eva karlssons blogg

Maj 2018 kommer att gå till världshistorien i mitt lilla universum. Jag har varit uppslukad av främst två saker: träningen och skrivandet. Ibland har de arbetat i skön symbios, men de har också liknat ett grälsjukt par som sänker varandra.

Förra året hade jag hälsporre, mitt löparhjärta saknade något och det fick bli cykling. Det får inte plats någon cykel i mitt hjärta. Jag är rädd för trafiken (försöker skaffa mig tunnelseende), för farten i nerförsbackarna (har inget stereoseende) och numera är jag också rädd för att blåsa omkull i en kastvind (är för mycket förutseende).

Men detta hindrade mig inte från att anmäla mig till Siljan runt, tolvmilssträckan, en novemberkväll förra året, framför brasan, inlindad i en trygg filt. Hade jag cyklat tidigare? Lite. Någon gång. Men lyckoruset vid målgången vibrerade redan i mig.

Tron på att jag skulle kunna cykla så många mil var exakt lika naiv som när jag skrev mina första manus och trodde att de skulle duga för publicering.

På min födelsedag för ett par veckor sedan önskade jag mig en cykeltur av min man och det fick jag. Han tog ledigt från jobbet och cyklade sakta i min takt. 8 mil. Det var inte lätt. I drickapauserna mådde jag illa och ville spy, en gång var jag tvungen att lägga mig i diket en stund. Att vi hade årets dittills varmaste och soligaste dag gjorde det inte enklare.

Den färden och alla andra korta och långa cykelturer jag har gjort nu i vår – sammanlagt 56, 4 mil – har lärt mig mycket om mig själv. Hur svag och rädd jag är. Men också hur seg jag kan vara. Jag har hört göken, njutit av rapsfält och barrskog, och jag har tankat syrendoft för hela det kommande året. Häpet har jag också lyssnat på mina plötsliga skrattanfall där på cykeln som för mig bort och hem, och ledmotivet till Indiana Jones som dyker upp och som jag måste sjunga högt med låtsasord: Dutti dutti dutti du …

Vad vill mitt psyke säga mig? Är jag på ett underbart äventyr? Eller försöker jag dämpa rädslan, aj, aj, nu kommer det en sådan där dammig långtradare igen.

Mitt förhållande till manuset och tanken på kommande refuseringar har följt samma kurva som träningen. I början av maj träffade jag lektören på ett kafé. Jag fick ställa frågor utifrån de synpunkter hon skickat till mig tidigare. Dagen efter jobbade jag fram en lista på vad jag ville ändra och lägga till. Det blev fyra punkter. Tre har jag gjort. Den sista, den svåraste, hoppas jag hinna göra klart under kommande vecka.

Den 2 juni är det dags för Siljan runt-loppet och jag har bytt färdväg till sju mil. Är det ett misslyckande att vara realistisk och byta ner sig? Nej, det får det inte vara. Men en liten tagg finns där. I teorin tänker jag att det är bra att våga misslyckas. Men jag har också läst att om man sätter alltför höga mål och ständigt misslyckas blir man bara olycklig och till slut inte vågar någonting. Målen ska vara höga men ändå realistiska.

Vi hörs på andra sidan.

P.S. En klok vän säger att det inte handlar om att lyckas eller misslyckas. Det handlar bara om att cykla så långt det känns kul.

I perioder tänker jag att jag verkligen vill att Berit ska bli en tryckt bok. Så mycket att jag kan ge ut den själv. Jag ser två versioner. I den ena köper jag alla tjänster och kostar på den allt som måste till för att få ett professionellt resultat. I den andra köper jag redaktör- och språkgranskartjänsten men gör själv omslag och sätter inlagan. Det handlar inte bara om ekonomi, det handlar också om hur mycket jag är beredd att ligga i och sälja den. Vem är jag som författare till en bok? Det är en fråga som jag måste svara på innan jag väljer.

Jag har jobbat med tidningslayout i Indesign. Det är många år sedan (under mina sista fem år var jag enbart reporter) men jag kan verkligen längta efter att skaffa programmet och återupptäcka glädjen i att jobba med det. Att pilla med inlagan så att den blir snygg skulle vara ett nöje och den skulle bli bra. Omslaget skulle jag lägga ner stort arbete på (har redan flera idéer) och tror att det kan bli okej, kanske lite bättre än okej. Men den som är ett proffs skulle naturligtvis se att jag inte är ett.

