Maj 2018 kommer att gå till världshistorien i mitt lilla universum. Jag har varit uppslukad av främst två saker: träningen och skrivandet. Ibland har de arbetat i skön symbios, men de har också liknat ett grälsjukt par som sänker varandra.
Förra året hade jag hälsporre, mitt löparhjärta saknade något och det fick bli cykling. Det får inte plats någon cykel i mitt hjärta. Jag är rädd för trafiken (försöker skaffa mig tunnelseende), för farten i nerförsbackarna (har inget stereoseende) och numera är jag också rädd för att blåsa omkull i en kastvind (är för mycket förutseende).
Men detta hindrade mig inte från att anmäla mig till Siljan runt, tolvmilssträckan, en novemberkväll förra året, framför brasan, inlindad i en trygg filt. Hade jag cyklat tidigare? Lite. Någon gång. Men lyckoruset vid målgången vibrerade redan i mig.
Tron på att jag skulle kunna cykla så många mil var exakt lika naiv som när jag skrev mina första manus och trodde att de skulle duga för publicering.
På min födelsedag för ett par veckor sedan önskade jag mig en cykeltur av min man och det fick jag. Han tog ledigt från jobbet och cyklade sakta i min takt. 8 mil. Det var inte lätt. I drickapauserna mådde jag illa och ville spy, en gång var jag tvungen att lägga mig i diket en stund. Att vi hade årets dittills varmaste och soligaste dag gjorde det inte enklare.
Den färden och alla andra korta och långa cykelturer jag har gjort nu i vår – sammanlagt 56, 4 mil – har lärt mig mycket om mig själv. Hur svag och rädd jag är. Men också hur seg jag kan vara. Jag har hört göken, njutit av rapsfält och barrskog, och jag har tankat syrendoft för hela det kommande året. Häpet har jag också lyssnat på mina plötsliga skrattanfall där på cykeln som för mig bort och hem, och ledmotivet till Indiana Jones som dyker upp och som jag måste sjunga högt med låtsasord: Dutti dutti dutti du …
Vad vill mitt psyke säga mig? Är jag på ett underbart äventyr? Eller försöker jag dämpa rädslan, aj, aj, nu kommer det en sådan där dammig långtradare igen.
Mitt förhållande till manuset och tanken på kommande refuseringar har följt samma kurva som träningen. I början av maj träffade jag lektören på ett kafé. Jag fick ställa frågor utifrån de synpunkter hon skickat till mig tidigare. Dagen efter jobbade jag fram en lista på vad jag ville ändra och lägga till. Det blev fyra punkter. Tre har jag gjort. Den sista, den svåraste, hoppas jag hinna göra klart under kommande vecka.
Den 2 juni är det dags för Siljan runt-loppet och jag har bytt färdväg till sju mil. Är det ett misslyckande att vara realistisk och byta ner sig? Nej, det får det inte vara. Men en liten tagg finns där. I teorin tänker jag att det är bra att våga misslyckas. Men jag har också läst att om man sätter alltför höga mål och ständigt misslyckas blir man bara olycklig och till slut inte vågar någonting. Målen ska vara höga men ändå realistiska.
Vi hörs på andra sidan.
P.S. En klok vän säger att det inte handlar om att lyckas eller misslyckas. Det handlar bara om att cykla så långt det känns kul.