INTERVJU. Författaren och juristen Monica Rehn debuterade på bokförlaget Modernista med sin thriller Moratorium i mitten av april, och då intervjuade jag henne här på bloggen. Nu är jag spänd på att få höra hur tiden efter släppet har varit.
Hej Monica, välkommen. Nå hur känns det, så här drygt fyra månader efteråt?
– Hej Eva, tack! Det känns fortfarande overkligt att mitt manus blev antaget. Ännu mer overkligt är att vem som helst kan läsa det jag har skrivit. Just den känslan är speciell. Bara att visa sin text för en skrivargrupp kan vara ett stort steg för en aspirerande författare. Inför releasen var jag enormt nervös. Med ett allt högre tonfall sa tvivlet: I bästa fall kommer folk att le överseende och säga att de inte läser deckare. Bokens avtryck kommer att motsvara en fläck som borstas bort och sedan följs av tystnad. Men än så länge har Moratorium tagits emot på ett sätt som långt överträffar vad jag någonsin kunnat föreställa mig.
– En av höjdpunkterna var när jag blev intervjuad i radio av Titti Schultz på P4 Extra, vilket ledde till en placering på Akademibokhandelns topplista över mest sålda böcker. Även tidningarna har recenserat boken och skrivit om mig. Bokbloggaren Helen Lindholm med bloggen Läsa & Lyssna intervjuade mig om mitt skrivande. Bokhandlaren Johan Zillén som driver dels Akademibokhandeln Center Syd, dels bloggen Bokboxen, fixade en signeringsrunda i Skåne och bjöd in mig för att gästblogga om min livsresa. I november är jag inbjuden till Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall. Jag hoppas att Leif GW Persson kommer dit så vi får hänga i baren. Med andra ord har det varit en händelserik tid.
Många bokbloggare har öst beröm över Moratorium, finns det någon särskild formulering som har värmt extra mycket?
– Jag är enormt glad och tacksam för alla fina omdömen som jag har fått. Det har sagts att det är ”sträckläsningsvarning” och att ”boken är vansinnigt spännande”. De recensioner som har betytt extra mycket för mig kom strax efter releasen och slog bort de värsta farhågorna om att boken skulle mötas med tystnad eller dåliga recensioner.
–Bengt Eriksson skrev följande i sin recension av Moratorium på Deckarlogg och till exempel i Borås tidning: ”En av Sveriges bästa nya deckarförfattare heter Monica Rehn …”. Agneta Norrgård, med bloggen Agnetas ABC, skrev ”En makalös debut som tar andan ur en gång på gång.”
Roligt att det går så bra. Och nu är du dessutom – tillsammans Karin Valtersson, Malin Thunberg Schunke, Tina Frennstedt och Mikael Fuchs – nominerad till priset Crimetime Award Årets deckardebut*. Hur känns det?
– Oj, det finns knappt ord för att beskriva känslan. Det är en stor ära och jag är ofattbart glad över nomineringen, särskilt med tanke på hur begåvade de andra fyra är. Jag fick beskedet på dagen ett år efter att förlaget ringde och ville anta mitt manus. Som då rann glädjetårarna och jag dansade runt i köket. De två veckor som följde till dess att nomineringarna offentliggjordes var njutningsfullt plågsamma. Jag ville ju så gärna berätta för mina vänner och familjen, men ingen mer än min man fick veta.
– Självklart är jag nyfiken på vem som får priset och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är nervös.
På Instagram såg jag en konversation mellan dig och en annan författare och du skrev: ”Självtvivlet och ångesten är min ständiga följeslagare. Kanske är det detta tillstånd som krävs för att man ska göra sitt bästa.”
– På något sätt har självtvivlet alltid drivit mig att försöka göra mitt bästa. Samtidigt är nyfikenheten och längtan efter att utveckla mina kreativa sidor lika viktiga element. I lärande processer antar jag att självtvivlet gör att man anstränger sig extra mycket. Kanske är det en rädsla för att misslyckas, att inte få tillhöra. Samma slags ångest som många upplever när de har skickat in sitt manus till förlag. Manuset har gått iväg och du kan inte göra annat än vänta. En hel del energi rinner bort på att slitas mellan himmel och helvete och man lever i ett slags vacuum utan att kunna påverka. Det som man kan kalla för att vara i sitt moratorium. Det var den känslan som en av mina karaktärer i boken bar på och som gav boken dess titel.
