Författaren Ethel Hedström debuterade i slutet av maj på Lange forlag med sin roman Det började med barnet. Den handlar om tre kvinnor från tre olika generationer som alla blir, milt sagt, starkt påverkade av sin tids syn på kvinnor. Historien utspelar sig under åren 1923 – 1968. En tid då Sverige förändrades i grunden (baksidestexten längst ner). En uppföljare är på gång och det blir eventuellt även en sista tredje del.

Hej, Ethel, välkommen till min blogg. Vi har ju känt varandra genom våra bloggar några år, och jag tycker att det är så kul när någon jag följt når hela vägen fram till utgivning. Stort grattis!

Hur kändes det att hålla i boken?

– Underbart! Fast även läskigt. Jag vågade knappt öppna boken och läsa. Tänk om jag hittade misstag? Fel som var för sent att rätta till. Meningar jag ville förbättra. Boken hann aldrig komma till min bokreleasefest. Det gjorde inget. Vi hade en jättetrevlig, fantastisk fest ändå. Nu får jag anledning att träffa gästerna igen för att lämna över boken till dem som redan betalt.

Hur firade du releasen?

– Jag hade bestämt mig för att ha en kombinerad flytt- och bokfest. Jag och min man lämnar nämligen Göteborg. Staden där jag bott sedan februari 1977. Festen hölls i Odd Fellows vackra ordenshus mitt i Vasastan. Under kvällen berättade jag om arbetet med skrivprojektet, visade bilder och läste valda delar ur boken.

Berätta om hur det kändes när du blev antagen.

– Förlagets ”ja” kom inte som det nog gör för de flesta andra. Jag fick inget löfte om utgivning från första början. De läste och meddelade sen på mejl: ”Nu har vi läst ditt manus och det är verkligen ett bra manus du har skrivit! Vi gillar det mycket och vill gärna ha ditt manus i guldpennan nu.”

– Jag blev väldigt glad. Utan att veta om det skulle leda till publicering gick jag vidare med det förlaget kallade guldpennan. Det betydde att de gjorde en lektörsgenomgång, kom med idéer till förbättring, coachning och korrekturläsning. Någon gång under proceduren kom erbjudandet att gå vidare med utgivning, om jag ville. Om jag ville.

– Jag har aldrig tvekat. Mitt mål har alltid varit att försöka få mitt manus publicerat. Jag är stolt över mig själv att jag lyckats åstadkomma en hel bok. Det var först när publiceringsdatumet närmade sig som en viss oro infann sig. Inte för att jag inte tror på min berättelse. Mer rädsla inför vad som komma skulle, som till exempel recensioner, missade korrekturfel och författarbesök.

Jag gillar omslaget, hur kom det till?

– I juni 2018 diskuterade vi omslag. Jag skickade ett gammalt foto på min farmor och ett foto på bondgården som min farfar arrenderade. Jag hade en önskan om att farmor skulle få dominera på omslaget. Framträda på ett sätt som hon aldrig gjorde i verkliga livet. Så blev det. Jag hoppas att farmor hade varit stolt. Både över sig själv och mig. Konstnären heter Estelle Sjödahl och jag tyckte direkt om hennes förslag. De bleka färgerna. Farmors kroppsspråk. Det passade berättelsen. I mars 2019 var det klart. Allt tar sin lilla tid.

I vilken miljö utspelar sig boken? Kommer läsare som känner dig väl att känna igen dig?

– Jag skrev den allra första meningen på bokmanuset för exakt tio år sen. Jag utgick från händelser i min egen släkt. Miljön är det inre av Västmanland. Allt börjar i en liten by som heter Bernshammar, som ligger i kanten av de djupa finnskogarna. Sveriges tråkigaste stad, Köping, har också en roll. Ni kanske har sett filmen Tårtgeneralen?

– En del läsare kommer att känna igen mig. Till viss del. Det kommer troligtvis att vara en och annan som anser sig vara med i boken. Det kan de ha rätt i. Spännande om det blir några kommentarer på det. Om så, hoppas jag på positiva reflexioner.

Hur har jobbet med redaktören sett ut?

