eva karlssons blogg

I morgon bitti tar jag tåget upp till Mora och Siljan. Det blir Sören Bondeson och åtta skrivande människor – ungefär hälften är publicerade författare – som ska ha fyra halvdagar tillsammans. Två är vikta åt textgenomgång och två är teori, och det sista blir nytt för mig. Jag har aldrig lyssnat på någon föreläsning av Sören.

Vi läser allas texter och tycker till om smått och stort i marginalen. Sedan jobbar vi extra mycket med en av texterna. I fredags skrev jag klart utlåtandet till den text jag fått på min lott. Lite annorlunda mot tidigare gånger för det här är ett synopsis på tjugo sidor. Det tog mig ganska lång tid, jag har knappt skrivit ett synopsis själv, och synpunkter på till exempel gestaltning och miljö är ju svårt att säga något om. I stället har jag tittat på karaktärer, konflikter och trovärdighet.

Den här söndagen skiljer sig från alla andra dagar den här sommaren. Jag har inget att skriva, ingen text från kurskamraterna att läsa. När det gäller Berit skickade jag iväg manuset i måndags till Linda på Skriviver. Hon varvar sitt eget skrivande med lektörsjobb numera. När texten gått iväg fick jag först ångest – jag borde ha gjort mer, jag borde ha gjort det bättre – men nu har en ren matthet sköljt över mig och liksom stannat kvar.

Jag hoppas att veckan vid Siljan kommer att ge mig ny energi – tillräckligt för att kunna ta Berit till en högre nivå i höst – men samtidigt vill jag inte bli så översvallande entusiastisk att jag anmäler mig till en ny skrivarkurs. Inte den här terminen i alla fall. Vad jag behöver är många grå och regniga promenader med Berit. Sedan. När jag har tagit nya tag.

… den här sommaren var en natt. Jag kunde inte sova. Det var ljust men dimmigt och runt 22 grader. Efter hettan under dagen kändes det skönt och förunderligt stilla ute på altanen. I flera timmar skrev jag. Meningarna rann ur mig, jag var så klar i huvudet.

Annars har lusten till skrivandet gått över i en måste bli klar-känsla. Måste bli klar med redigeringen av Berit – ska skicka till ännu en lektör. Måste blir klar med 40 sidor Gabriel till inlämningen inför veckan vid Siljan.

De sistnämnda 40 sidorna blev 35. Mäktade inte med att hitta på något mer. Jag känner mig tom, och än en gång sitter jag ute på altanen efter att ha vaknat tidigt.

Klockan har hunnit bli halvsex. Jag borde gå igenom Berit ännu en gång. Men så fort jag öppnar dokumentet stänger jag det igen. Jag vill inte.

Men annars har jag badat mycket, helt underbart! Och hittat en tjock bok som jag inte blir stressad av för att den är tjock. Ett litet liv av Hanya Yanagihara. Ska nog gå in och läsa lite nu.

P.S. Siljanveckan startar 20 augusti. Då ska jag banne mig posta lite bilder här på bloggen.

Ibland när jag träffar folk som har varit på resa någonstans kan de säga: ”Det var så fint och jag tänkte på dig, Eva, att där skulle du sitta och skriva.” Jag blir väldigt glad över att de tänker på mig, och tanken på att åka dit och skriva är kittlande. Men egentligen tror jag inte att en vacker utsikt hjälper mig i själva skrivandet. Hittills har de där utsikterna mest distraherat mig. Gärna en vacker miljö för inspiration, men sedan behövs ett ställe där jag känner mig hemma och där jag inte behöver lägga märke till omgivningen.

I går mellan två träffar inne i Stockholm hade jag tre timmar att fördriva. Jag tog med datorn och satte mig på Kungliga biblioteket. Deras kafé vid entrén är perfekt, alla sitter länge och studerar eller skriver. Det finns till och med en avskild del som är till för dem som har medhavd mat. På vanliga kaféer kan jag känna att jag inte kan sitta hur länge som helst på en kopp kaffe. Men här får jag aldrig den känslan.