Drömscenariot är förstås att bli antagen av ett förlag. Jag har ett speciellt i sikte, det är naturligtvis rena vansinnet att tänka så snävt, men nu är det så att jag verkligen vill hamna där. Flera små tecken har lett mig dit. Helt galet.

Först måste manuset bli klart. Och jag har en tävling den 2 juni som jag måste träna till. Två saker som tar all min ork. Därför har jag avbokat allt jag kan i maj. Kulturgrejerna är över – det sista blev Moderna museet där besökarna var det mest intressanta inslaget. Mitt eget födelsedagsfirande får skjutas från maj till juni. Och så vidare. Den här tiden på året är jag som mest skör och måste ta hand om mig.

Trevlig Valborg!

P.S. Eftersom jag inte kommer in till Stockholm den här våren repriserar jag en bild från Söder tagen den 2 maj förra året.

Förra året fick jag en synopsismall av en kurskamrat. Den har bidragit till att jag förstår så mycket mer om skrivandet i dag än vad jag gjorde när jag skrev Tuva (som jag för två år sedan skickade in till förlagen).

Snöflingemetoden eller ett linjärt skrivet synopsis lockar mig i teorin. Men när jag sedan har jobbat ett tag på en av metoderna tappar jag fantasin och lusten. Samtidigt ser jag fördelarna med att ha allt byggmaterial hemma från början. Det blir ett fasligt sjå att åka till brädgården och köpa till hela tiden. Ibland kommer jag hem med sekunda varor, ibland har de slut på det jag vill ha.

Mallen är uppbyggd så här: Den har sex rutor på varje rad. Varje rad är en scen. I varje ruta ska författaren fylla i Scen, Syfte, Konflikt, Vad händer, Tid/miljö samt Antal sidor.

I somras försökte jag använda mallen på en ny Tuva. Jag kom inte på någonting. Sedan använde jag mallen på den befintliga text jag hade om Berit. Att bara använda de sex rubrikerna kändes sterilt och därför klistrade jag även inledningen på varje scen.

Att sitta och analysera scen efter scen var tråkigt men oerhört givande. Till exempel upptäckte jag att flera scener efter varandra startade på liknande sätt och att flera scener hade samma syfte eller konflikt. Jag jobbade om och fick färre och bättre scener. Gnetandet medförde att jag har fått en högre medvetenhet om vad jag sysslar med när jag skriver.

Så gör jag nu ett synopsis med nya Gabriel? Nja. Först några rader om Berit. Hon vilar ut hos en lektör. Andra mötet med testläsare Emma var lika bra och inspirerande som det första. Vi pratade även om min issue ”grejen X som utlöser händelsekedjan och det som får huvudpersonen att börja agera”. Jag hade kommit på en annan trigger och hon tyckte att den fungerade. Vilket gjorde mig oerhört glad.

Samma vecka som jag ska gå kursen Skriva för ljud kommer jag att få respons från lektören. Det betyder att jag har tre veckor på mig med att jobba med Gabriel. Jag har skrivit inledningen plus ett antal scener till och har därefter gjort något slags halvsynopsis på vad som ska hända i olika kapitel. Jag har också tänkt ut vilken research jag behöver. Nu först ska jag faktiskt skriva slutet. Det har jag nästan klart för mig och jag behöver ingen research.

Lite annat smått och gott:

• Min En kulturgrej i veckan (fram till slutet av april) får mig att tänka till och göra något speciellt varje vecka. Bilden är från mitt besök i början av mars på Liljevalchs och deras Vårsalong. Konstverket föreställer några av 365 figurer som gör yoga. Konstnären Stefan Bennedahl, som gör yoga varje dag, tillverkade under ett år en keramikfigur varje dag.
• När jag pratade manus med Emma var vi på Fotografiska. Bara att sitta i deras restaurang med utsikt över Saltsjön och Djurgården gör en på extra kreativt humör.
• Jag har också träffat skrivarvännerna från Sörens olika kurser. Vi var på Löwenbrau och hade många inspirerande samtal.
• Den här veckan gjorde jag det lätt för mig. Jag tittade på en film på Netflix. Valde Love Actually som jag inte sett på många år. Bästa repliken är när Colin Firths rollfigur, som är krimförfattare, får frågan om hans bok är läskig. Han svarar att det läskigaste är att den är så illa skriven.
• Pia på Pias Lilla Kulturblogg intervjuade Anders Fager här. Som författare och lärare (jag ska ha honom på helgkursen) tycker han att det är ”skitlätt” att skriva teveserier. Ha ha. Så det tänker jag övergå till nästa år.

Glad Påsk! Och glad April! Jag hör av mig efter kursen 21-22 april.