– I april 2017 började jobbet med manusgenomgången. I april 2018, alltså ett år senare, började vi prata om datum för publicering. Däremellan skickades mejl fram och tillbaka med förslag till förändringar, misstag, stavfel, logiska luckor etc. Till slut var det klart.

Får du hjälp från förlaget att nå ut? Vad tänker du göra själv?

– Förlaget har skickat boken till tre recensenter än så länge. Det blir säkert fler. Vidare kommer det diverse inlägg på sociala medier. Kanske mer. Jag vet inte riktigt än. Säkert kommer jag att sitta på någon livsmedelshall och signera. Kul att prova på hur det känns. För övrigt tänker jag göra mycket själv. Det är bestämt att jag ska närvara på Heds Kulturdagar i augusti (Bernshammar är nästgårds) och ett författarbesök på Kolsva bibliotek (en mil därifrån) i september är spikat. Jag har gästbloggat hos en skrivarvän, effektivitetskonsulten Monica Ivesköld. Eventuellt kommer jag berätta om min väg till publicering på egen blogg. Jag tar det lite som det kommer. Förhoppningen är att läsare pratar och rekommenderar boken vidare till andra. Jag hoppas att Lange forlag, som har sitt säte i Danmark, pö om pö blir mer allmänt känt. De satsar stort just nu. En rolig detalj är att jag häromdagen av en slump ramlade över en finsk sajt som sålde min bok. Inte på finska förstås, utan på svenska.

Vad i skrivandet tycker du extra mycket om?

– Att sitta i lugn och ro och forma en historia. Känslan av att den skriver sig själv ibland. Med det menar jag att då och då strömmar orden ur hjärnan utan motstånd. Lika ofta sitter jag och stirrar på ett tomt worddokument utan att få en enda idé. Det behöver inte vara ett bokmanus, utan kan vara en dikt eller en novell. Ibland blir resultatet inte alls som jag tänkt mig i förväg. Jag hamnar någon helt annanstans. Det är härligt.

Hur ser en idealisk skrivardag ut?

– På morgonen tillåter jag mig själv att först läsa mejl och inlägg på sociala medier som intresserar mig. Efter det skriver jag oftast ett skönlitterärt inlägg på min blogg. Sen öppnar jag Scrivener. I bästa fall bestämmer jag mig för vilken scen jag vill skriva på idag. Jag skriver aldrig kronologiskt. Jag brukar hålla på fram till lunch. Senare på dagen är jag inte alls lika energisk. Kommer jag på en idé kan jag slänga mig över datorn igen.

– Framöver kommer mina skrivardagar att se annorlunda ut. I alla fall omgivningen. Jag och min man har bestämt att vi under sommaren 2019 bor på vårt lantställe i nordöstra Bohuslän och därefter vinterhalvåret 2019/20 hyr vi en lägenhet i Nazaré i Portugal. Vi gör ett test med ett helt nytt liv. Sen får vi se. Som tur är spelar det ingen roll var i världen jag sitter när jag skriver.

Tack Ethel för intervjun. Lycka till med boken och fortsatt skrivande i Portugal.

Baksidestexten:
”Jag har ett barn i magen. Det är ditt.”
”Hur vet du det?”
”Jag vet”, säger Karolina.
I december 1923 tvingas hon att ensam föda en son. Sviken av fadern till barnet. Så börjar berättelsen om Karolina, Edith och Karin. Tre kvinnor från tre olika generationer som alla är offer för sin tids syn på kvinnor. Karolina är bara 16 år när Per-Olof kommer till världen i en by i det inre av Västmanland. I en tid när barn utanför äktenskap inte accepteras utan kallas oäktingar. Hon törstar efter kärlek och ömsinthet, men tillvaron präglas mest av känslokyla och arbete. Många år senare möter Edith Per-Olof i Stockholm. De får en sommar full av passion tillsammans och några år senare föds dottern Karin. Som pappa är Per-Olof auktoritär och en oförsonlig och fordrande make till Edith. Karin blir en vilsen och sökande tonåring som kämpar med dålig självkänsla. En dag får Edith ett brev från en för henne okänd person. I det blottas en hemlighet, ett djupt och smärtsamt svek som förändrar både Ediths och Karins liv för alltid.