Miljön på KB får mig också att skärpa till mig. Men det var länge sedan jag skrev på kafé och i går upptäckte jag att jag har lagt mig till med en hel del ovanor. Jag var tvungen att resa på mig och sträcka ut armarna titt som tätt, och jag ville läsa högt. Det första gjorde jag, det andra lät jag bli. Med jämna mellanrum ville jag också gå och ta några nötter eller dadlar eller varför inte en smörgås. Ju trögare det går att skriva, desto mer vill jag stoppa i mig.

I slutet av augusti ska jag på en skrivvecka vid Siljan. Sören Bondeson och nio av hans elever ska diskutera varandras texter halva dagarna och resterande tid är för eget skrivande. Det ska bli jättekul, men med tanke på mina tidigare skrivresor (har bloggat om Aten och Fuerteventura) så … ja … vi får se.

Nu önskar jag alla en trevlig midsommar. Det ska bli tio grader och regn i mina trakter. Perfekt skrivarväder … fast jag måste väl äta lite sill också. Och se Sverige-Tyskland på lördag kväll.

Maj 2018 kommer att gå till världshistorien i mitt lilla universum. Jag har varit uppslukad av främst två saker: träningen och skrivandet. Ibland har de arbetat i skön symbios, men de har också liknat ett grälsjukt par som sänker varandra.

Förra året hade jag hälsporre, mitt löparhjärta saknade något och det fick bli cykling. Det får inte plats någon cykel i mitt hjärta. Jag är rädd för trafiken (försöker skaffa mig tunnelseende), för farten i nerförsbackarna (har inget stereoseende) och numera är jag också rädd för att blåsa omkull i en kastvind (är för mycket förutseende).

Men detta hindrade mig inte från att anmäla mig till Siljan runt, tolvmilssträckan, en novemberkväll förra året, framför brasan, inlindad i en trygg filt. Hade jag cyklat tidigare? Lite. Någon gång. Men lyckoruset vid målgången vibrerade redan i mig.

Tron på att jag skulle kunna cykla så många mil var exakt lika naiv som när jag skrev mina första manus och trodde att de skulle duga för publicering.

På min födelsedag för ett par veckor sedan önskade jag mig en cykeltur av min man och det fick jag. Han tog ledigt från jobbet och cyklade sakta i min takt. 8 mil. Det var inte lätt. I drickapauserna mådde jag illa och ville spy, en gång var jag tvungen att lägga mig i diket en stund. Att vi hade årets dittills varmaste och soligaste dag gjorde det inte enklare.

Den färden och alla andra korta och långa cykelturer jag har gjort nu i vår – sammanlagt 56, 4 mil – har lärt mig mycket om mig själv. Hur svag och rädd jag är. Men också hur seg jag kan vara. Jag har hört göken, njutit av rapsfält och barrskog, och jag har tankat syrendoft för hela det kommande året. Häpet har jag också lyssnat på mina plötsliga skrattanfall där på cykeln som för mig bort och hem, och ledmotivet till Indiana Jones som dyker upp och som jag måste sjunga högt med låtsasord: Dutti dutti dutti du …

Vad vill mitt psyke säga mig? Är jag på ett underbart äventyr? Eller försöker jag dämpa rädslan, aj, aj, nu kommer det en sådan där dammig långtradare igen.

Mitt förhållande till manuset och tanken på kommande refuseringar har följt samma kurva som träningen. I början av maj träffade jag lektören på ett kafé. Jag fick ställa frågor utifrån de synpunkter hon skickat till mig tidigare. Dagen efter jobbade jag fram en lista på vad jag ville ändra och lägga till. Det blev fyra punkter. Tre har jag gjort. Den sista, den svåraste, hoppas jag hinna göra klart under kommande vecka.

Den 2 juni är det dags för Siljan runt-loppet och jag har bytt färdväg till sju mil. Är det ett misslyckande att vara realistisk och byta ner sig? Nej, det får det inte vara. Men en liten tagg finns där. I teorin tänker jag att det är bra att våga misslyckas. Men jag har också läst att om man sätter alltför höga mål och ständigt misslyckas blir man bara olycklig och till slut inte vågar någonting. Målen ska vara höga men ändå realistiska.

Vi hörs på andra sidan.

P.S. En klok vän säger att det inte handlar om att lyckas eller misslyckas. Det handlar bara om att cykla så långt det känns kul.