bloggar (i mitten av december?) hoppas jag att jag är klar med den här omgången av redigeringen, att jag fått ny härlig energi och att jag har flugit som en fågel.

Ja, vi får se. Önskar alla en härlig, kreativ höst.

P.S. Bilden togs förra söndagen när det var brittsommar och jag tog en paus i redigeringen. I dag är det åtta grader ute och hängmattan hänger fuktig och tom på folk.

Publicerat i mitt skrivande | 16 kommentarer

Slut på velandet + liten enkät

Postat den oktober 12, 2018 av Eva

Min idé att göra en ny julkalender läggs härmed ner. Jag tyckte att det var så kul förra gången (2014) och jag har redan tänkt ut vilka författare jag vill intervjua. Men jag måste säga nej till mig själv – och jag måste skriva det här på bloggen så att jag slutar vela hit och dit. Även om själva jobbet att mejla, ställa frågor, redigera, sammanställa, fotografera fina julprylar som jag först måste hitta …  inte behöver ta mer än ett par veckor så vet jag av erfarenhet att det mesta av min bästa tankekraft går till detta hela tiden – från november och fram till jul.

Det är den tiden som mitt manus måste få. Jag har snart redigerat i fem veckor. Det blir så förbaskat mycket bättre nu. Men den här gången ska jag inte ens gissa när jag är klar. För när jag är klar är jag säkert ändå inte klar.

En liten enkät:

  1. Hur många timmar om dagen vill du skriva? Om du fick välja fritt.
  2. Efter ett avslutat skrivpass: tänker du främst på hur lång tid du satt, eller antal sidor/ord du fick gjorda eller vilken känsla du hade under passet?
  3. När på dygnet kommer dina bästa idéer? Och vad gör du då?

Vore kul om du svarar här i kommentarerna eller till min e-postadress: eva.riktigare@hotmail.com

Så här svarar jag:

  1. För mig är mellan två och fem timmars skrivande om dagen det bästa. Mindre = frustrerad. Mer = slut i huvudet, ont i kroppen, börjar tycka det är dåligt.
  2. Oftast noterar jag känslan, om jag är nöjd eller inte. En riktigt bra mening är bättre än tusen tecken.
  3. När kranen är på kommer nya idéer mest hela tiden: när jag promenerar, mitt i en bra film eller bra bok, ska sova eller mitt i natten. Ibland faktiskt vid datorn också.

Trevlig helg önskas 🙂

Publicerat i mitt skrivande | 12 kommentarer