Det här hände på den tiden då elektriska skrivmaskiner var på modet. Jag hade en röd IBM med kula. Skitsnygg. Klienter kom till min chef advokaten för att få hjälp. Någon ville snabbt hitta ett smart sätt att gå fri. Andra grät. Ville skiljas. Ville inte skiljas.

Min chef hade inget fel på sin fantasi när det gällde juridik. Han bolmade på sina cigaretter och vandrade runt medan han dikterade i samma takt som han löste saker i huvudet. Jag stenograferade och knattrade sedan ner prydliga inlagor till tingsrätten.

Men under tre veckor en vinter satt jag ensam på mitt kontorsrum och stickade en tröja. Min chef och en vän till honom, Sven, reste jorden runt. Allt var tyst, det gick att andas och jag funderade på vad jag ville med mitt liv. Det var något som fattades. Det var mycket som fattades.

Ungefär var tredje dag ringde min chef:

”Hej, nu är vi i Manila. Sven blev just av med sin kamera. Han höll ut den genom taxifönstret för att fotografera och någon ryckte den ifrån honom.”

”Hej, nu är vi i Alice Springs. Sven sa att han var tvungen att klippa sig här. För det hade han läst i en bok. Konstigt va?”

Min chef hade ingen fantasi när det gällde saker utanför juridiken, men Sven hade. Han levde sina bokdrömmar och jag log i min ensamhet. Heja Sven, tänkte jag.

Några år senare hade jag börjat förstå vad som fattades mig. Jag började närma mig det liv jag ville leva. Jag och en vän reste runt i Australien. Vi kom till Alice Springs. Hettan var inte så förfärlig som jag mindes från böckerna. Men flugorna var lika feta. Innan vi reste vidare gick jag till en hårsalong och bad att få klippa håret. Fastän jag inte behövde.