– Lusten kommer när pressen inte är för stor. Pressen visar sig i många skepnader. Förutom det jag nyss nämnt om självtvivlet, handlar det ofta om tidsbrist i kombination med distraktioner. Jag behöver få gå in i min bubbla och fokusera på texten under en längre tid. Då kommer lusten och kreativiteten får näring. Jag skriver mer och det blir bättre.
– Många tror säkert att de riktigt framgångsrika automatiskt är lyckliga. Det tror inte jag. Jag har sett så många exempel på att det i själva verket är tvärtom. Att kampen med ångesten i stället kan skapa ett behov av att upprätthålla en mask. Just det har jag försökt gestalta i min bok.
Du har precis som jag valt att inte gå kurs för Sören Bondeson i höst. Det verkar klokt, du har ju ett krävande jobb, en utgiven bok att marknadsföra samt en ny bok som ska skrivas. Får du hjälp av förlaget i romanbygget eller är det först när du har skrivit klart som du kommer att visa den?
– Jag skriver på min kammare till dess att jag har ett hyggligt färdigt manus att visa upp. När jag är beredd att låta förlaget läsa kommer jag att vara ödmjuk och lyssna på deras synpunkter. De är riktiga proffs och har ett eget intresse att berättelsen blir så bra som möjligt. Som jag nämnt tidigare vill jag hellre låta det ta tid än att pressa fram texten. Under bearbetningsfasen har jag inga problem att ta emot kritik, tvärtom vill jag få uppriktig feedback. Motstånd leder till utveckling. Även om det är hårt i stunden, för det är det, är jag tacksam för vissa smällar. Som då mitt första manus refuserades av förlagen och jag efter lite depp bestämde mig för att jag ville försöka åstadkomma något bättre.
– Nu ser jag fram emot att för första gången besöka Bokmässan. Oavsett om jag vinner priset som Årets debutant eller inte känner jag mig som en vinnare.
Tack Monica och lycka till med allt spännande som händer framöver.
Fotograf: Gustav Karlsson Frost
*) Vinnaren utses av en jury, men läsarna kan också påverka genom att rösta här på sin favorit fram till den 13 september. Läsarnas röster motsvarar en juryröst. Priset delas ut på Bokmässan i Göteborg den 28 september.
Det går trögt med omskrivningen av sidorna 100 – 200. Dokumentet är döpt till 10 mars. Så det var väl då jag började slita med mittendelen. Det är svårt att nå upp till den nivå som bokförlaget efterlyser. Svårt att nå upp till den nivå jag kräver. Ja, jag är inte rätt person till att fixa det.
Det sägs att om man vill ha en förändring måste man göra annorlunda. Sedan kan ju yttre saker sätta stopp för förändringen, som att ett virus sveper över världen och ställer allt på ända. Men det låter väl ändå för orealistiskt? Jag håller mig till Berit och denna femtioelfte omgörning.
Efter träffen med Sören och skrivarvännerna i början av oktober skickade jag – ivrigt påhejade av dem – in Berit till ännu fler förlag. Det är förlag som jag inte vågar tro på men som jag väldigt gärna vill bli utgiven på förstås.
Ny månad och så här var min förra: Den 1 september badade vi och det blev sista gången för i år. Om jag inte börjar med vinterbad förstås. Troligen inte.
Kanske en förstorad del av ett paraply? I stil med det här fantastiska omslaget? Allt jag har fått lära mig av Tara Westover slukade jag i slutet av september och är bland det bästa jag läst i år.
Tinna Lindberg har skrivit Förnedringen, en spänningsroman som utspelar sig i semesterparadiset Thailand och i korridorerna på Utrikesdepartementet.
Annette Haaland redigerar den fjärde mysdeckaren om pastor Viveka, som utspelar sig i Enskede.
Och slutligen Heli Björkman (till vänster) som skriver på en samtida relationsroman (som jag delvis har läst på skrivarkursen och gillar jättemycket) och mittemot sitter jag och skriver på Gabriel.
Min slutsats av att skriva tillsammans är att det ger ny energi och att jag gärna gör om det. Fast det är ändå i tystnaden hemma som jag får mest gjort med manuset.
eva karlssons blogg 